Är vi bra nog?

Det som följer är en översättning av ‘Are We Good Enough’, skrivet av Piotr Alexandrovitch Krapotkin för den Brittiska anarko-kommunistiska tidningen ‘Freedom‘ år 1888. Vårt sociala sammanhang har ändrats, men grunderna är det samma, och vi hör än samma argument som Krapotkin elegant argumenterade mot för så länge sedan. Översättaren hoppas att argumenten kan vara hjälpsamma.

Ett av de vanligaste argumenten mot kommunismen är att människan inte är tillräckligt god för att leva under ett kommunistiskt samhällssystem. De skulle inte foga sig för en tvingande kommunism, men de är heller inte mogna för fri, anarkistisk kommunism. Århundraden av individualistisk utbildning har gjort dem för egoistiska. Slaveri, underkastelse inför de starka, samt arbete under nödvändighetens piska har gjort dem olämpliga för liv i ett samhälle där alla skulle vara fria och inte känna något tvång utom det som kommer av löften frivilligt givna till andra, samt deras ogillande ifall man inte skulle hålla det man lovat. Av den anledningen får vi höra att kommunismen är omöjlig, eller att det kommer att behövas någon form av övergångsperiod mellan kapitalismen och kommunismen.

Gamla ord i ny skepnad; ord uttalade och upprepade sedan det allra första försöket till någon reform, politisk eller social, i något mänskligt samhälle. Ord som vi hörde innan slaveriets avskaffande; ord som sades för tjugo och fyrtio århundraden sedan av de som är för förtjusta i sin egen frid och ro för att gilla snabba förändringar; de som förskräcks av djärva tankar, och som själva inte lider tillräckligt av de nuvarande orättvisorna för att känna av det djupa behovet av förändringar.

Människan är inte god nog för kommunismen, men de är goda nog för kapitalismen? Om alla människor vore godhjärtade, vänliga, och rättvisa, skulle de aldrig utnyttja varandra, trots att de hade möjligheten. Med sådana människor vore inte det privata ägandet av kapitalet något hot. Kapitalisten skulle skynda sig att dela med sig av sina vinster med sina arbetare, och de mest välbetalda arbetarna skulle genast hjälpa de som led av tillfällig fattigdom eller sjukdom. Om människan var vis skulle hen inte producera sammet och lyxartiklar samtidigt som människor svälter i torpen: hen skulle inte bygga palats så länge det fanns slumområden.

Om människor hade en långt utvecklad känsla för rättvisa så skulle de inte förtrycka andra människor. Politiker skulle inte lura sina väljare; Riksdagen skulle inte vara en sandlåda för pladder och lurendrejeri, och polisen skulle aldrig misshandla en demonstrant. Och om människan var tapper, självrespekterande, och mindre egoistisk, skulle inte ens en inkompetent kapitalist vara ett hot, då arbetarna snart skulle ha reducerat hen till rollen av en enkel medförvaltare. Inte ens en monark vore ett hot, då folket endast skulle betrakta hen som en människa inkapabel till att göra något mer värdefullt arbete som därmed gjorts anförtrodd endast med att skriva under några dumma papper som skickas ut till andra excentriker som kallar sig själva monarker.

Men människor är inte de fritänkande, självständiga, visa, kärleksfulla, och barmhärtiga varelser som vi skulle önska att de vore. Och just av den anledningen kan de inte fortsätta leva i det nuvarande systemet, som låter dem förtrycka och exploatera varandra. Ta, till exempel, de fattiga skräddarna som marscherade längs gatorna förra söndagen, och anta att en av dem skulle ärva 100 pund [ca. 120 000 kr i dagens penningvärde] från en amerikansk farbror. Med dessa hundra pund kommer hen knappast starta ett kooperativ samman med ett dussin andra fattiga skräddare, och därmed förbättra deras situation. Hen kommer att bli en fabrikör; en modern slavdrivare. Och därför säger vi att i ett samhälle där människor är så usla som denna amerikanska arvinge, är det mycket svårt för hen att ha fattiga skräddare runt sig. Så snart hen kan kommer hen att göra dem till sina löneslavar; men om dessa samma skräddare kunde säkra sin försörjning från de kommunistiska förnödenhetslagren, skulle ingen av dem behöva slava för att berika sin före detta kamrat, och den unge utsugaren skulle inte själv bli det odjur hen annars säkerligen kommer att bli om hen fortsätter vara utsugare.

Vi får höra att vi är för undergivna, för snobbiga, för att placeras under fria institutioner; men vi besvarar att, just därför att vi är så kuvade, borde vi inte vara kvar under de nuvarande institutionerna, som i sig skapar än mer undergivenhet. Vi ser att britter, fransmän, och amerikaner uppvisar den mest avskyvärda underkastelsen gentemot Gladstone, Boulanger eller Gould. Och vi drar slutsatsen att i en mänsklighet redan försedd med så underdåniga instinkter är det mycket dåligt att ha massorna tvångsmässigt fråntagna högre utbildning, och tvingade att leva under den nuvarande ojämlikheten av rikedom, utbildning, och kunskap. Bättre utbildning och en relationernas jämlikhet är det enda sättet att förstöra den nedärvda slavmentaliteten, och vi kan inte förstå hur en sådan instinkt kan göras till ett argument för bevarandet, även för endast en dag till, av ojämlika förhållanden; för att vägra en jämlik utbildning för alla samhällets medlemmar.

Vårt utrymme här är begränsat, men applicera samma analys på vilken aspekt som helst av vårt sociala liv, och du kommer att se att det nuvarande kapitalistiska, auktoritära systemet är fullständigt olämpligt för ett samhälle av människor som är så oförutseende, så giriga, så egoistiska, och så undergivna som de är idag. Därför undrar vi endast, när vi hör någon säga att anarkister tänker sig människor som mycket bättre än de egentligen är, hur intelligenta människor kan upprepa sådant nonsens. Säger vi inte hela tiden att det enda sättet att göra människan mindre girig och egoistisk, mindre ambitiös och mindre undergiven, är att eliminera de omständigheter som främjar framväxten av egoism och girighet, av undergivenhet och ambition? Den enda skillnaden mellan oss och de som presenterar den ovan nämnda invändningen är detta: Vi överdriver inte, som de gör, massans underlägsna instinkt, och stänger inte lydigt våra ögon när dessa samma dåliga instinkter visar sig hos de övre klasserna. Vi menar att både styrande och styrd förstörs av auktoritet; både exploaterade och exploatörer förstörs av exploatering; medans våra motståndare verkar erkänna att det finns en sorts jordens salt – härskarna, arbetsköparna och ledarna – som lyckligtvis stoppar dessa onda människor – de styrda, de exploaterade, de ledda – från att bli ännu sämre än de redan är.

Det är däri skillnaden ligger, och det är en väldigt viktig skillnad. Vi erkänner de ofullkomligheter som finns i mänsklighetens natur, men gör inget undantag för de styrande. De gör det, även om det ibland är omedvetet, och då vi inte gör något sådant undantag, säger de att vi är drömmare, “opraktiska människor”.

Det är en gammal konflikt, den mellan de ‘praktiska’ och de ‘opraktiska’, de så-kallade utopiska: en konflikt som återupplivas vid varje föreslagen förändring, och som alltid avslutas med ett fullständigt nederlag för de som kallade sig själva de praktiska människorna. Många av oss minns den diskussionen när den rasade i Amerika innan slaveriets avskaffande. När den fullständiga befrielsen för den svarta befolkningen förespråkades, brukade de praktiska människorna säga att om inte ägarens piska tvingade svarta till arbete så skulle de inte arbeta alls, och skulle därmed snabbt bli en börda för samhället. Tjocka piskor kunde förbjudas, sade de, och piskornas tjockhet kunde stegvis reduceras genom lagstiftning, först till en centimeter, och till slut till en bråkdel av en centimeter; men någon sorts piska måste man ha kvar. Och vad fick abolitionisterna höra när de sade – just som vi säger nu – att tillgången till det egna arbetets frukter skulle vara ett mycket mer kraftfullt incitament för arbete än den tjockaste piskan? ‘Nonsens, min vän,’ – precis som vi får höra nu. ‘Du förstår inte människans natur! År av slaveri har gjort dem oförutseende, lata och uppgivna, och människans natur kan inte förändras på en dag. Du har, så klart, de bästa av intentioner, men du är mycket “opraktisk”.’

Nå, under en tid hade de praktiska människorna sitt eget sätt att utveckla förslag för den gradvisa befrielsen av de svarta. Men olyckligtvis visade sig deras förslag vara mycket opraktiska, och det amerikanska inbördeskriget – det blodigaste genom tiderna – bröt ut. Men kriget resulterade i avskaffandet av slaveriet, utan någon övergångsperiod; – och, se, ingen av de hemska konsekvenser som de praktiska människorna hade förutspått inträffade. De svarta arbetar, de är flitiga och arbetsamma, de är förutseende, och det enda som man kan beklaga sig över är att den idé som förespråkades av det opraktiska lägrets vänsterfalang – total jämlikhet och omfördelning av land – inte förverkligades: det skulle ha besparat oss mycket problem idag.

Vid ungefär samma tid rasade en liknande debatt i Ryssland, och anledningen var denna: det fanns i Ryssland 20 miljoner trälar. Sedan många generationer tillbaka hade de varit under sina ägares kontroll, eller snarare björkkäpp. De blev slagna om de plöjde sin jord dåligt, slagna för bristande renlighet i sina hus, slagna om de inte vävde tyg tillräckligt bra, slagna om de inte gifte bort sina söner och döttrar tillräckligt tidigt – slagna för allt. Undergivenhet och oförutseende var deras påstådda karaktärsdrag.

Då kom utopisterna och krävde inget annat än följande: Total frigörelse av trälarna; direkt upphävande av alla förpliktelser trälen har mot sin ägare. Mer än så: omedelbart upphävande av ägarens rätt att stå till doms över dem, samt ett överförande av alla de affärer där han tidigare varit domare till en tribunal bestående av bönder och vald av bönderna själva, där de inte tvingas döma efter lagar de själva inte känner till, utan istället följer de egna oskrivna sederna. Sådant var det opraktiska förslaget från det opraktiska lägret. Det behandlades som ren dårskap av praktiska människor.

Men som tur var fanns det vid den tiden i Ryssland en stor mängd av opraktisk anda bland bönderna, som gjorde uppror med käppar mot gevär och vägrade ge sig, trots de många massakrerna. De tvingade därmed fram den opraktiska inställningen så till den grad att de gjorde det möjligt för det opraktiska lägret att tvinga Tsaren att skriva under på deras plan – om än något avgränsad. De mest praktiska människorna skyndade sig att fly från Ryssland så att de inte skulle få sina halsar skurna några dagar efter genomförandet av det där opraktiska förslaget.

Men allt fortskred i stort sett problemfritt, bortsett de många misstag som praktiska människor alltjämt begick. Dessa trälar som ryktades vara oförutseende, själviska odjur, uppvisade sådan intelligens, en sådan organiseringskapacitet, att de överträffade även de mest opraktiska utopisternas förväntningar; och tre år efter befrielsen hade byarnas karaktär fullständigt förändrats. Trälarna blev människor!

Utopisterna vann det slaget. De bevisade att de var de riktigt praktiska människorna, och att de som låtsades vara praktiska var imbeciller. Och de enda ångerfulla röster som nu kan höras bland alla de som känner de ryska bönderna är att allt för många eftergifter gjordes till de praktiska imbecillerna och de trångsynta egoisterna; att de råd som gavs av det opraktiska lägrets vänsterflank inte följdes till fullo.

Vi har inte utrymme för att ge fler exempel. Men vi bjuder i all välvillighet in de som gillar att tänka självständigt till att studera historien kring valfri stor social förändring som har skett i mänsklighetens historia, från kommunernas uppgång till Reformationen och till vår moderna tid. De kommer att se att historia inte är något annat än en kamp mellan styrande och styrda, de förtryckande och de förtryckta, och att det praktiska lägret i den kampen alltid tar de styrande och förtryckandes sida, medan det opraktiska lägret tar de förtrycktas sida; och de kommer att se att kampen alltid slutar i det praktiska lägrets slutgiltiga förlust efter mycket blodsspillan och lidande, på grund av vad de kallar för sitt ‘praktiska sunda förnuft’.

Om de som kallar oss opraktiska menar att vi förutser händelsernas förlopp mycket bättre än de praktiska, kortsynta ynkryggarna, så har de rätt. Men om de menar att de, de praktiska människorna, är mer förutseende än oss, så hänvisar vi dem till historieböckerna och ber dem att komma i fas med dess lärdomar innan de påstår något så arrogant.

(Stort tack till Svartkatt och Barbamamma för hjälp med korrekturläsning)