Ge Aldrig Upp!

 

Papillon (1973) är en film baserad på en autobiografi av Henri Charrière som ligger nära mitt hjärta, en sann inspiration till revolutionär kamp och om att aldrig ge upp:

“Convicted murderer Henri Charriere (Steve McQueen), known as “Papillon” for his butterfly chest tattoo, is transported to French Guiana to serve his sentence in a work camp. Determined to escape, Papillon forms an unlikely relationship with the frail but notorious forger Louis Dega (Dustin Hoffman), who reluctantly joins in the attempt. Despite the harshness of solitary confinement, brutal conditions and constant threats of betrayal, Papillon leads a desperate escape off the island.”

Med Steve McQueen i huvudrollen som den titulära Papillon så får vi följa en kassaskåpstjuv som blir oskyldigt dömd för mord, och sedan förvisad till livstids fängelse på en ö i Franska Guyana. På båten som går till straffkolonin blir Papillon vän med en annan brottsling, Luis Dega och startar således ett långt kamratskap genom otroliga livsförhållanden.

Huvudtemat i filmen behandlar främst total isolering och psykologisk nedbrytning. Papillon får vara med om mer än 8 år av mörker, helt utan ljus i en isoleringscell, såväl som enorm psykisk, fysisk stress, utpressning och hot för att tjalla på sina kamrater. I de absolut värsta förhållandena som finns så ger Papillon dock aldrig upp. Trots att allt hopp är utom sikt, med rädslan och döden så nära som man bara kan komma. Papillon ger ändå aldrig upp. Han slåss, äter insekter, försöker fly gång på gång – det enda han har i sikte är överlevnad och en ilska, enorm ilska, till systemet och de som försatt han i sitt predikament.

“GE ALDRIG UPP!” Med utgångspunkt för hur vår jord är i dagsläget så kan det kännas fruktansvärt, nästan omöjligt tungt att höra dessa ord. För att klara av att kämpa lägger väldigt många radikaler tillit på hopp eller mening. För mig är frågan huruvida dessa förankringar är relevanta.

Likt Papillons predikament på straffkolonin, går Jorden allt snabbare mot ett öde där det kan vara svårt att känna just hopp för framtiden. Ju mindre hopp vi har, desto mer accelererar våra farhågor och rädslor. Vare sig det är det ekologiska massmordet, imperialism, kolonialism, krig, kapitalism, fattigdom eller sjukdom så blir det svårare att begripa vardagen och relatera till sin omgivning. Hur ska vi likt Papillon orka med, och kämpa vidare?

Svaret är tydligt, om än bittert, – Att vi inte har något val. Vi är tvingade att organisera oss. Ändrar vi inte på förhållandena så kommer vår jord att gå under. 97% av världens klimatforskare är eniga om detta. Kapitalismen låter miljontals, efter miljontals lida och dö varje år i misär, något som kan undvikas totalt. Vi kan inte tillåta att the 1% lever i en bubbla av lyx medans Jorden blir mer och mer obebolig, dödlig.

Vi måste släppa de indoktrinerade idealen om att vi är fria. Vi är och blir inte fria förrän vi tar itu med våra kedjor. Frågan är bara hur vi kan nå en acceptans utan att vara bundna till våra rädslor. Att inte ge upp när hoppet är borta och det känns lönlöst.

Frank Ruda skriver bra tankar om detta i boken Abolishing Freedom: A Plea For A Contemporary Use Of Fatalism:

“The belief in and reliance on fortune is connected to passions that emerge only when one believes in fortune (otherwise they do not emerge), namely hope (if “there is much … prospect of our getting what we desire”) and fear (if there is little prospect): “Thus we may hope and fear, even though the expected outcome does not depend on us at all.” Hope and fear belong together, for “what, in fact, is hope if not a sort of fear with its head hidden?” We fear and hope in relation to the arbitrary future outcome of externally desired things. Consequently these passions not only are related to the future but also start to determine our present conduct. In short, desiring external and independent things leads to the fact that one does not properly act and live in the present anymore. The present is lost, which means that we can experience neither joy nor sadness proper, since only the “consideration of a present good arouses joy in us and consideration of a present evil arouses sadness.” If the satisfaction of our desires relies on good or bad fortune, we do not only hope and fear but by doing so we are also here and now unable to relate to the present. “

Istället för att låta rädsla eller hopp styra vår relation till nuet, istället för att förlama oss i önskningar som kan slå ner oss ödesdigert mentalt när de inte slår in- så måste vi återta en materiell och sund koppling till vår omgivning. Vi måste börja leva! Här och Nu!  Alla element som ingår i den radikala kampen hör till att återta kontrollen för våra egna liv! Vi måste agera på ett sätt så att vi accepterar de kamper vi inte kan fly från. I sökandet efter svar till varför vi är tvungna att få ett slut på kapitalism, miljöförstöring eller stater så har vi glömt bort en av de viktigaste detaljerna till vår existens, vilket är att leva. Vad vi ska göra för kunna uppnå detta beror på lokaliteter och organiska samarbeten. En central del är dock att agera emot social isolering. Vare sig det urartar sig i squatting, sociala center eller temporära dynamiker som reagerar på lokala/globala kontexter så är våra sociala kopplingar grundläggande för att just kunna leva och relatera. För vad kommer före medvetenhet? Materiella event. Dock;

“The classic trap for any revolutionary is always, “What’s your alternative?” But even if you could provide the interrogator with a blueprint, this does not mean he would use it: in most cases he is not sincere in wanting to know. In fact this is a common offensive, a technique to reflect revolutionary anger and turn it against itself. Moreover, the oppressed have no job to convince all people. All they need know is that the present system is destroying them. “ -Shulamith Firestone, The Dialectic of Sex: The Case For Feminist Revolution

Här är Papillon en sådan inspiration igen. I sin isoleringscell, tillsammans med galenskapen och ensamheten genom åren så glömmer han aldrig vad han vill eller vilka som har försatt han i denna situationen. Varför ger Papillon aldrig upp? Han förstår att det inte finns någon mening med hans lidande. Och det gör honom arg. Papillon vill ut! Leva sitt liv som en fri människa utan några hinder! -Att ge upp tillsätter attribut som legitimerar en applicerad mening till död och lidande. Därför måste vi aldrig ge upp.

 

“We’re fucked. So now what? We fight, clutch for flotsam, like any other doomed beetle caught upon the flood, not for any ‘reason,’ but because this is what beetles do, drowning.
Fight.” –R. Scott Bakker

“Today, to fight death first means to fight new fascisms.” – Hito Steyerl 

Papillons historia får ett gott slut. Efter alla år i isoleringscellen och alla utbrytningsförsök, blir han slutligen bannad till en öde ö utanför straffkolonin och återförenas med Dega:

“Papillon is then moved to the remote Devil’s Island, where he reunites with Dega, who has long given up all hope of being released. From a high cliff, Papillon observes a small cove where he discovers that the waves are powerful enough to carry a man out to sea and to the nearby mainland, but only with every seventh or so big wave. Missing the wave means a high risk of hitting the seafloor and dying. Papillon urges Dega to join him in another escape, and the men make two floats out of bagged up coconuts. As they stand on the cliff side, Dega decides not to escape and begs Papillon not to either. Papillon embraces Dega a final time, and then leaps from the cliff committing to his calculated risk towards freedom. Grasping his float, he is successfully carried out to sea. Papillon made it to freedom. He lived out the rest of his natural born life. The Penal Colony did not. “

Straffkolonin dog ut. Likväl är det kapitalismens öde.

Nu när vår jord håller på att drunkna, och därmed allt liv som finnes här också -så kan vi inte göra något annat än att kämpa för våra liv likt Papillon. Hierarkier, kapitalism, och stater hindrar oss från att leva ett fullt fritt liv. På grund av detta så kommer jag aldrig att ge upp. Det finns inte någon underliggande mening. Jag vill bara vara, leva -existera. Vi måste slåss för friheten även om det skulle vara meningslöst. Till våra fiender har jag bara detta kvar att säga:

Vi Är Fortfarande Kvar Här, Era Jävlar -Och Vi Ger Aldrig Upp!