Vad bör göras – för att få rätt?

Det råder ingen brist på olika sammanhang där en kan organisera sig, det råder ingen brist på människor som beklagar sig över att människor inte organiserar sig. Däremot råder det brist på organisatörer som är aktiva i sammanhang där en faktiskt kommer möta “vanligt folk” som inte är uttalat vänster om Vänsterpartiet. Som jag nämnde i föregående analys om fördömandets politik kontra förändringens politik läggs det mycket energi på ytterst ofruktbara och meningslösa spår som stävjar snarare än främjar kampen för en social revolution. Vi har inte tid, vi har inte utrymme att fortsätta med detta, vi behöver prata politisk praktik (praxis) och vad som faktiskt fungerar – inte vad vi är bekväma med. Det finns i nuläget två sammanhang där vi som anarkister kan bidra till självorganisering i klasskampen, den ena är SAC och den andra är Hyresgästföreningen.

Folkrörelserna står inför en allvarlig kris i Sverige och i många fall finns gapande behov av organisatörer, aktiva i kommittéer, deltagare vid medlemsmöten, folk som kan bidra när en utåtriktad aktivitet planeras. Det är ingen slump att trotskisten Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet lyckades ta sig till regionsstyrelsen i Hyresgästföreningen i västra Sverige. När socialdemokrater och andra glömt bort hur en aktivt kan delta i organisering underifrån så finns det stort utrymme för andra aktörer att kliva in. Om en uttalad trotte från en trottesekt förmår att ta plats i regionsstyrelsen, så är det inget som säger att vi inte kan ta plats i lokala avdelningar av Hyresgästföreningen för att bidra till lokal organisering där vi bor. Det blir lätt väldigt högt i taket när det saknas folk som är engagerade.

Vad bör vi anarkister göra i dagsläget?

Vissa anarkister fokuserar främst på att förvalta den autonoma subkulturen, det kan handla om allt från hålla igång mindre aktionsgrupper, bidra till bokcaféer, förvalta en separatistisk subkultur inom den autonoma miljön, att planera diverse demonstrationer. Andra är mer skrivbordsanarkister och har inte aktivt deltagit i kamper. Vissa är aktiva i “folkrörelse” miljön, särskilt i den fackliga federationen SAC.

Jag anser att det är viktigt att vi kan motivera var vi är engagerade med andra saker än att en råkar trivas i vissa miljöer eller sammanhang, att något känns alltför tryggt är snarare ett orostecken – det är inte tryggt att kämpa med främmande människor med främmande åsikter. Om sammanhanget vi är aktiva i primärt är navelskådande, mest lockar andra veteraner i organisering, inte når ut till ideologiskt omedvetna, så är detta sammanhang inte värt vår tid, energi, möda och kraft. Om vi inte bidrar till självorganisering bland tidigare oorganiserade på något sätt så har vi slösat vår tid. Det är irrelevant hur fräcka vi är i vår självbild, hur alternativa vi må vara och hur “rätt” vi än har – om vi inte effektivt bidrar till konkreta kamper som tar plats i utsatta ekonomiska områden och på arbetsplatser så har vi lämnat walkover till en borgarklass som gradvis försöker kväsa och krossa allt genuint motstånd från befolkningen i stort.

Ordet “självorganisering” är en viktig komponent här, det är helt otillräckligt för en anarkist att organisera sig med likasinnade om vi inte kan bidra till den pågående klasskampen. Anarkister existerar inte ovanför historien i ett vakuum där vi kan experimentera och skapa ett mikroskopiskt frihetligt samhälle vi kan gömma oss i, likt ett opium för de arga. Vi är oundvikligen låsta i samma kedjor som alla andra och vi behöver titta omkring oss och genuint engagera oss där vi kan börja förstöra dessa kedjor.

Den fackliga federationen SAC står inför monumentala utmaningar, den hotas av en inskränkt stridsrätt, den hotas av en urbanisering där den frihetliga vänsterns fästen i Sverige håller på att reduceras till tre städer. Medlemsutvecklingen är långsiktigt nedåtgående och vänder inte detta så kommer en av de få kämpande fackföreningarna i Sverige att sakta dö. SAC:s död skulle innebära ett ofattbart slag mot den autonoma miljön i Sverige, miljön består självklart inte bara av syndikalister – men utan syndikalisterna skulle den bli kraftigt försvagad. Behovet efter fackliga organisatörer som kämpar för att sprida självorganisering underifrån – i form av självbestämmande driftsektioner, branschsyndikat och LS kan inte betonas nog.

Vissa är naiva och förväntar sig att diverse spektakulära demonstrationer borde vara i vårt fokus, spektakulära aktioner som fångar medias uppmärksamhet (och håller illusionen om en “vild vänstern” vid liv). Denna naivitet är inte märklig, det är logiken som Skådespelssamhället gett oss. Den ser inte primärt vikten i levande driftsektioner som håller på med kamper som inte syns och hörs i massmedia, den ser inte primärt vikten i lokal organisering i kvarter där vi solidariskt stöttar varandra mot de som äger våra bostäder. Ett sådant fokus vid det spektakulära gör att en missar saker som t ex historikern Christer Thörnqvist påpekade i sin avhandling Arbetarna lämnar fabriken. Strejkvågor följer internationellt sett en 50-årig cykel, den vilda strejkvågen som började under 1970-talet kommer med stor sannolikhet att få en uppföljare – en till strejkvåg gör mer skada på systemet än vad ett par hundra stenar på gatorna gör. Syndikalister har generellt varit deltagande och drivande i de stora svenska strejkvågorna och kommer antagligen vara aktiva i nästa.

SAC är en ganska “naturlig” rörelse för en anarkist att engagera sig i, den vilar på en frihetlig socialistisk grund och har en historia av kompromisslös kamp mot socialdemokratin och klassamhället. Detsamma kan inte sägas om Hyresgästföreningen som ytterst är en socialdemokratisk/reformistisk organisation, det är dock en reformistisk organisation med många lokala avdelningar, mängder med medlemmar och svagt reformistiskt ledarskap.

Med stöd från Hyresgästföreningen och med hjälp av organisationens verktyg är det möjligt att bidra till olika slags lokala initiativ för att stärka solidaritet i grannskapet och kämpa mot de som exploaterar oss med hyresavgifter. Ett exempel på ett lokalt initiativ är solidariska verkstäder där grannskapet kan låna verktyg som många inte har råd med själva, ett annat är cykelverkstäder för grannskapet. Sådana initiativ bidrar till att bryta ned den atomisering och anonymisering som det rådande kapitalistiska systemet sprider – att vi känner till våra grannar och har solidariska projekt igång ihop är en bra grund för att erbjuda ordentligt motstånd om bostadsägare försöker öka hyror och vräka människor. Om Hyresgästföreningen som byråkratisk organisation sedan motsätter sig det lokala engagemanget är det inget som säger att vi inte kan skapa en lokalorganisation som står utanför byråkratin. Ytterst hade det bästa varit att ha en frihetlig motsvarighet till Hyresgästföreningen, men eftersom det saknas en sådan rikstäckande organisation får vi nöja oss med göra det bästa med det som finns där vi bor. En sådan organisation hade haft som mål att ytterst expropriera (ta tillbaka) bostäderna från de som äger dem, till de som faktiskt bor i dem.

Men borde inte anarkister ägna sig åt ideologisk agitation? Självklart! Det är ett komplement som konstant behövs för att klasskampen inte ska ta en riktning som är socialdemokratisk eller auktoritärt socialistisk. Det är ytterst ett komplement, för utan att massorna ändrar riktning från samförstånd till klasskamp i praktiken så är våra drömmar bara drömmar. Här fyller grupper som anarkism.info en viktig roll, vi behöver utbilda oss i frihetlig socialism och sprida det genom att visa hur effektiv anarkistisk praktik faktiskt är. Det kan vi bara uppnå i samarbete med människor som inte är övertygade anarkister, människor som kanske har reaktionära åsikter och folk som inte har ett klassmedvetande.

Kamrater som är vana med att vara organiserade i andra sammanhang än formella massorganisationer kanske frågar sig varför denna besatthet vid massorganisationer?

Lycka till med att ens försöka begränsa de slag borgarklassen kommer att slå mot oss de närmsta 20 åren utan massorganisering som tar plats konkret i vardagen. Det som väntar är marknadshyror, sänkta löner, försämrade arbetsvillkor, ökad ekonomisk segregering, fattigdom i pensionen och ett liv i misär för stora delar av arbetarklassen, om vi inte kollektivt slår tillbaka. För att få rätt måste vi bli fler, bli fler engagerade som sprider engagemanget i former som resulterar i motmakt mot borgarklassen. Kampen måste ta plats utanför de borgerliga institutionerna som kommunen, landsting och riksdag och runt de spelregler borgarklassen satt för att begränsa oss, men mitt ibland den stora massan som utsugs. Vår subkultur måste gå från en subkultur till en kampkultur.