”Backa!!!”- ropar snutarna. Och, ärligt talat, hur svårt är det inte då att stå kvar?
Människan är ett socialt djur. Vi föds ur en annans kropp, vi behöver matas, vårdas och bäras, vi behöver andras arbete, stöd och råd för att överleva, växa och utvecklas.
Och vi behöver bekräftelse. Det gjorde vi långt innan den digitala Gilla-tummen äntrade vår tillvaro. Inget konstigt med det.
Problemet, från ett anarkistiskt perspektiv, uppstår när behovet av bekräftelse finns i sociala situationer präglade av tvingande hierarkier. Detta behov tenderar då att anta formen av lydnad. Vi vill helt enkelt ofta vara andra till lags, och i relation till ledare riskerar denna impuls att till underordnande.Makten förväxlar inte sällan social kompetens med lydnad. Som anarkister vill vi, antar jag, vara olydiga, men inte nödvändigtvis antisociala. Hur ska det gå till?
Ett sätt att träna sig i olydnadens ädla konst är att delta i icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner. Att som oerfaren olydig börja ta steg framåt på detta område på exempelvis sin arbetsplats kan vara förödande. Vid icke tillståndsgivna demonstrationer, aktioner och liknande, däremot, finns ofta ett socialt stöd för olydnad, ändamålet är (potentiellt) vettigt, och det går också ofta att välja vilken grad av olydnad som är rimlig i förhållande till mål och risker.
Genom att vara förberedd, tänka igenom och kanske även öva på olika scenarion, och gärna också utvärdera aktionen, debriefa och följa upp känslomässigt och relationellt efteråt, stärks olydnadens ryggrad. För den som bara känner sig bekväm med att ta små steg åt gången finns det också många möjligheter att delta i aktioner i deras periferi. Till att börja med kanske som understödjare på håll, sedan som iakttagare på plats, därefter som aktionsunderstödjare.
Givetvis finns det många andra sammanhang också som en kan och bör praktisera olydnad i. Men åtminstone här finns en ypperlig möjlighet att träna sig. Sen tar vi dessa erfarenheter av att utmana makten med oss till våra bostadsområden, arbetsplatser och gatorna. Och när vi så blir många som vandrar den vägen kommer vi inte att Backa direkt nästa gång spökena hojtar åt oss. Så kan sprickorna i de härskandes murar vidgas, och i dessa sprickor kan vi så frön till andra sätt att leva och interagera som människor och gemenskaper.
Bild: 85-åriga aktivistunnan Megan Rice som släpptes fri i våras tillsammans med sina medkonspiratörer efter två år i fängelse. Aktivisterna dömdes för att ha brutit sig in på en högsäkerhetsklassad militärbas och målat slagord på området som ett motstånd mot kärnvapenspridningen.
