Imperiets gräns

Klockan är halv sex på morgonen en vanlig vardag i maj 2018, i en av New Jerseys många sömniga småstäder. C kliver ut ur huset för att ta bilen till sitt jobb som maskinist. Men på uppfarten möts han av agenter från U.S. Immigration and Customs Enforcement (ICE) som tvingar in honom i en bil och kör iväg. C förs bort och familjen – fru och 4 barn – får inte ens veta var han tar vägen. Det är svårt att sätta sig in i den chock och det trauma som något sådant skapar för dem alla.

C har permanent uppehållstillstånd – ett så kallat green card – är gift med en medborgare, och hans fyra barn är alla födda i USA. Han har bott i landet i många år, och är en omtyckt och aktiv person i sitt lokalsamhälle. Det här är hans hem, det här är hans liv. Ändå är det han som förs bort denna morgon, medan jag – i allt väsentligt en främling – ligger kvar och sover några kvarter bort, intet ont anande.

Det visar sig att staten vill utvisa honom till Filippinerna, där han med sin historia av missbruk, som han efter en lång kamp övervunnit, skulle kunna fara riktigt illa under Dutertes hänsynslösa regim. Han har inga starka band kvar till det landet, och ingenstans att ta vägen där. Det skulle säkert gå att säga att det som sker, sker är på grund någon regelteknisk detalj i immigrationslagen, men låt oss vara ärliga: Det handlar egentligen om djup, systematisk, och organiserad rasism – en företeelse som är en del av USAs själva fundament.

Senare samma dag rycks även jag till slut ur min vardagslunk, om än på ett betydligt mildare sätt. Jag knappar in Cs nummer och skickar iväg ett meddelande. Undrar om han kan hjälpa oss med att installera en grej hemma, som han gjort förut. Får inget svar, vilket jag tycker är märkligt. Snart ser jag nyheter flimra förbi om ett ICE-tillslag i vår stad. De har blivit djärvare, tänker jag, och drar mig till minnes en episod tidigare under våren när ICE i samma område bestämde sig för att ligga i bakhåll på papperslösa då de skjutsade sina barn till skolan på morgonen.

Det tar några sekunder, sedan fryser jag till. Gör lite eftersökningar och hittar sedan en redogörelse av vad som hänt från pastorn för en närliggande kyrka, som känner den drabbade familjen väl. Jag själv är inte direkt berörd – känner inte C personligen utan bara via vänner – och väl medveten om vad som händer runtom i detta land, hur människor slits från sina familjer, och hur våldsamma gränserna gjorts de senaste 30 åren under den extrema centrism som här i USA går under benämningen bipartisanship.

Jag brukar ibland sitta nattvakt i en närbelägen kyrka, som agerar fristad för papperslösa och speciellt utsatta individer. På väggen i allrummet där nattvakten spenderar största delen av passen hänger instruktioner om vad vi ska göra om ICE kommer. Öppna inte dörren. Tro inte på nåt de säger eftersom de ljuger och manipulerar. Be att få se skriftligt tillstånd för husrannsakan. De har oftast ingen, eller försöker luras med ogiltiga dokument. Fördröj och ring efter hjälp. Instruktionen bär i sig själv ett bistert vittnesmål om ett sjukt och omänskligt system.

Jag vet redan hur det här systemet fungerar. Ändå känns det hela overkligt när det kommer så nära, när någon vars nummer jag har i telefonboken plötsligt kidnappats av vad som känns som uniformerad ondska.

Under samma vår, 2018, uppstod en rörelse i USA under namnet ”Occupy ICE”. Efter ett antal avslöjanden om förhållandena i ICE-anläggningar och om myndighetens metoder gick en ilska som länge pyrt under ytan slutligen över i handling. Förvaringsanläggningar i olika delar av landet besattes med tältläger och protester. I New Jersey pågick i radikala kretsar en diskussion om detta när C rycktes från sitt liv och sin familj, men den handlade då om hur engagemang kunde förvandlas till något som gav konkreta resultat. Ockupationsrörelsen satte definitivt ICE på kartan, skrämde upp myndigheterna, och fördyrade processen, men vi ville ha en mer långsiktig vision innan vi satte igång med någonting som vi visste kunde landa folk i trubbel, eller dö ut lika snabbt som det började.

Vid den här tidpunkten var avskyn mot ICE dessutom knappast något som begränsade sig till de drabbade människorna och en klick aktivister. ”Abolish ICE” hördes som slogan från sociala rörelser, fack, såväl som aspirerande kongressledamöter som New Yorks Alexandria Ocasio-Cortez. Hela rörelser försökte pressa områden eller städer att inte låta ICE etablera sig, och vissa städer utropade sig själva till s.k. ”sanctuary cities” vilket innebar att de uttryckligen förbjöd den lokala polisen att samarbeta med federala immigrationsmyndigheter som ICE. Motståndet mot ICE var alltså vid det här laget redan brett, brokigt och djupgående.

I diskussionen om ICE missar folk ibland att denna myndighet inrättades 2003, och därmed inte ens funnits i 20 år. Att avskaffa ICE är alltså på ett sätt ett högst tänkbart projekt, trots att det ibland utmålas som rena utopin. Sedan ICE upprättades i kölvattnet av 11 september och kriget mot terrorn har dess anslag, användningsområde och djärvhet stadigt ökat. I och med valet av Trump till president har lagändringar genomförts som dels givit upphov till att allt fler familjer splittras vid gränserna, dels att allt fler räder genomförs i landet i syfte att hitta och deportera papperslösa.

Människor som förut knappast behövde oroa sig för att bli ifrågasatta eller arresterade har nu också hamnat i riskzonen. Det har till och med rapporterats om fall där amerikanska medborgare, inklusive militärveteraner eller barn, tagits i förvar i strid med de federala lagar som myndigheten på pappret ska rätta sig efter, bara för att de inte sett tillräckligt vita ut.

Men även om det är bra att en bred rörelse har uppstått där de flesta är överens om att underminera ICE på alla möjliga sätt, så är tyvärr lösningen för den liberala falangen av detta motstånd att helt enkelt göra förvar, gränser och utvisningar mer mänskliga. Det är en taktik som stannar vid reformer som legitimerar ett något snällare system med samma funktion, istället för att kontinuerligt underminera hela gränspolitiken för att på sikt avskaffa gränser som sådana. Till och med den populäre vänsterkandidaten Bernie Sanders lovar hårda gränskontroller för att förhindra människor från att komma in i landet.

Detta kunde också redan från början utläsas även i de mest radikala demokraternas retorik, och demonstrerades tydligt när bland annat Ocasio-Cortez under sin första tid som kongressledamot, trots sitt högljudda motstånd mot ICE, röstade för att finansiera Homeland Security, den övergripande myndighet under vilken ICE faller. Problemet för radikala sociala rörelser har därför varit hur praktiken ska se ut för att i denna missnöjesvåg vinna omedelbara förbättringar genom organisering tillsammans med papperslösa, utan att sugas in i ett liberalt eller demokratiskt projekt som samtidigt legitimerar utvisningar, gränser och en uppdelning mellan ”lagliga” och ”olagliga” individer och grupper.

Faktum är att hela den rådande gränspolitiken i USA i stora delar är ett relativt nytt fenomen. Även om kontroll av gränser länge förekommit, så var det inte förrän på 80-talet som militariseringen av dem påbörjade, främst förstås på USAs södra gräns. I samklang med en pågående avindustrialisering, transplanterades tankegångarna från den så kallade ”tough on crime” strategin till gränsövervakning, under namnet ”prevention through deterrents”. Migranter och flyktingar skulle avskräckas från att nå USA genom att de populära urbana övergångarna övervakades stenhårt, vilket tvingade ut flyktingströmmar i livsfarliga ökenområden.

Som följd ökade antalet dödsfall, samtidigt som en hel lukrativ industri för människo- och drogsmuggling växte fram, vilket ytterligare ökade riskerna och fortsatte våldsspiralen. Bill Clinton var en av de drivande presidenterna i denna nya gränspolitik. I tidiga dokument från arkitekterna för denna process går det också att rakt upp och ner utläsa att fler dödsfall och ökat våld skulle vara indikatorer på att taktiken ”fungerade”.

Enorma summor pengar läggs sedan 80-talet årligen på denna gränspolitik, och som resultat har något som kan kallas det gränsindustriella komplexet uppstått. Detta har på sätt och vis lett till att vända många samhällen mot sig själva. Industrijobb som under 80- och 90-tal försvann ersattes av en allt större säkerhetsapparat, till den grad att det numera finns mycket stora pengar i att jaga, förhindra, transportera och förvara migranter. På samma sätt har människor i många samhällen, både på gränserna och längre inåt landet, där förvaringsfaciliteter finns, blivit beroende av gränsekonomin för sin försörjning.

Här blir det också uppenbart varför inte ens de mer radikala demokraterna på riktigt kan arbeta mot denna utveckling. För det första är det som händer idag inte någon egentlig avvikelse från tidigare politik, utan en utveckling av den som demokraterna själva varit med och drivit på. För det andra har demokraterna varit i det närmaste blinda för den avindustrialisering som gick hand i hand med den nya gränspolitiken och ekonomiska omställningen. Att ta tag i problemets rot vore att ifrågasätta och förkasta över 30 år av nyliberal politik. Något som varken det demokratiska partiets etablissemang eller det kapital som de är beroende av har några större intressen av att göra.

Samtidigt är denna militariserade gränspolitik inte nödvändigtvis problematisk för företag som är beroende av billig ”illegal” arbetskraft. För att parafrasera Aaron Bobrow-Strain, som nyligen givit ut en bok om den amerikanska gränspolitiken, så är gränserna inte ett misslyckat försök att avskräcka folk från att förflytta sig över dem, utan en brutalt välfungerande prekariseringsmaskin. Den utsatthet som gränsindustrin försätter människor i genererar inte bara i sig själv stora vinster åt de inblandade privata företagen, den ger också tillgång till en mycket utsatt och desperat arbetskraft för den inhemska marknaden i stort.

Gränspolitiken är dessutom egentligen bara en av många pusselbitar som tillsammans speglar den sociala, ekonomiska och politiska situationen i USA. Valet av Trump till president 2016 är i det här avseendet både en orsak och en verkan. Det speglar redan pågående trender i USAs politik men agerar också som en katalysator. De lagar han infört och den retorik med vilken han slänger sig har försatt massor med människor i livsfara både när det gäller att drabbas av myndigheters allt djärvare angrepp på migranter, och de fristående högerextrema grupper eller individer som ser retoriken och politiken som ett grönt ljus för egna rasistiska attacker.

För några veckor sedan riktade Trump exempelvis in sig på ett antal progressiva kvinnliga icke-vita kongressledamöter (bland annat just Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar) och sade att de borde åka hem till “sina länder” om de inte gillar USA. När han några dagar senare i ett tal återigen kritiserade Ilhan Omar, började publiken skandera ”send her home”. Detta alltså om en amerikansk medborgare. Trump strålade sig med nöjd min i tillropen innan han fortsatte sitt tal. Även för de som är kritiska till de progressiva demokraternas politik och ser den som en avledning eller återvändsgränd, är det därför viktigt att inse allvaret i den hotbild som skapas för människor genom normaliseringen av högerextremism som sker i USA just nu.

Efter den senaste tidens milkshakeattacker, och kanske framför allt efter Willem Van Spronsens angrepp på ICEs transportfordon, som kostade honom livet, har Trump, Ted Cruz och andra republikaner också gjort utspel som syftar till att försöka terrorstämpla ”antifa”. Även om bristen på förståelse för hur antifascism fungerar och de påhittade myterna som cirkulerar om ”organisationen ANTIFA” i dessa sammanhang är rätt löjeväckande, så är själva försöken allvarliga. I de resolutioner som nu börjat flyta runt i kongressen sammanblandas antifa med ”vänsteraktivism”, ICE-protester och andra löst definierade termer, vilket kan ge utrymme för en bred repression av inte bara antifascistiska initiativ, utan också facklig aktivism, organisering mot det gränsindustriella komplexet, och andra viktiga arbetarklassfrågor.

Samtidigt är hyckleriet kring utspelet uppenbart. Sedan 1990 har högerextrema, enligt mycket försiktiga siffror, mördat 500 personer i USA. Under samma tid har en enda person dödats som resultatet av antifascistisk aktivism, och detta i en konfrontation mellan antifascister och nazister, där båda sidor var beväpnade. Ted Cruz, en av kongressledamöterna som introducerat resolutionen, har dessutom själv starka kopplingar till sådana högerextremister. Syftet är alltså på inget sätt att stävja ”extremism”, utan att underminera organisering mot fascism och andra repressiva maktordningar eller institutioner.

Även om situationen på många sätt kan se dyster ut, finns det ändå en hel del hopp i all den gräsrotsorganisering som skett de senaste åren när det gäller både de militariserade gränserna och mer utpräglad antifascism. Den amerikanska alt-right rörelsen har också i flera avseenden tappat luften, när dess ironiska dimridåer fallit bort, bland annat efter våldet i Charlottesville, och när flera organisationer därefter fallit ihop i spåren av granskningar eller interna stridigheter. Faran är på intet sätt över, men det finns potential för organisering och bevis för att de här trollen fortfarande spricker i solen, även om de gjort sig lite mer hemtama i dagsljus.

Efter ett antal veckor av kampanjande och protester släpptes C från ICE-förvaret, och kunde återförenas med sin familj. Många andra är inte lika lyckligt lottade, och spenderar istället sin tid i vinstdrivna fängelseanläggningar under avsiktligt fruktansvärda förhållanden, eller till fots i en livsfarlig och stekhet vildmark – precis som de två politiska partierna i kapitalismens högborg har tänkt sig. Men bortom denna parlamentariska återvändsgränd finns det alltid små stigar, sprickor i murarna, och imperfektioner i stängslen, i vilka vårt motstånd kan gro och växa sig starkare.

Länktips:
No Wall They Can Build – CrimethInc
Who Benefits from the Militarized Border? – Against the Grain (Podcast)