I en heterosexuell parrelation med gemensamma barn och hushåll finns det som bekant i regel tydligt patriarkala mönster. Feministiskt influerade par kan utmana detta i viss mån – båda lönearbetar (lika mycket/lite), båda delar på hushållssysslorna – städar, diskar, tvättar, lagar mat – båda hjälps åt att trösta och uppmuntra barnen, med mera. Nu är det förstås lätt att överskatta jämlikheten, därför skadar det inte att mäta lite eller överdriva i andra riktningen. Exempelvis anser jag att feminister i en heterosexuell parrelation i normalfallet (tills vidare) bör se till att mannen har huvudansvaret för hushållsarbetet.
Men utöver detta finns det några områden som verkar i det närmast ointagliga för jämställdheten. Vissa könsstereotyper verkar den feministiska analysen aldrig riktigt drabba i grunden.
Vad pratar jag om?
Jag pratar om vem som bakar bullarna (inte surdegsbaket och långkoken…). Jag pratar om vem i en parrelation som har ansvar för att upprätthålla externa vänskaps- och familjerelationer – ha koll på födelsedagar, ringa och småprata, föreslå besök. Jag pratar om vem som tar plats på det teknologiska området, meckandet. Jag pratar om vem som styr med barnens kläder och garderob. Jag pratar om gardiner.
Det är långt ifrån bara så att det är männen som upprätthåller de här mönstren. Och självklart finns det en (ibland befogad) oro för att överlämna ansvar till Inkompetensen.
Hur utmana detta? Jag tror att det bara finns ett svar.
Träning!
Finns det inte en gemensam feministisk förståelse så kan även en person i en relation börja i det lilla. Men det kommer som de flesta andra viktiga förändringar inte att hända av sig självt. Det krävs kamp, och det är inte enkelt.
Men patriarkatets demoner måste drivas ut ur våra hem, familjer, och enskilda liv, och vi kan inte vänta på den feministiska strukturella revolutionen innan vi börjar. Och feminismen är inget frivilligt add-on till anarkistisk analys. Kampen mot patriarkatet och det hierarkiska tvåkönssystemet måste vara ett centralt inslag på vägen mot anarki. Låt oss expandera friheten och trycka tillbaka förtrycket, och börja här och nu.
Kommentarer
Låt bli att flytta ihop bara för att ni blir ihop. När det blir bebis så flytta ihop i en större lägenhet. Bli särbos när barnen blivit stora och flyttat hemifrån.
Som HTSC-man (heterosexuelcisman) ser jag en svårighet i att det är mycket att själv komma på, ta ställning till och uppfinna. Såklart har en i en parrelation en partner och ett levande samtal kring vem som gör vad och varför hjälper mycket. Samtidigt finns det många saker ingen av oss tänkt på. Att t.ex. lyssna på feministiska poddar har varit en bra metod för att upptäcka blinda fläckar, men tänker att det nog finns många okända skillnader kvar. Marta A. Ackelsbergs Mujeres libres är en bok spännande bok som ger ett historiskt perspektiv kring kvinnokamp i den anarkistiska rörelsen.
En sak som jag verkligen tror behövs av pedagogiska skäl är modeller att efterapa. Att lära sig genom att härma tror jag är någonting djupt mänskligt (och djuriskt för den delen). Träning tror jag är jätteviktigt, men tänker att modeller behövs för att vi ska kunna veta vad det är vi bör träna på. Inte som ett individualistiskt projekt utan som ett kollektivt. Det kan inte bara vara kvinnors och andra ickemäns jobb att peka ut problemen. Samtidigt behövs deras ledarskap, för att det är de som ser problemen först. Sedan tänker jag att det är vårt jobb att lyssna och att utbilda varandra.
Läste ett spännande och väldigt enkelt tips i Jessica Mills föräldrabok My mother wears combat boots: Att ordna pappaträffar, där pappor och barn hänger tillsammans.
Jo, men jag fattar inte varför det alltid förutsätts att ALLA på något sätt är en del av detta, eller har varit det, eller vill bli det, eller vill offra stor del av sitt liv, att fokusera på det, och annars låtsas ha skuld. Män och kvinnor är oftast dumma i huvudet, och önskar därför att någon slags teori från deras försörjning på uni, ska leda till att organisationen eller staten lagstadgar eller genomför en massiv anstalts-liknande studiecirkel, där alla ska känna att detta verkligen ligger dom nära, trots att det kan ligga totalt utanför ens egen referens- och erfarenhetsram.
Det är alltid en massa förutfattade, “offra dig själv för nästnästa generation”/”dansa på gatan” och fördomsfulla antaganden när det kommer studie-cirkel-aktiga “nu ska vi krossa patriarkatet”.
Det finns gott om illegitima auktoriteter ändå. Skolan, familjen, handskakningsklubbar för “exklusiva” mänskor, osv.
Fundament och premiss för hela diskussionen är Relationen, den religiöst-liknande marknads-idol-“ledaren”, Familjen och vänsterns vanliga tanketerminerande ord som dom behöver för olika kategorier och för att inte känna sig rotlösa.