Frågor och svar – SödrⒶ Klubben

Vi fick tillfälle att ställa några frågor till den anarkistiska gruppen SödrⒶ Klubben, som vi kände var av intresse för oss men även för de som följer bloggen. Nedan följer svar/reflektioner kring frågor om organisering vi som skriver på anarkism.info funderar över.

____________________________________________________

*Varför startade ni Södra Klubben?
Vi är en multifacetterad anarkistisk grupp med bas i Malmö. När vi startade SödrⒶ Klubben fanns det inte någon organiserad anarkistisk grupp i vår närhet. Det fanns individer, sociala center och mötesplatser som identifierar sig som anarkister, men alltså inte någon aktiv organiserad grupp. Vi uppfattade att det i Malmö saknades en grupp som stod på en anarkistisk ideologi. Vi vill kombinera vår praktik med att utveckla en anarkistisk diskurs genom texter, propagandamaterial och aktioner.

*Vad har ni för ambitioner med er grupp?

En av våra främsta ambitioner är att driva och stödja lokala kamper, så som mot gentrifieringen av malmös bostadsområden, antifascism och solidaritet med nykomna flyktingar, men även att arbeta med självorganisering och antisexistiska och antiauktoritära strukturer både inom vår egna grupp och den autonoma rörelsen i stort. Vi vill vara en del av den nordiska autonoma rörelsen genom att sprida anarkistiska idéer och metoder (solidaritet, självorganisering, horisontella strukturer etc). Ett exempel på detta är vårt engagemang i nätverket The Autonomous Revolutionary Nordic Alliance, ARNA. För att den anarkistiska, eller autonoma, rörelsen på allvar ska utgöra ett alternativ behöver fler människor bli aktiva. Vår rörelse måste därför växa. Vi tror att synliggörandet av de konflikter som finns i samhället idag i kombination med gatuaktivism gör att rörelsen växer. Förutom gatuaktivism är vår ambition att utveckla en anarkistisk diskurs genom våra texter som stödjer en antistatlig och antikapitalistisk retorik. Det är lika viktigt för oss att vår diskurs tar plats i den offentliga debatten såsom våra aktioner.

*Vad för behov ser ni i den anarkistiska rörelsen i Sverige?

Eftersom den anarkistiska rörelsen i Sverige inte är så stor väljer vi att prata om den autonoma rörelsen i bred bemärkelse. Vi ser ett behov av att den autonoma rörelsen behöver tillåta mer politisk diversitet. Vi tror på “Låt tusen blommor blomma”. Vår rörelse måste överge idén om att vara en autonom version av socialdemokratin. Vi kämpar inte för en bättre välfärdsstat eller en human kapitalism, vi röstar inte rött, vi röstar inte alls! Om vi ska tala om självorganisering kan vi inte vara beroende av privata eller statliga bidrag utan måste hitta egna sätt. Rörelsen behöver en mer direkt och seriös ideologisk följd, inte bara i tanke utan även i praktik.

*Kan vi dra några lärdomar av den anarkistiska rörelsen utanför Sverige,
tror ni?

Historiskt är den anarkistiska rörelsen internationalistisk i sig själv. Flera kamper och deltagare har lämnat ett arv som vi alla drar lärdom av, samtidigt som vi bidrar med vår egen utveckling. Vi strävar därför mot att också delta i internationalistiska kamper, såsom No Border camps, G20-protesterna och miljöaktivism. Vi kan lära av alla anarkistiska rörelser och radikala kamper i världen. Därför har vi kontakt och starka band med andra anarkistiska grupper i hela Europa och vi praktiserar ofta solidaritet genom insamling av pengar, deltagande i internationella demonstrationer och nätverk. Våra kamrater i utlandet räknar med oss på samma sätt som vi räknar med dom. Internationell solidaritet är vårt vapen och en enorm källa till kunskap.

*Vad anser ni borde vara den högsta prioriteringen inom en vängrupp?

För att skapa en välfungerande vängrupp är det viktigt att bygga förtroende mellan individer, andra vängrupper, organiserade grupper och rörelsen i stort. Det är därför viktigt att de personer som utgör en vängrupp också är aktiva i rörelsen förutom vid demonstrationer och aktioner. Rättvis fördelning av uppgifter efter förmåga och vilja. En måste vara konsekvent med sin aktivism både i form av gatunärvaro men också i form av politiska initiativ och deltagande i större autonoma forum och nätverk.

*Hur borde vi anarkister förhålla oss till andra autonoma som är aktiva
motståndare till anarkism?

Historiskt har stalinister och vissa vänstergrupper varit fientligt inställda mot anarkistiska grupper, från Kronstadt 1921 och Spanien 1936 till Stoppa Matchen i Malmö 2009 och den antifascistiska demonstrationen mot NMR i Göteborg i september 2017, för att nämna några lokala exempel, historien upprepar sig som ett skämt. Det är inte sällsynt att vi anarkister blir beskyllda för att vara “provokatörer”, “lakejer för systemet”, “användbara idioter”, “våldsromantiker”, “lika goda kålsupare som fascister”, “våldsbejakande extremister” etc. Detta är enbart sätt att reducera oss från att vara ideologiska varelser. Det finns även fientliga vänsteraktivister som vill måla en bild av den autonoma rörelsen som en oskyldig, fredlig och passiv subkultur. Vi kämpar inte för att skapa en välfärdsstat, eller tror på proletariatets diktatur eller att kommunism nås genom olika stadier. Vi tror fortfarande på den sociala revolutionen och det sociala, nödvändiga, våldet i enlighet med Malatesta. Vi är konsekventa i vår kamp. Frågan är: är de andra autonoma som är aktiva motståndare till anarkism lojala till sin egen ideologi?

*Vad tänker ni kring Post-left och traditionell anarkism? Hur förhåller
ni er till massorganisationer?

Vi lever i 2018 och historisk materialism borde vara ett användbart analytiskt verktyg. Vi har mycket att lära av såväl nya definitioner och tendenser inom den anarkistiska rörelsen som av traditionell anarkism, vi kan dock inte direkt översätta de ekonomiska, politiska och sociala förhållanden som fanns på 1800- och 1900-talet till vår tid. Å andra sidan låter vi inte den insurrektionella entusiasmen berusa oss. Vi gillar att balansera mellan traditionella texter (Bakunin, Kropotkin, Prudhon, Malatesta, Goldman mfl) och nya anarkistiska strömningar (Situationisterna, Den osynliga kommitéen etc). Vi är varken individualister eller primitivister. Vi tror på den politiska organisationen när den historiska tiden och de politiska förutsättningarna tillåter det. Vi tror inte att det i Sverige just nu finns den kritiska massan för en större anarkistisk organisation. I länder som Grekland, med en redan stor anarkistisk rörelse, har vi dessutom sett sådana politiska initiativ (anarkistisk federation) nyligen misslyckas. Det är dock viktigt att arbeta idag, och alla andra dagar, för den sociala revolutionen och organiseringen av det post-revolutionära samhället.

*Vad tycker ni om samarbetet med andra grupperingar inom den autonoma
rörelsen i den mån som det går?

Vi tror på samarbete med andra grupperingar inom den autonoma rörelsen så länge de driver en antistatlig, antikapitalistisk, antifascistisk, antisexistisk, oparlamentarisk kamp. Alla dessa adjektiv är inte bara fina ord. Varenda en av dem måste bevisas i praktiken. Vi har varit del av flera större kamper med flera grupper i Malmö, däribland solidaritet med migranter, antifascism, antikapitalism och antirepression. Det är viktigt för oss att samarbeta och få inspiration från andra kamrater. Vi tror på politisk mångfald.

*Vad tycker ni om fackföreningar? Kan de spela en roll i en radikal
autonom rörelse? Kan de ha revolutionär potential?

Radikala, syndikalistiska, oberoende fackföreningar har definitivt revolutionär potential. Det ser vi historiskt (Wobblies i USA, CNT i Spanien) men också idag på vissa håll (bas fackföreningar i Grekland). Vi tror inte på den reformistiska fackföreningsrörelsen som sålt ut sig själva till chefer och staten. Död åt Saltsjöbadsavtalet nu! Kampen i Göteborgs hamn är ett typiskt exempel på hur den reformistiska fackföreningsrörelsen har misslyckats fatalt, vilket nu även lett till att strejkrätten riskeras att inskränkas.

*Vad är er syn på SAC specifikt, och har ni någon kontakt eller samarbete med ert lokala LS av SAC?

SAC är en revolutionär fackförening nära vår ideal. I Malmö och Skåne finns idag få synliga fackliga konflikter, om det beror på val av förhandlingsmetod eller att det de facto är få konflikter kan vi inte överskåda. Men kanske kan SAC spetsa till lite sina metoder lite.

*Vilka är styrkorna med anarkistisk teori/praktik som de ser ut idag,
och var behöver vi bli bättre?

Styrkan med den anarkistiska teorin är att den inte är dogmatisk, den funkar inte som en bibel eller en en ideologisk manual. Det finns inga anarkismer som definieras utifrån namnet på en manlig teoretiker. Dessutom rör anarkismen flera aspekter av den sociala verksamheten och ser inte människan enbart som en ekonomisk varelse. Den anarkistiska teorin kan vara flexibel och lättillgänglig. Den är inte elitistisk. Den måste dock kunna svara på frågor om hur vi ska gå från det moderna kapitalistiska samhället till ett antiauktoritärt samhälle. När det gäller praktiker finns det många exempel från rörelser i utlandet, bland annat när det gäller självorganisering, squats, motstånd, antifascism, antisexism, arbetsmarknadsfrågor m.m. Vi borde försöka dra lärdom från dessa praktiker och testa/anpassa det till den svenska kontexten. Den största utmaningen för rörelsen i Sverige är att kunna matcha praktik och teori.

*Är militant kamp något som kan appliceras på den revolutionära kampen
idag eller bör vi lägga mer vikt och resurser på mer fredliga metoder?

Det fredliga, klasslösa och rättvisa samhället är förstås vårt mål. Detta mål nås dock inte genom en passiv och fredlig verksamhet. Att vara anarkist innebär att inte acceptera att vara en statlig egendom. För att göra detta måste en ifrågasätta statens och kapitalets våldsmonopol. SK gjorde en affischkampanj nyligen på temat Våld! där vi definierar våld utifrån våra upplevelser av vardagen på arbetsplatsen, i skolan, på sjukhuset, på gatorna osv. Samtidigt ser vi hur polisen militariseras, gränserna stängs, våldtäktsmän kommer undan, vapen tillverkas och säljs till auktoritära regimer som en statlig inkomst, strejkrätten hotas, transpersoner förtrycks av staten, våra löner beror på hudfärg och kön m.m. Vi menar att våld är en nödvändighet i den stats-kapitalistiska hybriden. Staten, massmedia och kapitalisterna börjar prata om våld bara när vi slår tillbaka. En revolutionär kamp är synonym med våld mot statens och kapitalets våld. Vi är inte fetischister av våld men vi vägrar att bli offer. Hårt mot hårt! Det är vårt historiska arv och en av våra metoder.

Kamratligen,
SödrⒶ Klubben

Comments

  1. Pingback: Frågor och svar – SödrⒶ Klubben. | Konst & Politik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.