***

Årtiondena som följde Berlinmurens fall 1989 har inneburit ett historisk uppsving för direktdemokratisk, federalistisk politik bland globala sociala rörelser på en skala utan motstycke sedan början av nittonhundratalet. Från Zapatistas och Magonistas i södra Mexiko, den globala rörelsen för social rättvisa, till torgrörelserna kring Tahrirtorget, 15M, Occupy, Geziparken, och många andra runtom i världen, till Black Lives Matters, kan vi se den kraftfulla inverkan av stilen med ledarlös (eller ledarfylld), [2] autonom, direktaktionsinriktad organisering som har karaktäriserat motstånd underifrån under denna tid. Några av de grupper och individer som utgör dessa rörelser har direkt, eller indirekt, influerats av den alltjämt bestående antiauktoritära anarkistiska traditionen, vars popularitet har skjutit i höjden under de senaste årtiondena, i samklang med ett förhöjt intresse för federalistisk antikapitalistisk politik. Många andra, däremot, kom att förkasta den auktoritära kommunismens hierarkiska partipolitik inte så mycket på grund av uttrycklig ideologisk påverkan, utan snarare för att ockupationer, folkliga samlingar, och konsensusbeslutsfattande ansågs vara de mest etiskt och strategiskt riktiga formerna av kamp givet befintliga förhållanden. Så var fallet för de flesta av de argentinare som reste sig i uppror och ockuperade sina arbetsplatser samt organiserade kvartersråd i kölvattnet av finanskrisen 2001. Ur detta folkliga uppror mot nyliberalism kom uttrycket ”horisontalism” (horizontalidad). Trots att den här vaga termen har betytt delvis olika saker för olika människor, så har den generellt betecknat en form av ”ledarlöst”, autonomt, direktdemokratiskt rörelsebyggande vars anhängare ser detta som icke-ideologiskt. Sen det argentinska upproret har termen ”horisontalism” etablerat sig som den övergripande benämningen för denna formlösa varianten av direktdemokratisk organisering som tagit världen med storm.

Horisontalism och anarkism överlappar förstås i sitt förespråkande av federerad, direktdemokratisk, direktaktionsbaserad, autonom organisering. Anarkister reagerade redan långt innan östblockets fall mot de inneboende skadliga effekterna av hierarkier och auktoritärt ledarskap, och byggde samtidigt storskaliga federerade modeller av arbetares självorganisering i form av anarkosyndikalistiska fack med medlemsantal som kunde räknas i hundratusentals, eller till och med över en miljon i fallet med spanska CNT på 1930-talet. I vissa fall, som med franska CGT i början av nittonhundratalet, förespråkade fackligt aktiva anarkister även icke-sekteristiska revolutionära syndikalistiska fack som kunde samla arbetarklassen bortom politiska uppdelningar (Maitron, 1992, 326; Maura, 1975, 495). Det är knappast överraskande att många anarkister har gjort gemensam sak med de senaste årtiondenas horisontalistiska massrörelser för att försöka säkra och främja dessa rörelsers anti-auktoritära tendenser. Den tydliga närhet som finns mellan dessa två strömningar väcker vissa viktiga frågor: är horisontalism helt enkelt ett nytt namn för anarkism? Är dessa två i princip samma idé förklädd i olika historik? Givet detta stora överlapp, är det bara semantiskt smågnabb om vi insisterar på en distinktion mellan de två?

För att besvara denna fråga kommer jag att göra en distinktion mellan ”horisontalism”, som jag använder som en historiskt specifik term för att avgränsa vågen av direktdemokratiska folkliga mobiliseringar som har uppkommit de senaste decennierna, och ”horisontell”, som jag använder för en analytisk beskrivning av alla former av icke-hierarkisk aktivitet, oavsett sammanhang. När denna distinktion väl gjorts blir det uppenbart att även om anarkismen är inneboende horisontell, så är de senaste årens historiska horisontalism ett flytande fenomen som ibland främjar värden och idéer som står i strid med anarkismen, till följd av horisontalismens minimalistiska ”anti-ideologiska” ideologi. Trots att vissa anarkister, liksom andra, även har karaktäriserat anarkismen som ”anti-ideologisk”, så visar rörelsens historia att de flesta av dess förespråkare och teoretiker sett den som en fast, om än flexibel, tendens förankrad i en uppsättning anti-auktoritära principer. Detta står i skarp kontrast till den gängse postmoderna tendensen bland horisontalismens förkämpar att se denna som en formbar uppsättning praktiker frånkopplade från något specifikt politiskt centrum. Det här ”anti-ideologiska” fokuset på form över innehåll, eller med andra ord, fokuset på hur beslut tas snarare än på vad som beslutas, har skapat märkbara spänningar i samband med mer eller mindre spontan folklig horisontalism för anarkister som stödjer massorganisering och hyser hopp om de politiska öppningar som sådana rörelser medför. Eftersom horisontalismen försöker frånskilja sig från ideologi, är dess strukturer och praktiker mottagliga för riktningsförändringar åt bestämt icke-horisontella håll, såsom deltagande i parlamentariska institutioner.

Det är viktigt att klargöra att denna kritik av horisontalismens ”anti-ideologi” gäller väsentligen spontana folkrörelser där tusentals människor från alla möjliga miljöer plötsligt och för första gången börjar utöva direktdemokrati tillsammans, inte exempel som Zapatistas i södra Mexiko, vars horisontella praktiker utvecklades sakta över generationer och ofrånkomligen genomsyrades av gemensamma värderingar. När rådsstrukturer uppstår utan möjlighet till sådan stadig tillväxt och utveckling, minskar frånvaron av formell ideologi inträdeströskeln för stora grupper av inbördes isolerade, missnöjda människor, men det gör också rörelsens innehåll och riktning nyckfull. Det underförstådda horisontalistiska antagandet att horisontella beslutsfattarmekanismer i sig själva är tillräckliga för att medföra jämlika utfall står i skarp kontrast till det anarkistiska åtagandet till både horisontella praktiker och utfall fria från en hierarkisk maktdynamik. Detta visar att även om anarkismen är horisontell (i ordets analytiska snarare än historiskt specifika mening), och horisontalismen är anarkistisk (att den alltså kan tillskrivas många anarkistiska karaktärsdrag), så är horisontalism och anarkism inte identiska.

Horisontalism
I slutet av 2001 utbröt ett spontant uppror i Argentina när regeringen beslutade att frysa bankkonton för att förhindra en gryende ekonomisk kris orsakad av 90-talets IMF-drivna privatiseringar och åtstramningar. På mindre än två veckor avsatte folkliga mobiliseringar 4 olika regeringar. Mot den politiska elitens hierarkiska manövrerande organiserade sociala rörelser demokratiska kvartersråd och arbetsplatsockupationer under vägledning av principer som alltmer utkristalliserades till horisontalismen som koncept. Ockuperade arbetsplatser skapade nätverk av ömsesidig hjälp och rådsförsamlingar tog form lokalt innan de etablerade sammanlänkade direktdemokratiska organismer som vägleddes av konsensusbeslutsfattande både som en slags attityd och som fungerande praktik. Detta uppror var i allra högsta grad prefigurativt eftersom det försökte förverkliga det önskade samhället i sina vardagliga praktiker. Som Marina Sitrin (2006, 4) skriver i sin inflytelserika bok Horizontalism: Voices of Power in Argentina, så är horisontalismen ”eftersträvansvärd och ett mål, men också medlet – verktyget – för att nå detta mål.” För många var den ”mer än bara en organisationsform,” den var ”en kultur” som främjade nya känslomässiga relationer och gemenskapsbaserad solidaritet (Sitrin, 2006, 49). Denna kultur av öppenhet och förkastandet av dogmer kan till och med begränsa utkristalliseringen av horisontalism som en fast enhet, eftersom, som argentinska Colectivo Situaciones argumenterade, ”horizontalidad [inte] bör ses som en ny modell, utan innebär snarare att det inte finns några modeller…. Horizontalidad är normaliseringen av mångfald…. Risken är att horizontalidad kan tysta oss, stoppa våra frågor och bli en ideologi” (Sitrin, 2006, 55).

Redogörelserna som Sitrin samlade in från deltagarna i det argentinska upproret visar att för många var horisontalism kanske en anti-ideologisk ideologi bestående av en flytande blandning av flexibla, deltagande, icke-dogmatiska värden och praktiker orienterade kring konsensus, federalism och självförvaltning. Dessa attityder uppstod emellertid i ett antal olika grupper och rörelser långt innan de började associeras med termen ”horisontalism”. I Unruly Equality: U. S. Anarchism in the 20th Century, visar Andrew Cornell (2016) hur de diffusa kvarlevorna av tidig nittonhundratalsanarkism, som alltmer genomsyrades av pacifism och var högsta mode på 40- och 50-talet

tillhandahöll teorier, värden, taktiker och organisationsformer som aktivister i antikrigs-, kontrakultur-, och feministrörelsen plockade upp [under de följande årtiondena]; dessa massrörelser radikaliserade i sin tur hundratusentals människor, varav en del antog anarkismen som sin ideologiska utsiktshorisont.

Omintetgörandet av den amerikanska anarkistiska rörelsen i mitten av århundradet och det kalla krigets polarisering ledde många amerikanska anarkister till att experimentera med nya taktiker och strategier. Detta inkluderade konsensus, som första gången användes av amerikanska anarkister i den radikala antikrigsorganisationen Peacemakers i slutet av 1940-talet (Cornell, 2016, 180-181). Över ett årtionde senare introducerades konsensus i medborgarrättsorganisationen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) av Peacemakers-aktivisten James Lawson (Cornell, 2016, 229; Carmichael, 2003, 300). Detta inflytande fördes vidare till Students for a Democratic Society (SDS) och andra grupper på 1970- och 1980-talet där New Hampshire Clamshell Alliance var bland de första att använda spokecouncil-modellen¹ och vängrupper i rörelsen mot kärnkraft, feministiska cirklar för medvetandegörande experimenterade med icke-hierarkisk organisering, och Movement for a New Society (MNS) införlivade kväkarnas konsensusmetoder (Farrell, 1997, 241; Anarcho-Feminism, 1997; Cornell, 2011). Under samma årtionden spelade liknande tendenser en roll i Europa inom delar av den feministiska rörelsen, kärnkraftsmotståndet samt inom den autonoma rörelsen (Katsiaficas, 1997). Den tradition som dessa grupper utformade anammades av efterföljande grupper som den direktaktionsbaserade AIDS-aktivismgruppen ACT UP, den radikala miljögruppen Earth First!, Food Not Bombs, och andra som deltog i rörelsen för global rättvisa vid 2000-talets början (Gould, 2009; Wall, 2002; McHenry, 2012). Torgrörelser som den arabiska våren, 15M, Occupy, Geziparken, Nuit Debout och andra var delvis ett omtag av råd, spokescouncil-modellen, vängrupper och direktaktion från den globala rättviserörelsen, orienterade mot en specifik geografisk plats i form av torget. Andra har influerats av rhizomatisk organisering framlagd av Gilles Deleuze och Felix Guattari (1987; Chalcraft, 2012; Anderson 2013). Medan de specifika praktikerna som dessa grupper och rörelser anammade varierade,

så står deras fokus på överläggningar, konsensus-byggande, individuellt deltagande, mångfald, nya teknologier, och kreativt engagemang som en medveten motpol till doktrinära och hierarkiska modeller av mobilisering, politisk och religiös sekterism, polariserande debatter om nationell identitet och till och med representativa former av demokrati.(Anderson, 2013, 154)

Horisontalistiskt motstånd mot representativ demokrati visar sig vanligtvis i form av konsensusbeslutsfattande. Snarare än att formulera ett förslag och helt enkelt bemöda sig om att samla tillräckligt med röster för att forcera igenom det, så kräver konsensus att deltagare tar allvarlig hänsyn till minoriteters ståndpunkter och anpassar förslag till deras situation. Tanken är inte att alla måste vara överens hela tiden (halmgubbe-bilden av konsensus), utan snarare att majoriteten tvingas göra eftergifter till minoriteten och, för att gruppen ska fungera, så måste minoriteten vänja sig vid tanken att tolerera beslut som den anser inte är ideala. Konsensus strävar inte bara efter att främja en formell praktik där förslag tillfredsställer minoriteten utan, mer djupgående, också efter att skapa en känsla av enighet inom gruppen och en kultur av omtanke som annars lätt trängs undan i jakten på en majoritet vid omröstning. Denna form av beslutsfattande fungerar bäst när alla medlemmar i en grupp har en känsla av ett underliggande gemensamt syfte. När de inte har det stannar processen upp. Occupy Wall Street tillämpade exempelvis modifierad konsensus där samstämmighet bara krävdes bland 90% snarare än 100% för att därmed ge lite andrum vid sådana tillfällen. Det krävs trots detta bara 11% för att stänga ner en handlingsplan som stöds av 89% när mötesdeltagarna jobbar utefter ömsesidigt motstridiga syften. Occupy Wall Street och många av de andra torgrörelserna stötte på sådana problem när de spontant införlivade tusentals slumpmässiga individer i sina beslutsfattarprocesser. Även när konsensus utövas av en sammansvetsad grupp med ett gemensamt syfte så har metoden en inneboende tendens mot att bevara status quo genom att göra det svårare att få igenom ett förslag eller en resolution. Som George Lakey från Movement for a New Society påpekade, så kan konsensus ”vara en konservativ kraft, som undergräver möjligheterna för organisatorisk förändring” (Cornell, 2011, 47). Det är tydligt att konsensus bär med sig en rad fallgropar, men det gör även majoritetsröstande. I slutändan är det väldigt svårt att navigera sig igenom konflikter, och det är av denna anledning som anarkister lägger stor vikt vid frivilliga sammanslutningar (och därför också möjligheten att frivilligt gå isär). Ibland är den enda lösningen att två grupper går skilda vägar, snarare än att de tvingas samexistera.

Många av horisontalismens mest uttalade förespråkare ser den som medel och mål sammanfogade till en enhetlig uppsättning praktiker och värden. Från det perspektivet så besjälar värdena praktiken, som i sin tur förändras när de möter på varierande omständigheter. Horisontalismens fientliga inställning till ”dogma” tillåter i sin tur värden att anpassa sig till människornas behov allteftersom rörelsens sammanhang genomgår förändringar. Horisontalismens ”icke-ideologiska”, ”apolitiska” fokus på form, praktik och omedelbar problemlösning istället för storskaliga ”sekteristiska” konflikter har tillfört denna historiskt specifika tendens en flyttbarhet och anpassningsförmåga som har tillåtit den att frodas i så olika miljöer som grekisk landsbygd, nedre Manhattan, Istanbul och Hong Kong. Föga förvånande har den politik som burit upp horisontalismen varierat drastiskt. Detta är oproblematiskt om en inte har ett fördefinierat mål; om en ansluter sig till den liberala hållningen som jag har refererat till på annat håll som ”utfallsneutralitet” (Bray, 2014). Men anarkism har alltid handlat om mycket mer än direkt demokrati; det är en revolutionär socialistisk ideologi grundad i en politik som vänder sig mot all dominans och ett främjande av icke-hierarkisk praktik.

Anarkism och horisontalism
Anarkistiska reaktioner på den folkliga horisontalismens framväxt har varierat från upprymdhet till avsky, med många någonstans där emellan. De som varit mer eller mindre entusiastiska har sett horisontalistiska rörelser som ett tillfälle att propagera för icke-hierarkisk politik på en masskala, medan kritiker har sett dem som ett svek gentemot verkligt horisontella principer, speciellt när sådana rörelser har omfamnat elektoralism. Det finns en rad av anarkistiska svar på horisontalism, som exemplen nedan från Spanien, USA och Turkiet kommer att visa.

Den federalism [3] som både anarkismen och horisontalismen delar kan spåras till sjuttonhundratalet. Även om den går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, så är det rimligt att inom ramarna för socialismens historia börja just med inflytandet från den diktatoriska Jakobinska ”dygdens republik” under franska revolutionen, som banade vägen för element av centralplanering såväl som modern värnplikt. Under de följande årtiondena var den europeiska republikanska rörelsen splittrad mellan Jakobiner och deras sympatisörer som drömde om ett förnyat ”terrorvälde” och federalistiska republikaner som var förskräckta av den centraliserade auktoritetens blodiga konsekvenser, även i republikanska händer, och istället förespråkade lokal och regional autonomi.

Föga förvånande började många anhängare av Proudhons och Bakunins anti-auktoritära verk sin politiska bana som federalistiska republikaner, medan många marxister har hyllat Jakobinernas diktatur som en försmak av den proletära diktatur de önskade och förutsåg. (Zimmer, 2015, 73; Esenwein, 1989, 16–17; Maura, 1975, 68; Toledo and Biondi, 2010, 365; Lenin, 1975; Mayer, 1999)

Anarkister vidareutvecklade det federalistiska republikanska motståndet mot centralisering genom att arbeta fram en kritik av staten, vare sig denna var federalistisk eller centraliserad, och genom att utveckla metoder för kamp och självorganisering som speglade den värld de sökte skapa. De flesta marxister avvisar tanken på att något som ens påminner om kommunism kan genomdrivas i ett kapitalistiskt samhälle och drar därmed slutsatsen att formen som organisationen eller partiet antar bara är av instrumentell betydelse. För Marxist-Leninister, till exempel, utgör detta i huvudsak inställningen att det är acceptabelt för ett avantgarde-parti att handla i proletariatets intresse – att handla som proletariatet antas ha handlat om de redan uppnått full klassmedvetenhet – så länge som samma slutresultat i form av kommunism tids nog uppnås (vilket, förstås, aldrig blev fallet). För anarkister däremot är ett potentiellt framtida samhälle ofrånkomligen en reflektion av de värden, principer och praktiker som låg till grund för dess skapande.

För att förstå hur anarkister har försökt att omvandla denna idé till prefigurativ praktik är det viktigt att skilja mellan det David Graeber (2002) och andra har refererat till som ”anarkism med stort A” och ”anarkism med litet a”. Även om skillnaden mellan dessa två ofta överdrivs väldigt mycket, så kan distinktionen hjälpa oss att identifiera kopplingen mellan konsensus- och majoritetsbeslutsfattande och de överlappande områden som finns mellan anarkism och horisontalism. Anarkisterna som Graeber refererar till som ”anarkister med stort A” är influerade av den klassiska anarkismens arv (från cirka 1860-talet till 1940) på ett mycket mer självmedvetet sätt. De tenderar att lägga fokus på byggandet av stora federalistiska organisationer, som anarkosyndikalistiska fackföreningar, som använder sig av majoritetsomröstningar och har ett stort fokus på klasskamp och massmotstånd. Historiskt har sådana organisationer drivits genom att federera lokala fackföreningar eller politiska grupper i regionala, nationella och till och med internationella organ som använder sig av majoritetsomröstningar genomförda av delegater som har tydliga mandat och kan återkallas. I motsats till parlamentarisk demokrati där valda företrädare bestämmer å sina väljares vägnar, så har anarkistiska delegater enbart befogenhet att uttrycka sin lokala fackförenings eller grupps ståndpunkt. Den ”stiftande” makten stannar därmed på basnivån samtidigt som den kollektiva självförvaltningen tillåts skala upp. Detta innebär inte att sådana system blir hierarkiska, utan snarare att lokalt förankrade beslutsfattande organ kan samordna över stora regioner. På sistone har konsensus i så stor utsträckning genomsyrat vissa horisontalistiska/anarkistiska cirklar att vissa inte inser att historiskt sett så har en majoritet av anarkister tillämpat majoritetsomröstningar.

Anarkisterna som Graeber refererade till som ”anarkister med litet a” är generellt de vars anarkism vuxit ur de antiauktoritära och kontrakulturella strömningarna under kalla kriget, snarare än ur ”klassisk” anarkism. De tenderar skapa mindre, inte lika formellt strukturerade grupper och kollektiv som utgår från konsensus, interagerar med en mer kontrakulturell miljö, och fokuserar inte främst på klasspolitik utan exempelvis miljökamper eller feminism. Anarkistiska kollektiv ”med litet a” är i huvudsak exempel på småskalig horisontalism som ingjutits med anarkistisk politik. Detta är inte speciellt förvånande eftersom både horisontalism och ”anarkism med litet a” vuxit fram ur samma konstellation av efterkrigstidens icke-hierarkiska, konsensusbaserade grupper som diskuterats ovan, och ”anarkister med litet a” förekommit bland de framträdande organisatörerna i många av de senaste uttrycken av folklig horisontalism. Detta visar att horisontalism till viss del växte fram ur vissa anarkistiska tendenser. De går dock skilda vägar när horisontalistisk praktik frånskiljs antiauktoritär politik. En del anarkister förkastade förstås till slut de horisontalistiska rörelser som de själva hjälpt till att skapa eftersom dessa rörelser påstods ha glidit för långt i en populistisk och/eller reformistisk riktning bort från de mer avsiktliga och radikala uttryck som en del av deras tidiga organisatörer hade tänkt sig. Men ändå har de anarkister som förespråkar deltagande i massrörelser (vare sig de är anarkister med litet eller stort a) fortsatt att spela viktiga roller i horisontalistiska rörelser eftersom de ser dem som tillfällen att propagera för element av anarkistisk politik på en masskala.

Jag var onekligen själv bland de som anslöt till Occupy Wall Street for att hjälpa till att utveckla rörelsens icke-hierarkiska agenda och ingjuta ett mer anarkistiskt innehåll i rörelsen samtidigt som dess folkliga dragningskraft bevarades. Jag argumenterade för ett sådant tillvägagångssätt i min bok Translating Anarchy: The Anarchism of Occupy Wall Street där jag dokumenterade att 72% av OWS-organisatörerna i New York City gav uttryck för en explicit eller implicit anarkistisk politik (Bray, 2013). För dessa anarkister eller anarkistiskt orienterade organisatörer, och deras motsvarigheter i andra rörelser, så är den horisontalistiska rörelsen en bred och dynamisk plats där folkliga kamper kan interagera med revolutionär politik, och i idealfallet skifta inriktning genom ett sådant utbyte. Sådana kamper är möjligheter för anarkister att återta demokratins fallna mantel och angripa det de anser vara de hierarkiska, kapitalistiska regeringarnas bedrägeri. I USA har anarkister exempelvis haft några av sina största framgångar i att vinna över liberaler och folk i politikens mittenfåra genom att argumentera att icke-hierarkisk direktdemokrati är den enda sanna demokratin. I ett land där demokratins ideal, om än inte den verkliga praktiken, är universellt aktat, kan sådana argument slå an en folklig sträng.

Ändå har inte alla anarkister varit lika förtjusta i torgrörelserna. Vissa anarkister förkastade Occupy antingen för att deras lokala läger verkligen var reformistiskt (de olika Occupy-lägrens politik varierade mycket) eller för att de var motståndare till folklig politik som inte var uttryckligen anarkistisk (Bray, 2013, 168). I Spanien, till exempel, så både stödde och deltog många anarkister i 15M rörelsen av liknande anledningar som anarkisterna i Occupy, men ett betydligt antal höll tillbaka helhjärtat stöd eftersom de ansåg rörelsen vara reformistisk (Taibo, 2011; 2014). Även när några av de anarkistiska facken ville stödja någon 15M-marsch, till exempel, så var de frustrerade över rörelsens vägran att låta fack och partier marschera med sina flaggor, något som hade sitt ursprung i 15Ms önskan om att förbli ”icke-sekteristiskt”.

En annan intressant aspekt i förhållandet mellan 15M och de spanska anarkisterna är att de generellt sett inte försöker återvinna ”demokratins” mantel från de politiska partierna och myndigheterna. Till exempel går en populär 15M-ramsa ”De kallar det demokrati, och det är det inte.” En gång marscherade jag nära en grupp anarkister som istället sarkastiskt ropade ”De kallar det demokrati, och det är det!” Här blir ramsans syfte att övertyga lyssnare att korruptionen och folkföraktet som personifierar regeringen är en inneboende del av dess natur. Från ett anarkistiskt perspektiv så är detta vad parlamentarisk ”demokrati” är och alltid kommer att vara. Detta härstammar delvis från den utbredda associationen mellan den parlamentariska post-Franco regimen och termen ”demokrati”. För många spanjorer är den regering som haft makten sedan 1970-talet ”la democracia”, och därför har termen en mer specifik betydelse än i USA, där det förstås mer som en egalitär beslutsfattarmetod som regeringsmakten påstås förkroppsliga i någon mening.

2013 publicerade spanska Grupos Anarquistas Coordinados (Koordinerade Anarkistiska Grupper) en liten bok som kallades Contra la democracia (Mot demokratin). Boken skapade rejäl uppståndelse i Spanien i december 2014, då den citerades som bevismaterial när 11 personer från Spanien, Italien, Uruguay och Österrike arresterades i Katalonien och Madrid och anklagades för att tillhöra vad staten hävdade vara ”en anarkistisk terroristorganisation” skyldig till ”flera bombattentat” (Katalanska Polisen, 2014). I det som blev känt som Operation Pandora hölls sju av de ursprungliga elva kvar anklagade för terrorism, bland annat för att de hade e-mejlkonton på ”Riseup”, ägde kopior av Contra al democracia, och hade en behållare gas som används vid camping i sin ägo när de arresterades. Den chilenske anarkisten Francisco Javier Solar, som tillsammans med en annan chilenare, Mónica Caballero, till slut dömdes för bombningen av Pilar Basilica i Zaragoza 2013, förnekade anklagelser om att vara en av textens huvudförfattare (Pérez, 2016).

Givet den vikt som myndigheterna fäste vid denna text skulle en kunna tro att den är en blodtörstig manual för bombtillverkning, men i själva verket är det bara en historisk analys och kritik av demokrati. Bokens inledning avslutas med påståendet att ”Om vi tror på att demokrati är frihet så kommer vi aldrig sluta vara slavar. Vi kommer att avslöja denna stora lögn! Vi kommer att bygga anarki” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 8). Senare, i bokens enda hänvisning till 15M, kritiserar texten rörelsen för att den ”ber om parlamentariska reformer som gynnar de små politiska partierna … den förespråkar medborgarism (ciudadanismo) som ideologi; en ’demokratisering’ av polisen … [och] total pacificering av konflikter genom medling och delegation via en kår av socialtjänstemän” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 68). Men trots denna kritik av ”democracia” och 15M är författarna till texten inte motståndare till all direktdemokratisk organisering. De förespråkar bildandet av nätverk av sociala center, fria skolor, och andra organ för ”byggandet av ett nytt samhälle som har kapaciteten till fri självförvaltning (den enda verkliga mening som termen ’demokrati’ skulle kunna ha) …” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 66). Det här är förstås precis vad anarkister som propagerar för verklig direktdemokrati har i åtanke. Contra la democracia visar oss att trots att många anarkister i Spanien och på andra håll har väldigt snarlika visioner av framtida självförvaltning i ett postkapitalistiskt samhälle så finner vissa det strategiskt användbart att slåss för att återta termen ”demokrati” medan andra försöker att förkasta den för gott.

Mycket av den motvilja som anarkister har uttryckt i relation till deltagande i spanska 15M och andra rörelser har att göra med den förhärskande tendensen att horisontalistiska massrörelser kanaliseras till icke-horisontell parlamentarisk politik. Den representativa maktens lockelse är så stark att trots att rörelser i ett tidigt skede kan utropa ”¡Que se vayan todos!” (”Bort med dem allihop!”) i Argentina eller ”¡Que no nos represent!” (”De representerar inte oss!”) i Spanien, så omvandlas sådana slogans ofta till uppmaningar att horisontalismen ska utvidgas till maktens korridorer genom valsedeln. Sådana argument kläs ofta i termer av perspektivet att efter den inledande vågen av protester har höjt medvetandet i en viss fråga, så krävs det en övergång till det ”allvarliga arbetet att genomföra konkreta förändringar” genom att regera. I Spanien var Podemos (Vi kan) det mest betydelsefulla partiet som växte fram ur 15M, och partiet bildade valkoalitioner med andra liknande partier och plattformar som Barcelona en Comú (Gemensamt Barcelona) och Ganemos Madrid (Låt oss vinna Madrid) som söker propagera för ”demokratisk municipalism” och skapandet av politiska strukturer som är ”demokratiska, horisontella, inkluderande, och deltagande …” (Ganemos Madrid, 2016). Partiets retorik är full av horisontalistiska referenser till ”autonomi” och ”autogestión” (självförvaltning). De hävdar i huvudsak att de kopplar samman det horisontalistiska rådslagets anda med den beklagliga ”nödvändigheten” att ta makten inom institutionerna. De omfamnar dessutom fullt ut horisontalismens antagonism mot formell ideologi genom att avvisa vänster/höger binären och avhålla sig ifrån vänsterns sedvanliga accessoarer. Men inom ett år hade Podemos redan drastiskt förändrat sin plattform för att tillgodose mittenröster, och alienerade därmed ett antal av de ledande aktivister inom partiet som låg längst till vänster, som också senare avgick (”Spain’s Poll-Topping”, 2014; Hedgecoe, 2016). Efter valet 2016 tillkännagav Podemos ledare Pablo Iglesias att det var dags för hans okonventionella horisontalistiska parti att bli ”normaliserat”, och gå in i en fas ”av välbehövlig konventionell politik”. Han gick till och med så långt som att hävda att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn” (Rios, 2016).

Turkiska anarkister formulerade också kritik av horisontalism. När ockupationsrörelsen i Geziparken på Taksimtorget i Istanbul utvecklades delade den turkiska anarkistiska organisationen Devrimci Anarsist Faaliyet (Revolutionär Anarkistisk Aktion, DAF) ut hundratals kopior av en pamflett de hade skrivit som hette ”En anarkistisk kritik av ’Occupy’ som ’de 99 procentens’ aktivitet” Pamfletten försökte diagnostisera vad gruppen uppfattade som Occupys reformism och avpolitisering. Den hävdade att Occupys taktik hade ”klätts i en frihetlig diskurs men [är] långt, långt ifrån att praktisera den …” och att rörelsen istället, i deras ögon, tenderade att ”förtära koncept som ockupation, direktdemokrati, frihet, handling, osv.” Pamfletten innehåller en hel del insiktsfull kritik av Occupy, men vissa element av författarnas analys lider av det extrema avstånd som skiljer dem från händelserna. Vid ett möte med några av pamflettens författare flera år senare, i DAFs lokaler i Istanbul, hade jag tillfälle att svara på deras frågor och klargöra några missuppfattningar som de och många andra utvecklat om Occupy Wall Street genom pressen, och prata om anarkistiska organisatörers centrala roll. Men kärnan av deras kritik om den felaktiga appliceringen av frihetliga principer stämde för många (om inte de flesta) Occupyläger och horisontalistiska rörelser generellt sett. Trots DAFs närvaro och pamfletten, skedde också parlamentariska spinoffs i rörelsen kring Geziparken, såsom exempelvis Gezipartiet. I ett försök att vara troget rörelsens horisontalism, hävdade partiet att dess ledare bara skulle agera som ”talespersoner” (”Officiella Gezipartiet”, 2013).

En liknande utveckling skulle säkerligen ha skett under Occupyrörelsen i USA om det inte vore för tvåpartisystemets begränsande struktur. Men flera år senare kampanjade många tidigare Occupyaktivister för Bernie Sanders i dennes misslyckade försök att bli nominerad som Demokraternas presidentkandidat i primärvalen. Visserligen var många av de som deltog i Occupy innan de stödde Sanders helt enkelt vänsterfolk som hoppar mellan än det ena och än det andra uttrycket för vänsterpopulism utan någon starkare hängivenhet till (eller ofta direkt kunskap om) horisontalism. Andra däremot försökte argumentera för att Sanderskampanjen var en förlängning av Occupy. Det här tog sig tydligast uttryck i en artikel med namnet ”Ockupera Partiet” från kollektivet Not An Alternative som uppmanade tidigare Occupydeltagare att ta sig an kampanjen ”som vilken gata eller park som helst och ockupera den” (Not An Alternative, 2016). I den pragmatiska populismens namn försökte denna artikel dränera termen ”occupy” på all koppling till direktaktion, direktdemokrati, ”ledarlöshet,” och revolutionär politik för att övertyga läsare att den kan användas som ett käckt slagord för att låta sig dras med i en personlighetskult som utvecklats kring en måttfull socialdemokrat som försökte nästla sig in i ett stratifierat kapitalistiskt politiskt parti. Från ett anarkistiskt perspektiv är parker och gator del av en terräng som kan ockuperas eftersom icke-hierarkisk, direktaktionsbaserad politik kan överföras till dem. Att arbeta inom politiska partier, speciellt sådana som Demokraterna, kräver att en kastar ut sådana praktiker och införlivar sig själv i partistrukturen. Som organisatören Andrew Flood (2014) från irländska Workers Solidarity Movement hävdar i sin text ”An anarchist critique of horisontalism,” förser ”horisontalism [som är] utan en vision och metod för revolution helt enkelt protestboskap bakom vilken en regering kan bytas ut mot en annan.” Faktum är att många organisatörer fientligt inställda till horisontell organisering har varit villiga att tillfälligt godta horisontalistiska rörelsers direktdemokratiska ”nycker” och bida sin tid i väntan på tillfällen att omvandla folkliga omvälvningar till ”protestboskap” för reformistiska mål förklädda i upprorets bildspråk.

Slutsats
Debatter om valdeltagande i horisontalistiska rörelser är bara den senaste omgången av en konflikt som pågått inom den bredare socialistiska rörelsen sedan artonhundratalet. Även om han ändrade sin position ett antal gånger, så har konflikter om valdeltagande rasat ända sedan Proudhon propagerade valbojkott 1857 som svar på Napoleon den tredjes auktoritära politik (Graham, 2015, 62). Historiskt har anarkister motsatt sig parlamentariskt deltagande av olika skäl, inklusive deras motstånd mot representationens hierarkiska natur, förkastandet av den socialdemokratiska idén att det är möjligt att rösta bort kapitalismen (ett mål som socialdemokrater till slut övergav), och deras argumentation att, som Mikhail Bakunin uttryckte det, ”arbetarrepresentanter, transplanterade in i en borgerlig miljö … kommer upphöra att vara arbetare och, då de blivit statsmän, bli … kanske till och med mer borgerliga än borgarna själva” (citerad i Graham, 2015, 116).

1979 försökte en grupp tyska radikaler kringgå uppdelningen mellan socialistiska arbetarpartier och anarkistiskt förkastande av parlamentarismen genom att skapa ett icke-hierarkiskt ”antiparti” som skulle fungera baserat på konsensus och rotera representanter för att bevara sitt engagemang för direktdemokrati. Detta försök att pressa in horisontalism i parlamentarisk kostym kallades Gröna Partiet. Trots de bästa avsikterna visade sig interna konflikter och ”realistiska” krav på ”pragmatism” förödande när partiet väl hamnade i parlamentet. Inom mindre än ett årtionde hade det helt enkelt blivit ännu ett vänsterparti (Katsiaficas, 1997, 205-208).

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung. Som Michael Freedens (1996) arbete antyder, skiftar horisontalismens innebörd beroende på dess politiska innehåll. Från ett anarkistiskt perspektiv illustrerar detta värdet av anarkismens holistiska analys av hur olika former av förtryck hänger samman och hur former för självorganisering hänger ihop med sina politiska utfall. Medan de skiljde sig åt i detaljerna, så har anarkister från Mikhail Bakunin till Errico Malatesta, från Nestor Makhno till grundarna av Federación Anarquista Ibérica (FAI) i Spanien varit överens om behovet för anarkister att kollektivt engagera sig i massrörelser och sprida sina genuint horisontella politiska visioner.

Fotnoter till texten
[1]. Jag skulle vilja tacka Stephen Roblin, Deric Shannon, Miguel Pérez, Özgür Oktay och Yesenia Barragan för deras insiktsfulla feedback och användbara information.

[2]. Med ”ledarlös” menar Occupy och andra egentligen frånvaron av institutionaliserad ledarskap, inte frånvaron av människor som leder. Därför skiftade vissa till termen ”ledarfylld” som underförstått innebär att vem som helst kan bli en ledare inom horisontalistiska rörelser, helt enkelt genom att engagera sig i dem.

[3]. Jag använder termerna ”federal” och ”federalism” för att referera till någotsånär decentraliserade organisationsformer. Anarkistiskt användande av termen ”federation” eller ”konfederation” då de beskriver sina organisationer, exempelvis Fédération Anarchiste i Frankrike och Belgien eller Confederación Nacional del Trabajo i Spanien så innebär det synnerligen en högre grad av decentralisering än de federala stater som förespråkas av federalistiska republikaner. Det finns däri ändå en gemensam tendens.

Översättarnas egna noteringar
1) Spokescouncil är en speciell typ av rådslag för vängrupper. Spoke kommer från engelskans ”eker” som i ett cykelhjul. Mötet går till som så att vängrupperna formar en cirkel, och varje grupps talesperson (spoke) sitter framför gruppen, inåt mot cirkeln (se bild nedan).

Referenser
För alla referenser hänvisas till originalartikeln.

Inlägget Horisontalism dök först upp på anarkism.info.

Staten är en av de mest våldsamma och destruktiva sociala konstruktioner som vår historia har gett upphov till. Det finns inte en stat som inte förslavat, fängslat, förtryckt, exploaterat eller ibland till och med utrotat hela folkgrupper. Statens maktanspråk realiseras ofta på bekostnad av ursprungsbefolkning och andra utsatta grupper, och är till gagn främst för en liten elit. Stater pratar idag ofta om våldsbejakande extremism, men det finns ingen grupp, ingen institution, som förlitar sig så systematiskt på så extremt våld som stater gör idag och gjort historiskt.

Staten har piskat upp nationalistisk stämning och rasism, frodats på patriarkala strukturer, drivit på kolonialism och imperialism, och skickat miljoner människor i döden, i krig vars syfte bland annat har varit att utöka statens maktsfär på dess yttre fienders bekostnad. På detta sätt har människor på alla sidor av dessa konflikter, människor som egentligen har mer gemensamt med varandra än med den maktelit som kontrollerar just deras nationalstat, förmåtts att döda varandra i namnet av i praktiken meningslösa ideal.

Stater kan inte existera utan en uppdelning mellan ”vi” och ”dom”, och de som stängs ute flyr många gånger just från de katastrofer och konflikter som stater och gränser själva har orsakat. Dessa  dödliga gränser står däremot alltid öppna för de med makt, pengar eller rätt hudfärg. För statens kalla logik, från dess makts höjder, är människokroppar bara en förbrukningsvara. Stater är en antites till allt liv, all frihet, all kreativitet, all jämlikhet och all solidaritet. Stater är en dödlig utväxt på samhällskroppen, staten är en cancerdiagnos.

Stater fanns långt innan kapitalismen, men har också samverkat med kapitalismens uppkomst, och försett detta ekonomiska system med en repressionsapparat som utarmat människor genom att ta ifrån dem mark och egendom, och på så sätt drivit dem in i kapitalisternas fabriker. Det är ingen slump att statens främsta repressiva organ – polisen – tillkom just som svar på den oro och upproriska anda som genomsyrade massorna när de tvingades in i löneslaveri i Europa. I Nordamerika utvecklades polisen i rakt nedstigande led från de slavpatruller som jagade förrymda slavar.

Trots detta finns det många missförstånd och antaganden som tas för givna när det gäller diskussioner om staten. För de allra flesta är det något som är en självklarhet, som förvisso kan vara dåligt ibland, men som till syvende och sist ändå är oundvikligt. Staten ses ofta som en uppsättning nödvändiga institutioner som förser (en del av) oss med viss grundtrygghet, och ett verktyg genom vilket vi kan åstadkomma social förändring – vare sig det handlar om idéer kring reformism, eller förändring av mer revolutionärt slag.

Även bland antikapitalister har staten haft en relativt privilegierad ställning. Ingen tror att vi kan uppnå ett postkapitalistiskt samhälle genom att jobba för att få in fler arbetare, svarta, fattiga, kvinnor eller andra grupper i bolagsstyrelser, men många sätter sitt hopp till att skicka samma grupper och individer till de institutioner som tillsammans utgör staten. Men istället för att skapa förändring, så fungerar sådana metoder snarare som en säkerhetsventil för systemet.

Både de reformistiska liberala idéerna om staten och reformer som självändamål och den grundläggande drivkraften för förändring, och revolutionära teorier om ”arbetarstatens” roll som ett verktyg för frigörelse, är skadliga om vårt mål är att bygga livskraftiga och självständiga sociala rörelser. Därför måste dessa teorier och argument bemötas och utmanas. Men för att kunna göra det, måste vi också prata lite närmare om vad staten faktiskt är och inte är.

***

På ett sätt är frågan ganska enkel, och vi kan peka på exempel: Sverige är en stat, USA är en stat, Kina är en stat, Japan är en stat, och så vidare. Men ofrånkomligen kommer det en följdfråga: Vad är det med Sverige, rent konkret, som gör det till en stat? Den frågan är inte lika enkel, och vi måste försöka generalisera vad som utmärker inte bara Sverige, utan alla stater.

Staten kan sägas vara summan av alla de politiska, juridiska, lagstiftande, militära och finansiella institutioner som genom sin hierarkiska och centraliserade struktur utgör en maktfaktor över och ett särintresse skilt från de människor som befinner sig inom dess maktsfär. Den maktsfären är dessutom nära förknippad med ett geografiskt område över vilket staten hävdar rätten till ett våldsmonopol.

Det är vad staten är, men det är också viktigt att påpeka vad staten gör. Att staten på grund av sin struktur är ett särintresse skilt från människorna som den regerar över betyder förstås inte att de två är helt skilda. Staten innehar nämligen också rollen som medlare mellan olika klassintressen (arbetare, kapitalister, men även statliga byråkrater och politiker), och påverkas hela tiden av dem till att stifta lagar och med sin legalistiska och i slutändan repressiva maktapparat se till så att de någorlunda efterlevs.

Staten försöker alltså dels att reproducera sig själv som en maktfaktor i samhället, och slå ner på försök att underminera den, och dels se till så att alla sitter mer eller mindre still i båten och inte hotar den rådande maktbalansen, alltmedan andra maktfaktorer i samhället försöker utöva inflytande på den och på varandra.

Staten är dock knappast att betrakta som neutral. De flesta av oss lever idag i en global kapitalistisk ekonomi, som har utvecklats i synergi med staten. Den ordning staten idag försöker bevara är alltså kapitalistisk, även om den av befolkningen ibland kan tvingas stifta lagar och ingripa på ett sätt som ger människor vissa rättigheter.

Staten är, likt kapitalismen, ett abstrakt system med en i grunden omänsklig logik, som ser till maktens intressen snarare än människors behov. Men precis som kapitalet personifieras av kapitalister, möter vi staten i egenskap av de politiker, byråkrater och andra funktionärer som utgör dess institutioner och som försvarar dess intressen.

Allt tal om människors bästa och andra humanitära utspel är trots detta ytligt påklistrade framtoningar, som ger vika för verkligheten så fort de hamnar i konflikt med för systemet mer grundläggande maktintressen – ungefär som socialdemokratisk migrationspolitik. Men lika lite som staten har vårt bästa för ögonen, lika lite är den nödvändig för ett fungerande samhälle som ser till människors behov.

”En kan slänga iväg en stol eller krossa en fönsterruta; men det är tomt prat och orddyrkan att betrakta staten som en sådan sak eller fetisch som en bara kan slå i bitar för att förstöra. Staten är ett tillstånd, en specifik relation mellan människor, ett sätt att förhålla sig; vi förstör den genom att ingå andra relationer, genom att bete oss annorlunda mot varandra. […] Vi är staten och vi kommer att förbli staten tills vi har skapat institutioner som utgör en riktig gemenskap.” – Gustav Landauer

Här är det viktigt att påpeka vad staten inte är, då det finns ett antal vanliga antaganden från olika håll som underminerar möjligheten till en skarp analys och följaktligen fungerande praktik mot staten. För det första brukar staten förväxlas med en del av de tjänster och försäkringar som den tillhandahåller människorna inom sin maktsfär, som människorna ofta genom långa strider tillkämpat sig. Att stater garanterar en viss nivå av sjuk- eller arbetslöshetsförsäkring, att de driver sjukhus, skolor och äldreboenden, är inte saker som inneboende hör staten till.

Denna helt nödvändiga samhällsnytta kan finnas oberoende av staten. Det är alltså i dessa fall inte frågan om vad staten gör, utan hur det görs. Alla dessa saker skulle kunna omvandlas till allmänningar, arbetsplatser självorganiserade av arbetare och sammanslutna i federationer, och så vidare. Att vara mot och arbeta mot staten, innebär därför inte att vara mot och arbeta mot alla de nödvändigheter vi behöver.

Främst handlar det om att arbeta mot statens repressiva och exploaterande funktion, och för ett omvandlande, inte avskaffande, av de bra saker som den idag kastar sin skugga över. Att vilja avskaffa staten är alltså inte att vilja nedmontera de aspekter av samhället som syftar till att tillfredsställa våra behov och öka vårt välmående, utan tvärtom, att utöka och tillgängliggöra sådana system för alla, samt befria dem från statens logik, så att de (och i förlängningen vi) kan uppnå sin fulla potential.

Det andra problemet har mer att göra med en viss vedertagen socialistisk analys, som, trots att den i stort ser staten som arbetarklassens motståndare, och vill se dess avskaffande, fortfarande ser den som ett verktyg som kan användas för samhällsförändrande syften. Den här analysen har två varianter, dels den reformistiska och dels den revolutionära. Båda har dock stora problem rent teoretiskt och har historiskt visat sig leda till återvändsgränder av olika slag.

Den reformistiska analysen misstar parlamentarism för ett sätt att kontinuerligt påverka samhället i positiv riktning, och argumenterar för att sociala rörelser ska engagera sig parlamentariskt på olika sätt. Men historien är full av exempel på att det inte är sociala rörelser som vinner val, utan val som vinner sociala rörelser. Vissa skulle kanske säga att parlamentarismen är sociala rörelsers kyrkogård, men, som Black Rose Anarchist Federation uttryckte det nyligen, så är det en jämförelse som är orättvis mot kyrkogården – den är nämligen bara platsen där de döda vilar, inte redskapet som dödar dem.

Parlamentarismen är en mycket ineffektiv metod för att förändra samhället, och snarare en spegling av samhällsförändring än dess orsak. Parlamentarisk makt är en slags alienerad makt, tagen ur sitt vardagliga sammanhang, och placerad i en låtsassfär, där politiker bestämmer saker de varken har kunskap om eller någon rätt till, och där de, precis som kapitalister, sällan får ta konsekvenserna av sina handlingar. Parlamentarismen paralyserar social förändring, genom att flytta den från dess vardagliga och direkta sammanhang – arbetsplatser, kvarter, gator och torg, och bort från dem som berörs av förändringen.

Dessutom har parlamentarismen en rad inbyggda begränsningar. De sociala rörelser som griper den politiska makten inser snart att de utsätts för en rad olika institutionella påtryckningar och är oerhört begränsade i vad de kan göra. Dessutom är de nu, som representanter för statsmakten, alltmer intresserade av att bevara dess legitimitet. De tenderar att bli alltmer institutionaliserade och tappar kontakten med sitt ursprung, eller imploderar när deras politik går stick i stäv med systemets logik. Ofta kan rörelser åstadkomma mer i motstånd mot en fientligt inställd regering, än som passiva allierade till en till synes ”vänlig” sådan.

Den analys som ofta förkastar reformism men ändå ser potentialen hos en slags ”arbetarstat” att fylla en viktig funktion i en revolutionär situation vilar också på mycket tvivelaktiga teoretiska premisser och en tragisk historik. Utgångspunkten för den analysen är att se staten deterministiskt och väldigt mekaniskt, som helt enkelt resultatet av klasskonflikt. Staten är här något som uppstår för att hantera klasskonflikten mellan arbete och kapital. För en sådan analys blir därför svaret också lite enklare: Om staten bara är resultatet av klassamhället, så kommer staten att försvinna i takt med att arbetarklassen monterar ner klassamhället, och de kan med fördel göra så med statens hjälp.

Men, som vi redan har varit inne på i vår beskrivning av vad staten är och vad den gör, så är staten inte bara ett resultat av klasskonflikt, utan en aktiv del av denna. Stater har på grund av sin hierarkiska struktur en intern maktdynamik – precis som kapitalismen – som gör att de till varje pris vill bevara och hela tiden återskapa sin makt. Det här kan samverka och samverkar med många andra maktdynamiker, varav en är kapitalismen. Den moderna staten är som vi redan varit inne på nära sammanvävd med kapitalismen, och kapitalet har stor inverkan på staten, men staten bär själv alltid på ett embryo för ett klassamhälle, oavsett andra samverkande faktorer.

Det här viktiga iakttagandet om statens hierarkiska karaktär och dess konsekvenser har varit tydligt när till synes arbetarvänliga partier gripit makten och i sin kamp att behålla den kvävt revolutionen, eller i imperialistiska ambitioner som inte främst drevs av kapitalistiska incitament utan geopolitiska hänsyn och statens egna initiativ, och i många liknande situationer. Att ignorera vad den hierarkiska dynamiken, som är en del av statens innersta väsen, har för effekt, är att döma sociala rörelser och radikal förändring till ett misslyckande.

Därför kan staten varken användas som ett verktyg för social frigörelse, eller antas försvinna av sig själv bara för att andra maktdynamiker undermineras. Det här totala förkastandet av staten tolkas ofta helt felaktigt som att det handlar om en naiv vilja att avskaffa staten ”över en natt”. Men det är snarare frågan om att se processen av socialt, politiskt och ekonomiskt frigörande som en kamp mot både staten och kapitalet på en och samma gång, och alltid i motsättning mot dessa.

Det här har historiskt och praktiskt tagit sig uttryck i stöd för utomparlamentariska och gräsrotsbaserade sociala rörelser, i form av radikala fackföreningar eller fabrikskommittéer, kvartersorganisering, federationer och, när det hettar till, på liknande sätt självorganiserat försvar. Vissa menar då att detta ändå är en stat, men en sådan definition förvirrar bara och urvattnar statsbegreppet. Horisontell och federerad självorganisering, även väpnad sådan som kan hålla tillbaka reaktionära krafter, är vitt skild från centraliserade och hierarkiska strukturer och självutnämnda auktoriteter.

”Att bli regerad är att vid varje handling, varje utbyte bli noterad, registrerad, uppräknad, beskattad, stämplad, mätt, numrerad, utvärderad, licensierad, auktoriserad, förmanad, förhindrad, förbjuden, reformerad, rättad, straffad.” – Pierre-Joseph Proudhon

***

Med den här definitionen och kritiken av staten, och det totala avståndstagandet från den, kan vi på riktigt börja bygga självständiga sociala rörelser. Vi måste ha ett slags anarkistiskt självförtroende – våga tro på våra lösningar och i så stor utsträckning som möjligt organisera dem själva, istället för att be andra göra det. Ibland måste vi pragmatiskt tvinga till oss eftergifter från både stat och kapital, och må så vara, men när vi gör det, gör vi det som en självständig kraft, utifrån, och inte som ett bihang till makten som snart tappar all självständighet och radikalitet.

Det här förhållningssättet öppnar upp för en mer effektiv praktik när det gäller kampen mot staten. Vi måste peka på och analysera alla de sätt på vilket staten aktivt upprätthåller sin makt och trycker tillbaka våra initiativ. En analys som stirrar sig blind på kapitalismen missar lätt detta. Vi behöver hitta strategier för att hantera repressionen, statens exploateringen av vår arbetskraft, och en rad andra verkliga fenomen som är ett hinder för vår organisering i vår vardag och försämrar vårt välmående.

Precis som vi i vår organisering måste hitta taktiker för att så effektivt som möjligt slå tillbaka mot kapitalet, kämpa för bättre löner och kortare arbetstid, och en rad andra eftergifter, så behöver vi undersöka hur vi kan undkomma och självreducera skatter och andra avgifter med vilka staten försöker kontrollera oss och samtidigt upprätthålla sin makt, och använda dem för våra egna subversiva syften.

Just motstånd mot beskattning misstas exempelvis ofta för ett högerfenomen, men faktum är att några av de mest militanta kamperna inom arbetarrörelsen har skett just mot skatter (se exempelvis upploppen och gräsrotsmotståndet mot den förhatliga ”poll tax” som Thatcher försökte införa i Storbritannien 1989-90).

Skatter drabbar ofta redan utsatta grupper hårdast eftersom de främst utformas efter statens och kapitalets intressen, och eftersom de för rika bara utgör ett marginellt bortfall, medan det för fattiga kan betyda skillnaden mellan att ha mat för dagen och någonstans att bo. Samtidigt används skattepengar till att betala de institutioner som förtrycker oss, eller till att subventionera mäktiga ekonomiska intressen.

Skillnaden mellan liberalt och radikalt skattemotstånd är att medan det förra främst avser skattelättnader för privilegierade grupper, bygger på abstrakta rättighetsdiskurser, och individualiserar motståndet, så utgår det senare från våra faktiska behov och försöker realisera vår autonomi genom att organisera vår kollektiva kraft.

”[Att bli regerad] är att under förevändning av allmännytta, och i det allmänna bästas namn, bli avkrävd på bidrag, drillad, skinnad, exploaterad, monopoliserad, utpressad, utsugen, lurad, rånad; sedan, vid minsta motstånd, vid första tecken på klagomål, att bli förtryckt, bötfälld, förtalad, trakasserad, jagad, misshandlad, nedklubbad, avväpnad, bunden, strypt, fängslad, fälld, dömd, skjuten, deporterad, offrad, såld, sviken; och som kronan på verket, hånad, förlöjligad, bespottad, våldförd på, vanärad. Det här är att regeras; det här är regerandets rättvisa, det här är regerandets moral.” – Pierre-Joseph Proudhon

Den här texten snuddar bara vid ytan av vad vi måste tänka på när vi analyserar och förhåller oss till staten, och är främst tänkt som ett första steg på vägen till att göra motstånd mot dess makt över oss. Att som många rörelser eller politiskt aktiva idag tro att staten kan hjälpa oss, att låta bli att analysera och motsätta oss den på samma sätt som vi analyserar och motsätter oss kapitalet, är som att försöka slåss mot en mäktig fiende med ena handen bunden bakom ryggen.

Vi kan inte bygga självständiga rörelser som på riktigt hotar den rådande ordningen så länge vi varje gång staten öppnar famnen rusar rakt in i den. Staten hatar oss, och vill förinta vår mänsklighet. För att besegra den måste vi hata den tillbaka, och förinta staten – både den i vårt huvud och som den institution som möter, utnyttjar och våldför sig på oss i vår vardag. Vi måste bemöta och besegra denna stats sociala relationer med våra egna. Där finns det inget utrymme för kompromiss eller samarbete. Lämna sån skit åt sossar.

Inlägget Vi måste prata om att hata staten dök först upp på anarkism.info.