Fascisterna står på torget igen, med sina mögelgröna flaggor och hat i blickarna. Beredda att med våld försvara det våld de är där för att sprida. De förkroppsligar det värsta i vår samtid, men skyller detsamma på kroppar med fel namn, hudfärg, religion, sexuell läggning eller något annat. Det är en mulen dag i november, regnet hänger i luften, och det blåser lite för mycket.
Vem vågar och orkar göra något? Som om vikten av att bära sitt liv på sina axlar i det här systemet inte vore nog? Som om vardagsrädslan och ångesten behöver mer sällskap? De står där redan, hatpojkarna, och vi tvingas reagera. Igen, och igen, och igen. De planerar sina hatresor – kanske månader i förväg – och skrapar ändå bara ihop några tiotal inresta människospillror.
Men när vi i stundens hetta tvingas reagera mäter vi oss ändå med dem som om vi möttes på samma villkor. Vi klandrar oss själva och varandra – vi är inte många nog! Vi måste sluta med det, och första steget är att inse att dessa möten inte alls är på lika villkor, de är på deras villkor. När vi reagerar kan vi inte alltid vara fler, men när vi själva organiserar är vi alltid det.
Det betyder inte att vi ska sluta bemöta dem där de är – absolut inte, snarare tvärtom. Men när vi gör det så får vi inte vara så hårda mot oss själva. Jag vet att vi alla vill springa, så fort vi kan, bort från den här skiten, mot något annat, och helst så fort som möjligt slå fascismen i spillror. Men vi kan inte röra oss snabbare än tillitens hastighet.
Det sägs – och det är helt sant – att den bästa antifascismen är den som skapar alternativ som slår undan benen för fascismen, som med ett praktiskt löfte om en bättre värld avslöjar fascismen som innehållslös under alla lager av myter, konspirationer och hat.
Men hur gör vi det i dessa möten på våra gator? Genom att insistera att vår antifascism måste vara social. Att svara på ett utrop om att möta fascister på gatorna är inte roligt. Vi vill alla vara någon annanstans. Men att göra det ensam är ändå mycket värre. Därför måste vi göra det tillsammans, så att vi också i vår reaktion faktiskt bygger den där andra världen.
För att kunna göra det tillsammans måste vi mötas redan innan, dela någonting, bygga något annat. För att kunna svara när fascisterna visar sig på våra gator, måste vi få namn, ansikten och en tillit till varandra. Först då förvandlas obehaget av att möta dem till styrkan i att krossa dem tillsammans.
Att svara upp på fascisternas närvaro måste alltså börja på bokcaféet, fiket, i vår lokala fackföreningslokal, eller på vårt sociala center. Där måste det svaret pågå kontinuerligt, och när vi möter dem på gatan är det bara toppen på vårt antifascistiska isberg, och de är skeppet som springer läck och sjunker till havets botten. Celine Dion sjunger ¡No pasarán!
Även när vi inte är många kommer vi då att vara tryggare. Men vi behöver också vara smarta, och det vet jag att vi kan vara tillsammans. Vi behöver väcka vår kreativitet till liv och fundera ut fler nya taktiker som gör det så tråkigt som möjligt för fascisterna att visa sig på gatorna. Maximal nytta med minimala medel, och så små risker som möjligt.
Vi måste också, för en gångs skull, inte fokusera på hur dåligt allting är, utan på hur bra det skulle kunna vara. Då tror jag också att vi hittar en slags antifascistisk glädje, sprungen ur den värld vi ser oss själva spinna genom vår kamp. Vad vi behöver är alltså: Breda, öppna, självorganiserade, välkomnande, kreativa antifascistiska sociala träffar.
