Jag vill inte kalla massmedia ”Den tredje statsmakten” därför att massmedier är till för att granska regeringen och riksdagen. Jag vill kalla massmedier för den tredje statsmakten för att de är till för att precis som den första och andra (dvs regeringen och riksdagen), kontrollera och påverka befolkningen samt att sprida statlig propaganda. Det är ingen nyhet eller hemlighet för den delen heller att nästan all kommersiell media har någon form av stöd från etablerade partier. Public service är inte heller något att skryta med, den folkbildning som public service tillhandahåller de svenska folket är knappast i strid med status quo. Den tredje statsmakten är alltså all massmedia, statlig eller kommersiell.
Hur bör vi anarkister förhålla oss till massmedia? Självklart med en tydlig negativ inställning. När anarkister börjar tala om att media kan vara till vår fördel menar de att det skulle kunna gå att utnyttja medias plattform för att sprida vår egen propaganda. Men hur har det fungerat i praktiken? I många fall har anarkismens budskap drunknat i löjliga påstående och i de fall där det har försökt bli något seriöst har det inte fått den önskade spridningen som var ursprungliga anledningen till att anarkisterna använde sig av massmedier. Det finns som sagt väldigt få exempel då vi faktiskt har lyckats använda massmediernas plattform för vår egen framgång. Så var är meningen med att fortsätta och bör inte vi som anarkister ta ställning emot massmedia just för att det är den tredje statsmakten?
Men om vi fördömer massmedier helt, hur ska vi då nå ut till allmänheten? En av anarkismens absolut viktigaste grundprinciper är självorganisering. Precis som vi självorganiserar ute på gatorna bör vi självorganisera våra egna medier. Och i och med att en stor del av jordens befolkning har tillgång till internet bör vårt fokus vara riktad mot digitala medier, även om anarkistisk papperstidning är önskevärt då det främjar aktivism och livet utanför den digitala världen. En annan viktigt del av uppbyggande av våra egna medier är att vi börjar kommunicera och samarbeta samt sprida information mer koordinerat för att den ska nå maximal spridning.
Det finns massvis med fördelar som talar för att vi bör avvisa massmedia helt och istället fokusera på att bygga upp våra egna plattformar. Vi kan själva styra när, var och hur vi vill skriva och vad vi vill skriva om samt ge röst åt dem som aldrig får möjlighet att göra sin röst hörd i massmedia. Det är också säkrare för oss som aktivister att använda oss av våra egna plattformar och strukturer. Det finns väldigt få saker som talar för att vi ska använda massmedia, och vi bör avvisa dem även när de aktivt söker oss just på grund av den vinklade medierapportering. Trovärdigheten för massmedia bör vara allmänt låg, precis som för den första och andra statsmakten.
Det här är en viktigt fråga som bör diskuteras anarkister emellan och jag hoppas att jag har med denna artikel fått igång lite tankar kring hur vi bör förhålla oss till massmedier. Jag välkomnar diskussion i kommentarsfältet!
Kommentarer
Jag håller med Estelle om att anarkister aldrig ska kommunicera med massmedia, av samma skäl som anges i artikeln.
Det finns naturligtvis mycket att säga om ämnet, men något i artikeln som jag vill ifrågasätta är frågan om hur vi ska nå ut till allmänheten.
Vem är allmänheten? Varför skulle det vara givet att anarkister vill nå ut till någon slags massa “där ute”? Vad skulle kommuniceras och vad skulle syftet vara?
Jag håller med det som skrivs i huvuddrag, men skulle själv kanske inte vara så kategorisk. Ibland går det att få positiva utslag när medias planer slår bakut, tycker jag. Ett exempel i USA är diskussionen om antifascism som blossade upp i samband med Charlottesville.
Då tog många in Mark Bray i studion för att diskutera ämnet och hoppades kunna kasta massa myter och anklagelser på honom, men eftersom han var medievan (han var bl. a. med i arbetsgruppen för media under Occupy i NYC) och påläst (han forskar om radikal Europeisk historia) så kunde han på ett otroligt pedagogiskt sätt dels beskriva den antifascistiska rörelsen, dels motivera varför den behövdes och var bra.
Det fick väldigt fint genomslag på hur folk såg på antifascism, och gav även underlag för resten av oss att kunna bemöta liknande argument i olika organisatoriska sammanhang. Jag upplevde det på det stora hela som mer positivt än negativt, men också som något sällsynt, varför jag tycker att massmedierna ska användas försiktigt, och att det inte är en ursäkt att strunta i att utveckla alternativa medier och kommunikationskanaler.
Jag håller med om negativ inställning till massmedia, men inte om att det inte ska ske någon kommunikation alls gentemot massmedia, inom deras domän s.a.s. Jag tycker det är bra att, när det går, bemöta de påståenden och vinklingar som görs i massmedia, t.ex. i kommentarsfält. Är alla(eller för många) bara tysta, kör “sin egen grej” och inte bemöter, tror jag tyvärr “allmänheten” kan få uppfattningen att det som massmedia kommer med, är vad som har högst/starkast auktoritet. Men det får kanske vara lite upp till individen också, alltså lite utifrån utgångspunkten att gräva var en står i verkligheten, s.a.s.
Jag vill gärna se “against authority” som något som går ända ner till begrepp och dess validitet gentemot verkligheten. Ett problem i det sammanhanget, är kanske tanken om framsteg, beslut, slutsats, som många verkar ha stort behov av att snabbt komma till.
Att använda, behöver ju inte vara på auktoritens villkor. Att utgå från “alla där är ändå helt hjärntvättade” tror jag också är fel.
Jag tycker absolut vi ska ha en misstänksam attityd gentemot massmedia men samtidigt tycker jag det finns en stor risk för isolering om vi vägrar att göra vår röst hör om tillfälle ges i större tidningar.
Anarkism förespråkar väl ändå pluralism och det är väl ändå till vår fördel om människor som inte råkar röra sig i kretsar där frihetliga och radikala människor befinner sig ändå nås av våra idéer. Ett stort problem för oss anarkister är just hur krångligt vi gör det för nya aktivister att komma in i vår rörelse om man inte redan känner någon som är anarkistiskt aktivist.
Jag bor utomlands i en stad som har ett rykte om sig att vara väldigt radikal (framförallt autonoma). Trots att jag ser radikala budskap och anarkist-A sprayade överallt i olika stadsdelar, var det nästintill omöjligt i en början att hitta till deras lokaler bara för att mötas med misstänksamhet (jag klär mig inte speciellt “radikalt”. I Stockholm har jag hört samma sak av bekanta som är intresserade av anarkism men aldrig känt sig välkomna, för mig var det annorlunda då jag redan kände folk på insidan så att säga.
Att vi har våra egna plattformar för att nå ut med våra budskap är a och o. I Spanien hade man under längre perioder hundratals tidningar som publicerades av anarkistgrupper. Det var enligt dokumentären “Living Utopia” snarare en regel än undantag att om två eller anarkister bodde i samma stad/ stadsdel då publicerade en tidning för att sprida idéerna. Av dessa tidningar var det minst 70 stycken som handlade strikt om anarkism och att utveckla idéerna.
Ju fler av oss som är anarkister (som är övertygade om att anarkism inte bara är det mest önskvärda utan fullt möjligt att praktiskt genomföras och anser att det värt att kämpa för här och nu) som sprider våra tankar om anarkism ju större chans är det att fler öppnar upp för anarkism. En av de mest övertygande argumenten jag stötte på under mina första år inom anarkiströrelsen var inte klassikerna utan ett fanzine ett par anarkafeminister gjort på egen hand.
Problemet i Sverige är inte att vi inte har bra och legitima tankar och teorier om anarkism, anarkism.info är ett utmärkt bevis det här – vi verkar sakna självförtroendet bara.
Huruvida tryckt eller digitalt format är det bästa är en smaksak tycker jag. Jag och några kamrater hade bokbord varje lördag ett tag där vi bodde, vi sålde kanske inte slut på allt men vi var där ibland “vanligt folk” och visade att vi också är rätt “vanliga” och fick möjlighet att debattera våra idéer ibland.
I andra forum har jag vurmat för en slags samlings sida för anarkism på svenska och svenska anarkistgrupper/bloggar/videos/ etc etc – där man lätt och smidigt kan få tag på anarkistiska texter/böcker översatta på svenska samt länkar till de olika bloggar och hemsidor anarkister driver.
Sedan tänkte jag att de som är med på den här samlingssidan går ihop och skapar ett par snygga klistermärken (kanske med bra slogans o liknande budskap) och länk till hemsidan som var och en sätter upp överallt där det går så att människor som inte känner andra anarkister enkelt och smidigt kan komma i kontakt med våra idéer.
Bakunin kanske har rätt om revolutioner inträffar relativt spontant, men jag är inte övertygad om att människor blir anarkister bara sådär från ingenting. Det borde vara en av våra viktigaste uppgifter att sprida våra idéer så pass att även om en inte är anarkist så vet man vad anarkism (enligt anarkister) är för något.
/Kompromisslös Kärlek och Anarki
Ursäkta sen kommentar, men Gustavo, din kommentar var ju väldigt läsvärd och bra!
Citerar och kommenterar lite av det jag gillade mest:
1. “det finns en stor risk för isolering om vi vägrar att göra vår röst hörd om tillfälle ges i större tidningar”
Min uppfattning är också att (åtminstone en del av den) autonoma/anarkistiska rörelsen VILL vara isolerad. Tyvärr.
“2. egna plattformar för att nå ut med våra budskap är a och o.”
Ändå envisas folk med att i hög utsträckning använda twitter, facebook.
Trots att lokala grupper förklarar sig som självstyrande, osv, har dom ofta svårt att ge andra argument(eller lyssna på andra argument än sina egna) än att hänvisa till typ “det funkade bra i charlottesville/inför den och den demon”.. apropå facebook, twitter. Ägda av storföretagen men ändå anti-kapitalister…
Men ändå… tror dom att “revolutionen är på gång” när dom gemensamt ska “äga” sina favoritkanaler typ twitter och facebook osv osv. Eller så uppfinner dom extremt onödiga och komplicerade lösningar.
3. “mötas med misstänksamhet (jag klär mig inte speciellt “radikalt”. I Stockholm har jag hört samma sak av bekanta som är intresserade av anarkism men aldrig känt sig välkomna”
Bedömer en någon baserat på kläder, så är en nog inte anarkist. Kläder bär extremt lite argument.