Syndikalismen har växt fram ur klasskampen. Det är en internationell fackföreningsrörelse som först uppstod på 1870-talet i Spanien, USA och Mexiko och tids nog bröt fram på alla kontinenter. SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – grundades 1910. SAC bygger på Lokala samorganisationer (LS).

Syndikalister har dragit vissa slutsatser från klasskampen om hur denna kamp bäst kan bedrivas. Det har blivit ledande idéer för det fackliga arbetet. Jag tänker belysa sex idéer och ge exempel på deras praktiska nytta.

Facklig demokrati
Den första ledande idén är facklig demokrati. För syndikalister är den demokratiska ledstjärnan att alla som berörs av beslut ska ha rätt att påverka besluten. Vi praktiserar det vi kallar basdemokrati. Det är en kombination av direkt demokrati och representativ demokrati.

För att greppa hur det här funkar i det fackliga arbetet, kan vi utgå från syndikalistiska fackklubbar, våra driftsektioner. De kallas driftsektioner då den långsiktiga visionen är att personalen ska överta driften av arbetsplatsen. Syndikalister använder ofta det kortare ordet sektion.

I sektionen är det så att medlemsbasen tar beslut medan förtroendevalda genomför besluten – eller de ser åtminstone till att besluten blir genomförda. Förtroendevalda har också till uppgift att samordna den fackliga verksamheten och ta beslut i frågor som är brådskande eller av mindre vikt.

Sektionens medlemsmöten utser förtroendevalda och ger riktlinjer till dem. Det här innebär att beslut om fackliga krav, beslut om metoder för påverkan och beslut om att träffa uppgörelser med arbetsköpare tas av medlemsbasen – om inte medlemsbasen har delegerat en viss beslutsrätt till de förtroendevalda.

Sektionens medlemsmöten och förtroendevalda tar majoritetsbeslut som är bindande för alla medlemmar. De förtroendevalda är ansvariga inför medlemsmötena och kan närsomhelst avsättas av mötena. Medlemsmötena kan även riva upp beslut som har tagits av förtroendevalda.

Aktuella strejker
För att se värdet av demokratin i sektioner kan vi relatera demokratin till strejker och andra stridsåtgärder. Tack vare medlemskapet i en syndikalistisk sektion kan arbetare ta beslut om och genomföra lovliga stridsåtgärder. I de flesta andra svenska fackföreningar är stadgarna skrivna så att medlemsbasen inte har någon rätt att delta i beslut om stridsåtgärder.

Förra året strejkade en sektion två gånger för krav på ett eget kollektivavtal. Det var sektionen vid vårdlagret MediCarrier inom Region Stockholm. Syftet var bland annat att angripa den orättvisa lönesättningen och få rätt att utse skyddsombud.

I den första strejken tog företaget in strejkbrytare från bemanningsföretag. I den andra strejken accepterade företaget och sektionen en kompromiss. Kompromissen blev att alla arbetare får dubbelt betalt på röda dagar. Det var en liten men viktig delseger och en utgångspunkt för att streta vidare.

Om arbetarna vore medlemmar i ett LO-förbund och önskade strejka lovligt, skulle de vara tvungna att vänta på den nationella förbundsstyrelsens eventuella beslut om att ta ut arbetarna i strejk. Det blir ofta att vänta förgäves.

Demokrati i förhandlingar
Medlemsdemokratin har också ett stort värde i samband med förhandlingar. Hösten 2021 strejkade polska städerskor i Göteborg vid ett företag som då hette Perfect Maid. I förhandlingar fick städerskorna igenom högre löner åt alla, betalt även för tiden att köra tjänstebilarna mellan olika kundföretag och rätt att använda bilarna till och från jobbet.

Jag och lokala förhandlare från Göteborgs LS satt med som rådgivare, men det var inte vi som bestämde. Det var kollektivet av städerskor som beslutade att strejka och sedan skriva på en uppgörelse med arbetsköparen.

Solidaritet
Nästa ledande idé är solidaritet. Solidaritet kan beskrivas som arbetares gemensamma kamp för gemensamma intressen. Det är ömsesidig hjälp till ömsesidig nytta. Arbetskamrater tjänar helt enkelt på att stötta varandra mot cheferna.

Just för att solidaritet är grundläggande, så är våra sektioner öppna för alla anställda utom cheferna. Våra syndikat välkomnar alla inom en viss bransch som medlemmar. Syndikat motsvarar regionala branschavdelningar inom LO-förbunden. Våra LS välkomnar arbetare i alla branscher på en viss ort.

En fortsättning på solidariteten är att syndikalister som är drivande i en sektion arbetar på två spår samtidigt. Det innebär att syndikalister verkar för sammanhållning både inom sektionen och i personalkollektivet som helhet. Det ena är sammanhållning inom gruppen syndikalister, medan det andra kan beskrivas som en tvärfacklig gemenskap.

Ett exempel på en sektion som har lyckats jobba på två spår är ovan nämnda sektion vid MediCarrier. Sektionen har inte värvat en majoritet av personalen, men den åtnjuter brett förtroende på golvet och striden förra året gav som sagt alla arbetare bättre betalt (inte bara syndikalisterna).

Indrivningsblockader
Genom att bygga ett syndikat kan solidariteten omfatta arbetare på flera arbetsplatser. Ett exempel är Byggsyndikatet inom Stockholms LS (kallat Solidariska Byggare). Ett sätt att bedriva solidarisk kamp är genom så kallade indrivningsblockader. Det är en typ av stridsåtgärd.

När arbetsköpare betalar ut för lite lön eller ingen lön alls, har fackföreningar rätt att använda indrivningsblockader. Rent praktiskt kan det vara nästan vilka påtryckningar och aktion­er som helst. Det är själva syftet att driva in löneskulder som gör det till en indrivningsblockad. Stockholms Byggsyndikat har använt indrivningsblockader mot många olika arbetsköpare, med bra resultat.

Oberoende
Den tredje ledande idén är oberoende, att vara en självständig fackförening. Våra sektioner, syndikat och LS har inga lojalitetsband till politiska partier, till staten eller näringslivet. Vi värnar vår självständighet eftersom det ger oss ett stort utrymme att bedriva facklig kamp.

Det spelar ingen roll om du som medlem röstar vänster eller höger eller inte röstar alls. Huvudsaken är att du inte för in partipolitik i fackföreningen. Partipolitik hålls utanför fackföreningen.

Syndikalister bygger inte bara sektioner på jobbet utan också tvärfackliga grupper. Det är grupper av arbetskamrater som träffas, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. Både i sektioner och sådana grupper är det viktigt att inte haka upp sig på partier.

Arbetare drev ut förmannen
Jag ska ge ett exempel på hur en tvärfacklig grupp vann en strid utan stöd från etablerade fackförbund.

Det skedde på en läkemedelsindustri i Västerbotten som jag jobbade på för många år sedan.

Fabrikens platschef belönade en av sina kompisar genom att göra personen till förman på en avdelning. Problemet var att förmannen inte kunde någonting om arbetet och arbetarna på avdelningen hade länge jobbat utan förman. Så, när förmannen gick omkring och bossade med överlägsen attityd, blev det en krock.

Arbetarna talade om för både förmannen och platschefen att förmannen skulle ut från avdelningen. Platschefen svarade med att kalla in arbetarna en och en på förhör och utskällningar. Men de stod på sig och förmannen försvann till slut. I denna strid var det givetvis irrelevant vilka partier arbetarna röstade på. De hade ett gemensamt intresse av att bli av med förmannen och få mer inflytande över sitt arbete.

I arbetslivet kan det mycket väl vara så att de arbetskamrater du gillar mest, röstar på partier som du tycker är knäppa, medan dina värsta chefer röstar på ditt favoritparti.

Dubbla funktionen
Den fjärde syndikalistiska idén är att fackföreningar ska fylla en dubbel funktion. Det beskrivs så här i SAC:s principförklaring som klubbades år 2022:

”På kort sikt går den fackliga kampen ut på att genomdriva omedelbara förbättringar av livsvillkoren: högre löner, minskad stress, kortare arbetstid, stopp för sexuella trakasserier, bättre balans mellan jobb och fritid/familj etc. På lång sikt är de fackliga organisationerna redskap för att demokratisera arbetsplatserna och därigenom bygga jämlika samhällen. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av oss som gör jobbet.”

Demokrati på jobbet är alltså en förutsättning för jämlika samhällen, det vi kallar frihetlig socialism. Men räcker det med personalstyrda arbetsplatser för att skapa ett jämlikt samhälle? Nej, det kommenteras så här i SAC:s principförklaring:

”Demokrati på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för ett klasslöst samhälle, men inte en tillräcklig förutsättning för ett jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle förutsätter att även de sociala hierarkier som baseras på kön, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsvariation avskaffas.”

Och vidare:

”Demokrati på arbetsplatserna innebär en upplösning av ekonomisk maktkoncentration. SAC:s långsiktiga vision är att även den politiska maktkoncentrationen i statliga och överstatliga organ ska upplösas. Makten ska föras ned till folket. Precis som att varje arbetsplats bör styras av personalen, bör också varje samhälle styras av befolkningen.”

Du kan läsa hela principförklaringen på SAC:s hemsida. I den nuvarande principförklaringen nämns inte diskriminering av personer med könsöverskridande identitet och uttryck. Men det är (eller borde vara) självklart att SAC står i opposition mot diskriminering av transpersoner, intersexpersoner och personer med icke-binär identitet. Varför skulle vi acceptera att människor inte behandlas som människor? Varför skulle vi acceptera att vissa av våra arbetskamrater blir nedtryckta?

Den dubbla funktionen kan sammanfattas med en liknelse: Fackföreningen är inte bara ett redskap för att erövra en större del av kakan som vi producerar. Det är ett redskap för att ta över hela bageriet.

Syndikalister vill se hela samhällsekonomin under arbetarförvaltning.

Feminism
Den femte idén är feminism. SAC var den första fackföreningen i Sverige att kalla sig feministisk. Det skedde på SAC:s kongress 1994 genom ett tillägg i principförklaringen. Där formulerades feminismen som en insikt och en målsättning.

Insikten rör det faktum att kvinnor som grupp är underordnade och diskriminerade i samhället. Det gäller både cis-kvinnor och transkvinnor. Icke-binära personer straffas likaså för avvikelser från rådande könsnormer.

SAC:s målsättning är helt enkelt att verka för jämlikhet med fokus på arbetsmarknaden och vår egen fackförening. Det är alltså två parallella projekt. Vi måste bryta mansdominansen inom fackföreningen för att lyckas förändra livet ute på arbetsplatserna.

Vid det här laget finns det en enorm samling fakta om diskriminering, till exempel hos Jämställdhetsmyndigheten, SCB och Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte bara så att kvinnor som grupp har sämre löner och anställningsvillkor än män. Kvinnor tilldelas sämre arbetsuppgifter, sämre i den bemärkelsen att arbetsuppgifterna är mer monotona, mindre fria, har lägre status, och ger mindre tillfredsställelse och utveckling.

Mönstret är också att arbetsredskap, lokaler och arbetskläder är anpassade efter manliga kroppar, inte kvinnors kroppar. Dessutom är kvinnor måltavlor för sexuella trakasserier och sexuellt våld i mycket större utsträckning än män.

Vad finns då att säga om SAC:s feministiska arbete? Jag ska vara ärlig och berätta att vi inte har kommit så långt än. Men det finns vissa satsningar inom fackföreningen som har visat sig fungera.

Könsmaktutredning
SAC släppte en Könsmaktutredning år 2010. Utredningen belyste i vilken utsträckning kvinnliga medlemmar deltar i det fackliga arbetet. Kvinnor deltar i hyfsat stor utsträckning på arbetsplatserna (i sektioner) men desto mindre på syndikat- och LS-nivå och ännu mindre på central nivå.

Utredningen ringade in orsaker till det här. En orsak är att kvinnor utför merparten av det obetalda hemarbetet, vilket gör det svårt att engagera sig fackligt på fritiden. En annan orsak är att det finns en så kallad homosocialitet inom SAC. Med homosocialitet menas att män umgås med och lyfter fram varandra men ignorerar kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Bryta mönstren
Ett sätt att bryta mönstret är att satsa mer på arbetsplatsorganisering och starta sektioner. Där kan många kvinnor engagera sig på jobbet under arbetstid. Ett sätt att bryta homosocialiteten är att ha tydliga formella strukturer i fackföreningen. Det handlar om att vara noga med stadgar, protokollförda beslut och aktuell information till alla medlemmar. En brist på formella strukturer gör att informella strukturer tar över och homosocialitet är ett exempel på en informell struktur.

En annan satsning är att utse valberedningar som ringer runt till medlemskåren och tipsar om förtroendeuppdrag, kurser och konferenser. Valberedningarna är då aktiva året runt och prioriterar kvinnor. Det här har visat sig öka antalet förtroendevalda kvinnor och antalet kvinnliga deltagare på kurser och konferenser. När kvinnliga ledare blir synliga, ger de facket ett ansikte. Det inspirerar i sin tur fler kvinnor att engagera sig.

Samma satsning kan och bör såklart göras när det gäller icke-binära kamrater. Om fackföreningen får fler kvinnliga och icke-binära ledare, så inspirerar de fler medlemmar att engagera sig.

Organisering
Jag har berört idéer som är ledande för syndikalismen: facklig demokrati, solidaritet, oberoende, den dubbla funktionen och feminism. Det bästa sättet att omsätta idéerna i praktik är att organisera på arbetsplatserna. Organisering är inte samma sak som medlemsvärvning. Organisering handlar om att arbetare utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt. Då kan vi tala om en fullfjädrad syndikalistisk fackförening.

Facklig demokrati och solidaritet är något vi gör, inte något vi har. Medlemmar behöver träffas och diskutera gemensamma behov i arbetslivet, delta i beslut och genomföra besluten. Arbetskamrater behöver hålla ihop och agera tillsammans. Den fackliga demokratin och solidariteten är en levande praktik eller så finns den inte.

Vårt oberoende som fackförening ger oss ett stort handlingsutrymme, men för att utnyttja möjligheterna måste vi organisera. För att erövra makten på arbetsplatserna måste vi återigen organisera. Det är genom att bygga medlemsstyrda driftsektioner som arbetare i förlängningen kan införa personalstyrda arbetsplatser i alla branscher.

Feminismen är givetvis också beroende av organisering. Det feministiska perspektivet behöver föras in i sektioner och tvärfackliga grupper, för att feminismen ska producera resultat på arbetsplatserna. När perspektivet är närvarande på jobbet, och alla känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen, blir fackföreningen starkare och bättre på att flytta fram positionerna för alla anställda.

För att sammanfatta syndikalismens ledande idéer i en mening kan vi säga så här: En fackförening måste drivas av arbetarna för att drivas för arbetarna.

Om arbetarklassen inte har makten över sina egna fackföreningar, så är det helt omöjligt att använda facken för att ta makten över samhällsekonomin. Då kommer facken snarare stå i vägen som en bromskloss.

Rasmus Hästbacka

Videoföredraget är tillgängligt här från och med 1 maj 2025. Klicka på länken och scrolla ned.

Inlägget Vad är syndikalismen och vad är den bra till? dök först upp på anarkism.info.

Kring millennieskiftet klev min generation ut på arbetsmarknaden. Vi kunde förvänta oss sämre arbetsvillkor och sämre offentlig välfärd än våra föräldrar, samtidigt som Sverige var (och är) rikare än någonsin tidigare. Gustav Fridolin skrev en bok om att vi blivit just Blåsta.

Dagens unga kanske får uthärda ännu sämre villkor, men det är ingen naturlag. Det var facklig kamp som en gång drev Sverige från ett brutalt klassamhälle till ett någorlunda civiliserat land. Det är klasskamp uppifrån, från arbetsgivarna och deras vapenbröder i politiken, som återigen brutaliserar samhället.

Så, lösningen är alltså att alla unga löntagare går med i facket? Nja, det räcker inte särskilt långt.

Jag gick med i en fackförening år 1997 och räknas väl som fackgubbe numera. Jag har mött många färskingar i den fackliga världen som blivit chockade över hur dåligt de svenska facken fungerar, hur flata de är mot både arbetsgivare och politiker. Listan över bakslag är lång: 2019 års antistrejklag, så kallad hyvling av heltidstjänster till deltid, de pågående angreppen på LAS vilka föregicks av urholkade kollektivavtal etc. Den kanske mest alarmerande statistiken är att drygt 770 svenskar dör av arbetsrelaterad stress varje år.

När missnöjda medlemmar försöker göra facken mer demokratiska och stridbara kommer nästa chock: de blir ofta motarbetade av ombudsmän och andra fackliga representanter.

Om du är migrant är risken stor att du hamnar i klorna på en kriminell arbetsgivare. Det kan rentav vara så att något fackförbund håller skurken om ryggen. Överdriver jag? Nej, läs förslagsvis en artikel av den fackliga organisatören Daria Bogdanska eller av det regionala skyddsombudet Emil Boss.

Det är begripligt att ge upp hoppet om de svenska facken men jag vill upprepa: kamrat färsking, fortsätt kämpa! Klämkäcka rop är dock till föga hjälp. För att förstå de svenska fackens risiga tillstånd, behövs ett kritiskt perspektiv på den svenska modellen för arbetsmarknadens reglering. På följande rader anlägger jag ett sådant perspektiv. Jag tänker också ge några råd till löntagare som vill bygga starka fackföreningar.

Jag skrev ursprungligen en lång artikel om den svenska modellen för en amerikansk publik. Nedan anläggs alltså samma perspektiv men i förkortad form.

En majoritet av löntagarna i Sverige är fackligt anslutna och arbetar under kollektivavtal. Men de flesta fackföreningar lever på gamla meriter och upprätthåller imponerande fasader.

Sverige är känt för det som kallas ”samförstånd”, alltså en stark anda av samarbete mellan tre styrande skikt: facktoppar, företagsledare och politiker. Statsvetaren Peter A. Swenson har belyst arbetsgivarnas förhållningssätt till fackföreningar, vilket formades i början av 1900-talet:

”Det organiserade kapitalet i Sverige ville ha starka fackföreningar, och när kapitalet fick dem ångrade man inte konsekvenserna (…) Genom att göra dygd av det oundvikliga, såg arbetsgivarna de nationella fackföreningarna som en potentiell allierad i säkrandet av arbetsgivarnas makt över löntagarna. (…) Med tiden fattade kapitalet tycke för den socialdemokratiska arbetarrörelsen, åtminstone i jämförelse med alternativet, inklusive en situation utan fackföreningar. Centraliserade förhandlingar, med fackföreningar som hade övergett alla ambitioner att erövra makten på arbetsplatserna, visade sig vara mycket bekvämt.”

Se Swensons bok Capitalists against markets, sida 76 (min översättning av citatet ovan). Ganska träffande har ledarna för det Socialdemokratiska partiet och dess fackliga stödorgan (LO) beskrivits som ”röda patriarker”. Detta uttryck är myntat av Olle Sahlström, tidigare chef vid tankesmedjan LO idédebatt.

Det svenska samförståndet sägs ofta vara den magiska formeln bakom en hög levnadsstandard och generell välfärd. Denna bild är i bästa fall en halvsanning. Bilden döljer det faktum att det var en upprorisk arbetarklass som skrämde fram ett samförstånd i toppen, ett samförstånd som medgav förbättringar för arbetare på botten (under en begränsad tidsperiod).

En våg av arbetsmarknadskonflikter präglade 1920-talet i Sverige. Nya vågor av stridbarhet präglade 1970- och 1980-talen. Utan återkommande hot från arbetsgolven skulle fackliga representanter inte ha uppnått mycket vid förhandlingsbordet. En grundläggande logik i klasskampen är att arbetsgivare kan ge upp en liten del av sin rikedom och makt, för att undvika att stridbara arbetare orsakar ännu större skada. I detta avseende skiljer sig Sverige knappast från andra länder.

Stridbarhet handlar inte bara om att iscensätta strejker (och det börjar sällan med strejk). Stridbarhet omfattar en mångfald olika sätt att pressa köparna av arbetskraft.

Ett problem med de flesta svenska fackföreningar är att de inte främjar löntagarnas stridbarhet utan tvärtom kväver stridbarheten och förstör den. Det är ingen olyckshändelse utan ett systemfel. Defekten är inbyggd i de tre fackliga centralorganisationer som dominerar arbetsmarknaden: LO, TCO och Saco. Defekten kan sammanfattas på följande sätt.

Merparten av de svenska fackförbunden kännetecknas av toppstyre, centralism och lojalitet med arbetsgivarsidan. Fackens medlemmar har ingen rätt att delta i beslut om strejk eller andra stridsåtgärder. Beslut tas av de nationella förbundsstyrelserna och i vissa fall måste stridsåtgärder dessutom godkännas av den högre LO-styrelsen.

Medlemmarna har ingen rätt att avvisa eller godta förslag till kollektivavtal på nationell branschnivå. Beslutande medlemsomröstningar är också väldigt sällsynta när det gäller kollektivavtal på lokal arbetsplats- och företagsnivå. Det är vidare så att LO och till viss del även TCO hämmas av lojalitet med Socialdemokratiska partiet. TCO och ännu mer Saco präglas av yrkesegoism.

Sammantaget är detta bra recept för att kväva löntagarnas stridbarhet. Således förstör fackliga företrädare den främsta hävstången mot näringslivet och statsapparaten. Följaktligen blir facken allt sämre på att försvara löntagarna och ännu sämre på att flytta fram positionerna.

The Swedish (Top) Model är på dekis, inte på topp. Fackligt arbete idag handlar faktiskt om att rädda den svenska arbetarrörelsen.

I Sverige finns det två fackföreningar som sticker ut med sina principer: Hamnarbetarförbundet och syndikalistiska SAC. Principerna kan sammanfattas på följande sätt: medlemsdemokrati, solidaritet mellan arbetskamrater och oberoende från alla intressen utanför kollektivet av arbetare. Detta är kärnan i syndikalismen. Samma principer förespråkas av många gräsrötter inom LO i opposition mot de fackliga byråkratierna. En sådan gräsrot är gruvarbetaren Jari Söyrinki. I nättidningen Kontextpress skriver han:

”Jag säger inte att vi ska ’avskaffa’ facket, gå ur eller starta nya fack; jag säger att vi ska bedriva det fackliga arbetet på egna premisser. Oberoende fackgrupper direkt på arbetsplatserna producerar helt andra värden. De är rörliga, livliga och nyskapande. De är riktig arbetarrörelse.”

Medan löntagare i LO har den fackliga byråkratin emot sig, likt en bromskloss, har löntagare i SAC och Hamnarbetarförbundet facket bakom sig. SAC bygger på lokala samorganisationer (LS). På enskilda arbetsplatser bildar medlemmarna sektioner. Det är fackklubbar för alla yrken utom cheferna. Flera sektioner i samma bransch bildar tillsammans ett syndikat, alltså en fackavdelning. Syndikalistiska sektioner tillämpar direkt demokrati och är självbestämmande i lokala angelägenheter.

Jag ser Hamnarbetarförbundet som den svenska fackföreningsrörelsens flaggskepp i nuläget. Medan detta förbund fokuserar på en bransch, välkomnar SAC anställda i alla branscher.

Problemet för SAC är att vi i flera decennier haft svårt att omsätta våra principer i stridbar praktik. Varför? Det hänger ihop med att vi har låtit facklig klientverksamhet bli dominerande, alltså facklig service i individuella ärenden. Denna typ av verksamhet är förvisso viktig men får inte sluka alla resurser som behöver gå till organisering på arbetsplatserna. Organisering innebär att arbetskamrater utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt.

Vad händer när klientverksamhet tar över i facket? Det innebär att våra LS, syndikat och även sektioner främst sysslar med förhandlingar. Kruxet är att framgångsrika förhandlingar är finalen på en lyckad organiseringsprocess. Att däremot rusa direkt till förhandling och konflikt ger sämre resultat (eller inga resultat).

Trots slagsidan mot klientverksamhet har vi i ett antal fall lyckats spela korten rätt. Då har olika arbetargrupper först byggt upp en viss kollektiv styrka för att sedan utöva styrkan och flytta fram positionerna. Ett aktuellt exempel är arbetarna på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Genom punktstrejker har personalen bland annat lyckats höja lönerna, som låg under golvet i Kommunals kollektivavtal, en bit över golvet.

Ett annat exempel är arbetarna på Zalandos lager norr om Stockholm. De har nyligen tilltvingat sig fler pauser och stolar att sitta på; ja, så omänskligt är arbetslivet att rätten att vila fem minuter på en stol får ses som en viktig seger.

Att fackligt arbete i syndikalistisk tappning är slagkraftigt visar sig i återkommande nytändningar bland SAC:s gräsrötter. Men dessa nytändningar brukar tyvärr klinga av och vårt medlemsantal växer inte. Så, vad bör göras?

I tidningen Arbetaren har jag föreslagit tio satsningar som kan göras på LS-nivå. Dessa förslag bygger på boken Vad vill syndikalismen? Den är skriven av mig och ges ut av Federativs förlag i samarbete med Umeå LS av SAC. Texten kan laddas ned som gratis PDF-dokument.

På följande rader tänker jag inte copy-pejsta alla tio förslag från Arbetaren. Jag ska bara sammanfatta tre av förslagen: att prioritera arbetsplatsorganisering, formalisera det fackliga engagemanget och främja könsbalans i facket.

Vi behöver alltså prioritera organisering framför klientverksamhet. Så är det för alla seriösa fackföreningar. Inom SAC är våra LS-möten forum för deltagarnas arbetsplatser (dessa möten bör i alla fall vara det). Mellan mötena kan medlemmar som har tagit på sig rollen som organisatörer ha tätare träffar med stöd från LS-styrelsen eller en särskild kommitté.

Så, över till frågan om att formalisera det fackliga engagemanget. Informell organisering på arbetsplatsen är ofta en bra början men det brukar bli kortlivat. Det är viktigt att bygga både sektioner (eller fackklubbar) och tvärfackliga grupper. Det handlar om att arbeta på två spår samtidigt. En tvärfacklig grupp är helt enkelt en grupp arbetskamrater som möts regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, i syfte att diskutera och driva gemensamma intressen.

Vidare, till frågan om könsbalans. År 2010 presenterades en könsmaktsutredning i SAC. Utredningen visade att andelen aktiva kvinnor är hyfsat hög på arbetsplatserna. Andelen är lägre på LS-nivå och ännu lägre på central SAC-nivå. Utredningen belyser tre orsaker till mansdominans: kvinnors dubbelarbete, en homosocialitet och machokultur. Homosocialitet innebär att män primärt umgås med och framhåller varandra och osynliggör kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Det finns två enkla satsningar som har testats i några LS av SAC och gett en bättre könsbalans. Den ena satsningen är att en valberedning jobbar året runt med att ringa och tipsa kvinnor och icke-binära medlemmar om kurser och förtroendeuppdrag. Valberedningen kan gärna arvoderas på deltid. Den andra lösningen är att kvinnliga ledare och icke-binära ledare tar ton på offentliga arrangemang, interna möten och i medlemsblad. Dessa ledare och förebilder inspirerar fler kvinnor och icke-binära att delta i det fackliga arbetet.

Alla som har lyckats bygga kollektiv styrka på jobbet håller sannolikt med om att det kräver tålamod. Jag avslutar den här artikeln med två tips till dig som tar de första stegen som organisatör.

För det första: hitta en lämplig sakfråga att samla arbetskamraterna kring! Kanske är det stressnivån, schemaläggningen, lönesättningen eller något annat? Du hittar en lämplig sakfråga genom att vara en god lyssnare. Frågan bör engagera många arbetskamrater och engagerar dem starkt. Frågan ska också vara möjlig att vinna genom personalens kollektiva påtryckningar. Dessutom bör den strid ni tar svetsa samman personalen ännu mer inför nästa sakfråga ni lyfter.

För det andra: överlåt inte sakfrågan till fackliga representanter! Om ni på arbetsgolvet förlorar initiativet och kontrollen riskerar ni att förlora kampen. Ni kan givetvis utse förhandlare och andra förtroendevalda kollegor. Men se till att ni på golvet bestämmer vilka fackliga krav som ska drivas och vilka metoder som ska används. Ni bör bestämma vilka uppgörelser som ingås med arbetsgivaren. Lycka till!

Rasmus Hästbacka

Hästbacka är jurist och medlem i Umeå LS av SAC sedan 1997. Sommaren 2021 tillträdde han som SAC-funktionär på heltid. Artikeln bygger på en ny bok om syndikalism.
(Foto i sidhuvudet: Solveig Betnér)

Inlägget <strong>Ung på arbetsmarknaden? </strong><strong>Kämpa genom facket!</strong> dök först upp på anarkism.info.