När Tomma burar i april 2018 genomförde en öppen fritagning av tre kaniner från en gård som föder upp kaniner till päls och kött, översvämmades FB-sidan av hot, förolämpningar och ogrundade påståenden om aktionen, tillsammans med tusentals positiva reaktioner. Trollningen organiserades bland annat från uppfödare och djurindustrins lobby. Den vittnar om den tilltagande ängsligheten över det djurrättsliga engagemanget från industrins sida och dess supporters. Mer förvånande var att en del djurvänner och veganer hakade på kritiken, och bidrog till att sprida fake-info om aktionen.
Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.
Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.
Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.
Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.
(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).
