Icke-bolsjevikiska socialistiska kritiker av det Ryska nederlaget menar att revolutionen aldrig skulle kunna ha blivit framgångsrik på grund av att industrialiseringen ej nått sitt nödvändiga klimax i landet. De hänvisar till Marx, som menade att en social revolution endast är möjlig i länder med ett högt utvecklat industriellt system – med de sociala motsättningar som medföljer det. Därav påstår de att den Ryska revolutionen inte var en social revolution och att det var historiskt nödvändigt att Ryssland skulle gå igenom en konstitutionalisering, demokratisering, växande industrialisering – för att landet skulle vara ekonomiskt förberett för en fundamental förändring.
Denna ortodoxa marxistiska åsikt utelämnar en viktig faktor i sin analys – en faktor som kanske är mer central för möjligheten och framgången för en social revolution än industrialisering. Masspsykologin vid en given tidpunkt. En kan fråga sig – varför sker ingen social revolution i USA, Frankrike eller Tyskland? Dessa länder har ju trots allt nått den nivå av industriell utveckling som Marx såg som det slutgiltiga stadiet (av kapitalism). Sanningen är att industriell utveckling och skarpa sociala motsättningar i sig inte är nog för att föda fram ett nytt samhälle eller frambringa en social revolution. Det nödvändiga sociala medvetandet, masspsykologin, saknas i USA och de övriga omnämnda länderna. Det förklarar varför ingen social revolution skett där.
I det avseendet så hade Ryssland fördelar som saknas i industrialiserade och ”civiliserade” länder. Det är sant att Ryssland inte var lika industriellt utvecklat som sina grannar i väst. Däremot så mognade den ryska masspsykologin – inspirerad och intensifierad av Februarirevolutionen – så kvickt att efter några månaders tid, skanderade folket ultrarevolutionära slagord; ”All makt åt sovjeterna” och ”landet till bönderna – fabrikerna till arbetarna”.
Betydelsen av dessa slagord skall inte förminskas. De uttrycker i stor utsträckning den instinktiva och semi-medvetna viljan hos folket, men samtidigt så pekar de mot en total omställning av Ryssland – socialt, ekonomiskt och industriellt. Vilket land i Europa eller Amerika förmår att tolka sådana revolutionära slagord i praktiken? I Ryssland under juni och juli månad (1917) så blev dessa slagord populära och konkretiserades till direkt aktion av en arbetande och jordbrukande befolkning på 150 miljoner. Det är tillräckligt bevis för hur ”moget” det ryska folket var för en social revolution.
När det kommer till hur ekonomiskt ”förberett” (i den marxistiska meningen) Ryssland var så skall det inte glömmas att Ryssland primärt är ett jordbruksland. Marx analys av revolution förutsätter industrialiseringen av bondebefolkningen som ett nödvändigt steg för att kunna nå revolution. Händelserna i Ryssland 1917 visade tydligt att revolutionen inte ”väntar” på en industrialisering och än mer – inte kan tvingas att vänta. Ryska bönder började ta tillbaka mark från markägarna, arbetarna tog beslag om fabrikerna och struntade fullständigt i marxistiska påståenden. Slavernas psykologi visade sig vara starkare än socialdemokratiska teorier.
Denna psykologi innefattade en passionerad längtan efter frihet – närd av ett århundrade av revolutionär agitation bland alla samhällets klasser. Det ryska folket hade lyckligtvis bevarat sin politiska naivitet – orörda av den korruption och förvirring bland arbetare i andra länder som orsakats av ”demokratisk” frihet och parlamentarism. Ryssen var i detta avseende mer rak och enkel, obekant med politikens spel, parlamentariska dimridåer och juridiska omställningar. Å andra sidan var hens enkla känsla för rättvisa och rätt mycket stark och levande – utan den förvridande finessen av ”pseudo-civilisation”. Hen visste vad hen ville göra och väntade inte på en ”historisk nödvändighet” att ge det till hen – hen använde sig av direkt aktion. Revolutionen var för hen en livsfråga – inte blott en teori eller ett diskussionsämne.
Den sociala revolutionen skedde i Ryssland trots att landet var industriellt outvecklat. Det var dock inte tillräckligt att genomföra en revolution. Det var nödvändigt för revolutionen att sprida och fördjupa sig – att utvecklas till en ekonomisk och social omställning av samhället. Den fasen av revolutionen krävde stort personligt initiativ och kollektiva ansträngningar. Revolutionens utveckling och framgång krävde alla krafter av folkets kreativa skapande, samarbete mellan skrivbordsarbetare och manuella arbetare. Det gemensamma intresset är huvudmotivet för revolutionära ansträngningar – särskilt dess konstruktiva sidor. Denna anda av ett gemensamt mål och solidaritet svepte över hela Ryssland med ett mäktigt skalv de första dagarna i Oktober/November revolutionen. Inneboende i denna entusiasm fanns krafter som kunde flyttat berg om den inriktade sig på hela folkets välmående. Redskapen för denna entusiasm var fackföreningar och kooperativ som täckte Ryssland – från stad till landsbygd: sovjeterna som uppstod till det ryska folkets förfogande och slutligen en intellektuell klass vars tradition i ett århundrade uttryckt en heroisk tillgivenhet för Rysslands frigörelse.
En sådan utveckling var dock inte alls en del av Bolsjevikernas program. Under flera månader efter oktober så ”genomled” de att massornas kraft fick manifesteras och folket spred revolutionen genom allt fler kanaler. Så fort Kommunistpartiet kände sig starka nog i myndighetsstolen så började de begränsa massornas aktivitet. Alla Bolsjevikernas gärningar efter det, från deras lagstiftning, deras kompromisser, deras metoder av repression och förtryck, deras terrorism och förintande av andra politiska åsikter- allt detta var ett medel för ett ändamål – att behålla statsmakten i Kommunistpartiets händer. Bolsjevikerna (i Ryssland) gjorde inte ens en hemlighet av det. Kommunistpartiet ansåg att de var arbetarnas främste kader och därav måste de ha diktatorisk makt i sina händer. Bolsjevikerna hade dock en stötesten, bristen på stöd från bönderna – som varken razvyoriska, Tchekan och masskjutningar kunde ändra på. Bondeklassen blev klippan som krossade många av Lenins mest uttänkta intriger och planer. Lenin var dock en politisk akrobat som kunde prestera i de mest snäva av politiska utrymmen. Den nya ekonomiska politiken introducerades precis i tid för att välja undan en katastrof som sakta men säkert höll på att sluka upp hela det kommunistiska projektet.
Emma Goldman
