Att skriva nyårskrönikor kan lätt bli lite deppigt. En känner snabbt igen tankarna och formuleringarna från förra året, eller året innan det. Kommer på sig själv med att försöka förmedla samma budskap, igen, och igen: Det ser mörkt ut, men det finns också ljusglimtar.
Det är ju i sig sant, och det är bra att peka ut de ljusglimtar som finns, men det som är nedslående är att det känns som om en mitt i allt detta går i cirklar. Ständigt samma problem – och ofta än värre än föregående år – och ständigt samma förhoppningar. Och för den som kan lite grundläggande geometri blir problemet uppenbart: En cirkel tillåter inte några framsteg – för framsteg krävs det en (mer eller mindre krokig) linje.
Men när vi börjar tänka på det hela på detta sätt så presenterar sig också ett potentiellt svar – varför inte bara dra en linje genom alla cirklar, och se vad som händer?
Ja, det stämmer att fascismen och rasismen ökar samt att allt fler nationalstater försöker vrida klockan tillbaka med drakoniska åtstramningar och angrepp på allt från mänskliga rättigheter och facklig kamp till aborträtten. Det stämmer att denna process ivrigt påhejas av kapitalister, som skrattar hela vägen till banken, samtidigt som de garderar sig med filantropiska utspel, rekupererande av sociala rörelser, eller löften om grön och etisk kapitalism.
Men både denna pågående negativa utveckling, och de ljusglimtar i form av motstånd som den stöter på, ja rentav för med sig, är en del av ett större sammanhang. Det är en process, som faktiskt är på väg någonstans. Vare sig vi tittar på nyliberalismens misslyckande och den ideologiska förvirring som exempelvis de gula västarnas kamp mot Macron gett upphov till, på historiskt återkommande strejkvågor, eller den nya vågen av gatuprotester, kravaller och närapå insurrektionella moment runt om i världen, så syns det tydligt när vi tar ett steg tillbaka.
Nyliberalismen, socialdemokratin, statskommunismen – alla dessa ideologier och system är i gungning. De har överlevt sin förmåga att utöva kontroll och frammana ordning i samhället, och vi lever i en tid som kan liknas vid skymningstid en sommarnatt i norra Sverige – en dag är slut, och den nya har ännu inte börjat, samtidigt som den gångna dagens döende ljus fortfarande kastar en viss skugga över landskapet.
De ljusglimtar vi påminns om när vi summerar det gångna året är viktiga – men det allra viktigaste är den trend de är en del av. När vi tittar bortom året och på samhällsutvecklingen över tid, ser vi också att vi lever i ett ögonblick av sällan skådade möjligheter. I en situation där gula västar är en realitet, har också svarta drömmar blivit möjliga.
Det är vad jag vill ta med mig från det här året, när det börjar smälla runt midnatt.
