***

Jag vet inte när jag för första gången hörde om vad som hände i norra Syrien, men jag skrev min första text på ämnet för ungefär 5 år sedan. Vad jag också minns är att det var en gradvis känslomässig process. Det brukar ofta talas om hur vi idealiserar saker och skeenden långt borta i tid och rum, i ett försök att hitta något gott, något inspirerande, något vi kan hålla på helhjärtat.

Mer sällan talas det om hur trevande vi kan vara och hur svårt det är att verkligen förstå omfattningen av en process som vi själva inte är en del av. För de som följt en ockupation, en autonom zon, en gatufest eller en revolt på håll tenderar det att bara glimtvis vara möjligt att fånga känslan och kraften i det som händer. Men för de som lever i det, vars sociala relationer plötsligt blir viktlösa och börjar omformas, kan en sådan händelse vara livsförändrande.

Och till skillnad från den vardag som ofta ganska snabbt slår igen dörren för många sådana experiment i frihet, så finns det ett fåtal av dem som är så långvariga att ens liv inte bara förändras psykologiskt och emotionellt, utan också högst materiellt. Rojava hör till denna kategori, och sällar sig därför till en fåtalig skara. Den känslan förmedlades knappast i sin helhet till oss som är långt borta när rapporter började strömma in att den syriska regimen dragit undan sin långa arm från norra Syrien.

Därefter följde av denna anledning en period av insamlande av information och förundran. Jag läste om en förändring i PKKs ideologiska och strategiska linje, från en klassisk gerilla för nationell frigörelse till en kraft för social förändring och motmakt som gjorde uppror mot själva nationalstatens logik. Som inte längre ville ha en nationalstat, utan frihet för alla folk och regioner. Jag läste om den feministiska kampen som, från ett svårt läge i en mycket tuff region, verkade så mycket mer ambitiös än den i globala nord.

Jag läste om lokala råd, kooperativ som bildades, om trevande samarbete över etniska gränser trots historiska spänningar. Jag läste om människor som försökte bygga upp ett samhälle som skulle få alla västerländska så kallade demokratier att rodna av skam, samtidigt som människorna i området slogs för sin överlevnad i ett dramatiskt och komplicerat inbördeskrig. Och ja, jag hade redan då mina invändningar och farhågor, men jag började framför allt bygga upp en oerhörd respekt för människorna därnere, och vad de gjorde började inspirera mig.

Ändå var det som att den känslomässiga polletten inte riktigt trillade ner. Det var inte förrän jag några år senare började träffa människor som rest ner dit, eller de som hade släkt och vänner där, och höra dem berätta sina historier som känslan av att det här var på riktigt verkligen infann sig. Jag läste om David Graebers besök och jämförelser med 30-talets spanska anarkister. Jag träffade folk som varit med och byggt upp infrastruktur, hjälpt till med sjukvård, eller varit med i stridsförband. Vad de sade berörde mig djupt, och i deras blickar kunde jag ana styrkan i vad de beskrev.

Visst går det att idealisera olika händelser och förlopp, men att bygga empati, att utveckla solidaritet, att verkligen våga tro på något, är en lång och bräcklig process.

***

And everyone has a heart and it’s calling for something
We’re all so sick and tired of seeing things as they are
The horses are just horses and their manes aren’t full of fire
The fields are just fields, and there ain’t no Lord
And everyone is hidden, and everyone is cruel
And there’s no shortage of tyrants, and no shortage of fools
And the little white shape dancing at the end of the hall
Is just a wish that time can’t dissolve at all

***

Att hoppas på någonting är lite som när en seriefigur går ut över ett stup utan att märka det. Fysikens lagar kan trotsas så länge en inte tittar ner. Och för många av oss som följt utvecklingen i norra Syrien har det varit en lindans mellan hopp och förtvivlan, en promenad ut över stupet utan att titta ner. Efter att IS besegrats, och Kobane räddats från undergång, såg det för en stund ljust ut, även om orosmolnen hopade sig på horisonten. För situationen i Syrien och dess närområde har skapat en del allianser som är mer prekära än ett jobb som cykelbud på Foodora.

Ingen av stormakterna är där för att rädda ett gräsrotsdemokratiskt experiment, utan för att tillgodose sina egna geopolitiska intressen. Det har folken i norra Syrien hela tiden vetat, och de har försökt att spela med i spelet så gott de kunnat. Samtidigt har Turkiet hela tiden kastat sin skugga över området. Alla stater existerar tack vare förtryck av minoriteter, och Turkiet är inget undantag. Landets fascistoida styre har länge försökt utplåna den kurdiska minoritetens frihetssträvan och kulturella särprägel inom landets egna gränser.

Striderna mot PKK har pågått sen sent 70-tal, och på många sätt gör PKKs vändning saken än värre ur regimens perspektiv. När organisationen utgjorde en gerilla för nationell frigörelse talade den på sätt och vis ändå till staten på statens språk. Men nu, när de vill bygga autonomi istället för att upprätta nationalstater, är de ett hot mot statens själva existensberättigande. Och med exempel på självförvaltning strax söder om gränsen var kurderna, för Turkiet, ett betydligt större problem än IS.

I själva verket är de flesta som är insatta väl medvetna om att Turkiet och Erdogan har nära band till IS, att de otaliga gånger hjälpt islamisterna, och att de använt före detta IS-soldater och befälhavare i omorganiserade miliser som angripit människor i norra Syrien. Inte heller USAs till synes starka motstånd mot IS är annat än utslaget av geopolitiska övervägningar. Det nordamerikanska imperiet har genom historien visat en oerhörd flexibilitet och tolerans för folkmord och etnisk rensning om det tjänar dess syfte.

Kvar satt alltså kurder, araber, assyrier, yazidier, armenier och andra grupper i norra Syrien i något av en rävsax. Det går att kritisera och ifrågasätta regionens ovilja att på ett tidigt skede engagera sig i det syriska inbördeskriget, och på så sätt kanske bidragit säkra Assadregimens framsteg. Det går att prata om hur samarbetet med Ryssland eller USA var dömt att misslyckas och indirekt tjänade imperialistiska stormakters intressen. Men den kritiken, om den är onyanserad, missar mycket av poängen.

Kurderna ställdes inför en situation där de med stor sannolikhet riskerade att utrotas av IS, och det fanns inga bra alternativ. Den som kritiserar valet av allierade för att undvika en massaker, måste åtminstone erkänna att bristen på alternativ spelar en väldigt stor roll. Svartvita anti-imperialistiska resonemang som ställer sig bakom Assad och per automatik mot allt som inte är allierat med USA är inte heller intressanta, utan avslöjar bara djup ideologisk dogmatism som också gång efter gång visat sig gå andra, ofta högst imperialistiska, stormakters ärenden.

Vad som händer nu när Turkiet angriper är alltså inte helt oväntat, men att det sker är inte ett bevis på norra Syriens autonoma administrations diplomatiska oförmåga, utan händer snarare trots både tappra och beundransvärda försök att navigera den minerade politiska terrängen. Tack vare Trumps irrationella beslut, som enligt källor togs emot med stor vrede av den egna militären på plats, kunde Turkiet sätta igång ett militärt angrepp som de länge velat genomföra.

Officiellt heter det att de vill upprätta en buffertzon som skydd mot terrorister, och placera syriska flyktingar i dessa områden. Vad som är häpnadsväckande är att – och låt oss komma ihåg att vi pratar om ett NATO-land – Turkiet också varit helt öppna med att de tänker genomföra etnisk rensning genom att framför allt ”flytta” bort kurder från dessa områden. Denna officiella historia är en lögnaktig täckmantel som dessutom är väldigt ironisk.

De som framför allt lierat sig med terrorister i denna region är nämligen just Turkiet, och hotet ökade i samma sekund som de påbörjade sitt angrepp. Det har redan inkommit rapporter om att IS-soldater och dess nära supportrar och anhöriga rymt från kurdiska fängelser efter Turkiets bombningar. För det andra handlar buffertzonen egentligen om något annat. Turkiet vill å ena sidan krossa det demokratiska experimentet i självförvaltning så att minoriteter inom de egna gränserna inte ska få några idéer, och å andra sidan separera kurderna i norra Syrien från de i den turkiska delen av Kurdistan.

Till sin hjälp för att ostört kunna göra detta har Turkiet också skickligt identifierat Europas för närvarande stora akilleshäl. I princip alla europeiska länder har tävlat med varandra om att stänga gränser och skylla sina nyliberala problem på flyktingströmmar och invandrare. Sedan flera år tillbaka betalar EU också Turkiet för att agera mur mot konflikthärden, och på så sätt begränsa flyktingströmmarna. Turkiet har meddelat detta rakt ut – om ni inte låter oss härja fritt i norra Syrien, så släpper vi på flyktingkranen. Ett lika cyniskt som effektivt sätt att få de europeiska länderna att falla in i ledet.

Däremot måste europeiska länder förstås upprätthålla ett sken av att de inte stödjer folkrättsvidriga militära angrepp och etnisk rensning. Därför har det börjat pratas om vapenembargon och liknande åtgärder. Mycket av det här är dock dimridåer och lögner. Vad som är vapenexport omdefinieras och formuleringar är avsiktligt vilseledande på ett sätt så att exporten ska kunna fortsätta men samvetet samtidigt se rent ut. Det pratas om nyexport, om export av material för direkt krigföring, och därmed kan exempelvis hela Sveriges rekordstora export på ca 300 miljoner kronor årligen utraderas.

Faktum är att de europeiska länderna antagligen skulle kunna stänga ner Turkiets offensiv på bara några dagar. De logistiska kedjor som krävs för aktivt användande och underhåll av modern militär utrustning är oerhörda, även när det gäller sånt som pågående underhåll av flygplan eller pansarfordon. Utan dessa kedjor, där europeiska företag är djupt delaktiga, skulle maskineriet snabbt börja gnissla. De europeiska länderna – inklusive Sverige – är helt enkelt mer måna om sin image och ekonomi än om människors välmående i norra Syrien. I ett cyniskt spel är de beredda att blåljuga för att kunna uppnå detta samtidigt som kurder och andra minoriteter i regioner mördas eller rensas ut.

Sverige ljuger – stödjer etnisk rensning och folkmord. Varför ser vi inga sådana tidningsrubriker?

Det är i det här läget som Assad och den Syriska regimen åter kliver in i bilden, och på sätt och vis är cirkeln sluten. Det är svårt att klandra människorna i norra Syrien för att de nu slutit en överenskommelse med Assad. Som de själva uttryckte det stod valet mellan detta och folkmord. Om Turkiets angrepp kan liknas vid att tända eld på och spränga hela det demokratiska projektet, så kommer Assads roll antagligen vara mer som en våt filt.

Regimens styrkor kommer in, och kommer att fösöka mota tillbaka Turkiet. Hur det går är förstås inte givet, men om vi förutsätter att det lyckas, så kommer det visa sig precis hur ”smärtsamma” eftergifterna varit. Assad är inte dummare än att han inser den desperata situationen, och har antagligen ställt upp villkor som i förlängningen innebär en kapitulation, och på många sätt ett slut på självförvaltningen.

Och vad finns det då för hopp för människorna därnere, och för oss som vill stödja dem så gott vi kan? Vad finns det förutom frustration inför mordiska stater med omänskliga självintressen? Vad förutom symboliska protester och små handlingar av sabotage och uppror? Hur ska vi fortsätta när något som fått oss att våga drömma krossas framför våra ögon av staterna vi lever i? Kvar blir, till synes, bara en liten dansande längtan, som skuggspelet från ett träd i höstvinden.

***

Oh, oh, oh
Oh, oh, oh, well, this world is plain to see
It don’t mean we can’t believe in something, and anyway
My baby’s coming back now on the next train
I can hear the whistle blowing, I can hear the mighty roar
I can hear the horses prancing in the pastures of the Lord
Oh the train is coming, and I’m standing here to see
And it’s bringing my baby right back to me
Well there are some things that are hard to explain
But my baby’s coming home now, on the 5:30 train

***

Mitt syfte med den här texten är inte att få oss att ge upp i förtvivlan. Snarare handlar det om att fortsätta kämpa, men att vara ärliga mot oss själva. Det här kan vara slutet för Rojava, för norra Syriens självadministration. Men det ska ta mig fan i sådant fall inte ske medan vi handfallna ser på. De geopolitiska, logistiska och ekonomiska förhållandena i vilket detta sker är ömtåliga, och vi kan sätta press där vi är. Det kan ge oss förnyad kraft att försöka sabba alla vapen, alla exporter och skämma ut alla de politiker som mordiskt deltar i detta, samtidigt som vi står bakom norra Syriens frihetsanspråk mot den syriska regimen.

För människorna i norra Syrien är situationen redan en tragedi och varje dag en kamp för livet. Det går inte att komma undan från denna sanning. Men det som skett och sker där är också något större. Det är ett fönster in i en annan värld, vars löfte är lika stort som statens rädsla för att förlora kontrollen över oss. Den milsvida skillnaden mellan det folken i Rojava fått oss att drömma om, och den verklighet staten tvingar in oss i, är ett bränsle med närapå obegränsad sprängkraft.

Jag kommer att tänka på några rader jag skrev i slutet på min text om Afrin från förra året:

”[V]i [får] inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.”

Igår var jag, som vanligt på sistone, frustrerad inför händelseutvecklingen i norra Syrien. Jag kände mig isolerad och hjälplös eftersom jag nyligen flyttat och inte känner så många människor där jag bor eller har sammanhang där jag känner att jag kan göra så mycket åt saken.

Jag vandrade håglöst längst med gropiga vägar och förbi tältstäder där områdets hemlösa tillbringar sina dagar och nätter. Jag nådde till slut ett lokalt socialt center där verksamheter myllrade på som vanligt. Mötte R och vi tog tillsammans vår Food not Bombs bil för att samla in mat på olika marknader i trakten. Det blev mer än någonsin, och det blev riktigt mycket att bära. Några timmar senare var jag svettig, öm och slutkörd, på väg tillbaka hem.

Men jag hade också hittat någonting under dessa timmar som jag tappat någonstans under veckorna som gått. Längst ner i en låda med grönsaker, i ett ögonblick av skratt på parkeringen, i en varm och välkomnande blick, i en gryende gemenskap och solidaritet. För min inre syn såg jag en strålande häst dansa i ett ljusspel med sin brinnande man.

Hopp är inte något vi kan observera empiriskt, inte något som bygger på eller mäts mot snustorra omvärldsanalyser eller teorier. Det är en blomma som vi odlar med omsorg i en värld dit varken stater eller bomber når. Och så länge det förblir så, så finns det alltid hopp, och det är alltid värt att kämpa.

Den engelska texten är hämtad från låten Bright Horses på Nick Caves senaste album, Ghosteen.

Inlägget Brinnande hästar och kurdiska berg dök först upp på anarkism.info.

Jihadister, som många gånger helt nyligen varit en del av IS, eller al Nusra, begår nu etnisk rensning under ledning av ett NATO-land, och med Rysslands hjälpande hand, samtidigt som övriga västländer står och ser på. Om någon undrade varför Mellanösterns nutid och närtidshistoria är så komplicerad och våldsam, så spelas svaret upp nu mitt framför våra ögon. IS var för en stund ur ett strategiskt perspektiv inte gynnsamt för västmakterna, och utmålades därmed i princip som om självaste djävulen klivit ner på jorden. Men när situationen ser annorlunda ut, möts identiska gärningar och ideologier med ointresse eller till och med uppmuntran.

Det här är mellanösterns koloniala historia i ett nötskal. När IS-hysterin var som störst var det ändå så att väst främst försåg kampen med anti-IS propaganda och visst begränsat materiellt understöd, medan det var kurderna och andra på marken i norra Syrien som förde kampen öga mot öga med de fascistoida islamisterna. Den uppiskade stämningen mot IS var för väst i grund och botten inget annat än en rädsla för sin egen skugga – naturligtvis medvetet manipulerad som ett vapen i den kamp som då var i västmakternas intressen. För precis som så många gånger förr handlade det om en situation som de gamla kolonialmakterna själva varit med och skapat.

Afrin, som alltså tillhör norra Syriens federation, är en av tre kantoner i ett projekt som trotsat hot och våld från väst, från islamister och från Syriens diktator Assad, mitt i ett brinnande inbördeskrig med vida geopolitiska förvecklingar, och trots en månghundraårig historia av kolonialt förtryck och våld, byggt upp en demokratisk, feministisk och etniskt mångsidig gemenskap som i många avseenden går mycket längre än västs så kallade demokrati i att erbjuda människor en meningsfull tillvaro och inflytande över den egna vardagen.

Allt detta rivs cyniskt ner av Turkiet, i vars intresse det absolut inte ligger att människor fritt ska få bestämma över sina liv. Som en stat med en lång historia av etnisk rensning och etniskt förtryck, upplevs fria initiativ – speciellt kurdiska sådana – som ett självklart hot. Och de är förstås ett hot, inte bara mot Turkiet, utan mot alla de nationalstater som är självgoda nog att kalla sig demokratiska. Exempel som norra Syriens federation synar nämligen deras bluff, och klär av dem till vad de egentligen är och alltid har varit: Förtryckarmekanismer som ser om sina egna intressen.

Många brukar fundera på hur det var på trettiotalet när nazisterna tog makten i Tyskland, och hur de själva hade agerat. Skulle de ha gjort motstånd, öppet eller i smyg? Skulle de sakna mod och bli medlöpare? Skulle de kanske rentav omfamna den nazistiska världsbilden?

Trots att Afrin nu utrymts och fallit så är kampen i norra Syrien långt ifrån över. Kurderna och dess allierade kommer att slåss tappert – som de alltid gör mot, som alltid, materiellt överlägset motstånd understött av de eviga kolonisatörerna i västvärlden. Men vi kan ändå ställa oss liknande historiska frågor idag. Vart var jag när Afrin föll till fascisterna? Vad gjorde jag för att markera mitt motstånd mot alla de regimer som godtar eller stödjer det här folkmordet av det mest fria och demokratiska samhället Mellanöstern skådat på oräknelig tid?

Det finns en tendens bland välvilliga människor att beklaga sig över ondskan vi ser runtomkring oss i världen. En genuin empati för människor som lider, och en önskan om att världen var godare, varmare, friare – mänskligare. Det är svårt att inte hålla med. Men problemet är att denna ondska inte är en orsak – den är ett symptom. Ondska, när den förstås som en Sauron ur Sagan om ringen är lika obehaglig som den är obegriplig – den är sin egen essens. Sådan ondska blir också omöjlig att förstå eller besegra.

Den riktiga ondskan är mycket mer som själva ringen i sagan. Strukturer som ger oproportionerlig makt till vissa människor tenderar att återskapa och förstärka sig själva. Makt föder än större maktbegär, och de som lyckats tillskansa sig makten vill sällan släppa ifrån sig den. Där, ofta i synergi med en rad olika fördomar mot den som förfördelas, fördomar som beväpnas och blir till maktens storskaliga vapen, blir den riktiga ondskan till. Vi får komplexa system av makt över människor, insvepta i och oåterkalleligt sammanvävda med rasism, sexism, nationalism, och många andra strukturella förtrycksdynamiker.

Precis som för norra Syriens federation, så är det inte för sent för var och en av oss att ta reda på vad som står på spel och hur situationen verkligen ser ut, en situation som stora medier ignorerar eller skönmålar med en slags ”neutral” statsmnannamässig blick, och att göra allt i vår makt för att förändra detta. För de som ser ondskan som ursprunglig och maktdynamikens strukturer som osynliga så landar det här kanske först i att tro att det helt enkelt rör sig om fel personer vid makten – om att bara vi uppmanar makthavarna att agera, eller byter ut dem mot makthavare med rätt åsikter, så kommer vi att kunna slå vakt om och stödja samhällen som det i norra Syrien.

Men det här missar just den viktigaste iakttagelsen från sagovärlden: Ondskan är inte absolut och ursprunglig, den kommer inte och går med enskilda personer eller som en felaktig ståndpunkt uppkommen ur tomma intet, som bara behöver rättas till. Snarare är den inbyggd i nationalstatens självaste väsen – i dess DNA. Nationalstaten med all sin makt har, likt ringen, aldrig varit och kommer aldrig att vara svaret. Likt ringen, kan den inte användas för goda syften. Den måste förgöras. Därför måste vi söka våra svar och sätta vårt hopp till något annat än att makthavare ska lösa problem åt oss – problem som är ofrånkomligt sammanvävda med just den makt de har över oss.

Det här leder oss till en rad praktiska slutsatser. Om makthavare gör saker som faktiskt gynnar oss, i den mån de kommer göra saker som förändrar staters slapphänta inställning till Turkiets och dess allierade islamisters folkmord och utrensningar, så kommer de inte göra detta av nyfunnen godhet, utan bara om vi gör det så jävligt för dem så att det blir obekvämt att inte agera. De kommer bara göra det vi tvingar dem att göra med vår självorganisering.

På samma sätt får vi inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.

Inlägget Sagan om Afrin dök först upp på anarkism.info.