Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

”Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

”Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden “Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord¹, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats². Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt³. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

”Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video. ︎
2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare. ︎
3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik. ︎

Inlägget Ingen stat är en lösning dök först upp på anarkism.info.

”NATO-medlemskap [innebär] antagligen också kompromisser som allvarligt skadar både kärnvapenmotstånd och ansträngningarna för att vara någon slags fristad eller röst för dissidenter som tvingats fly från förtryck i NATO-länder med omnejd – som exempelvis kurdiska frihetskämpar som terrorstämplas av Turkiet när de gör motstånd mot grovt systematiskt förtryck. Nu gör Sverige gemensam sak med den isis-kramande smådiktatorn Erdogan och kärnvapenutrustade stormakter istället för de rörelser som kämpar för frihet och rättvisa i regionen.”

Det behövdes inte mycket fantasi för att förutspå detta, men nu har det alltså snabbt blivit verklighet, när Sverige förhandlat fram ett avtal med Turkiet för att få släppas in i krigsalliansen NATO.

Att sossarna och i förlängningen Sverige nu slänger kurder åt vargarna och istället närmar sig Erdogans fascistoida regim är såklart en oerhörd skam. Så sent som 2019 sade utrikesministern Ann Linde bland annat att ”Sverige är djupt tacksamma för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot Daesh”. Vidare sade hon att Sverige ”fördömer det turkiska folkrättstridiga angreppet i nordöstra Syrien” och talade om behovet av ett vapenembargo.

Sedan dess har ingenting nämnvärt ändrats i hur administrationen i norra Syrien respektive Turkiet agerar. Från detta är det lätt att dra slutsatsen att sossarna och Sverige nu svängt 180 grader i frågan. Men så funkar förstås inte politik. Politikernas främsta roll är att ljuga för oss för att behålla sin makt, och det finns inget som inte kan kohandlas bort om ett tillräckligt bra erbjudande kommer. Naturligtvis var det bättre när sossarna påstod att de stod bakom kurderna, men det som händer nu är lättare att förstå om vi inser att det ”stödet” alltid var ytligt och villkorat, aldrig djupgående eller konsekvent.

Samtidigt med de fina utspelen så förföljdes nämligen kurder redan av SÄPO, och kurdiska hbtq-personer liksom politiskt aktiva utvisades till Turkiet där de riskerade både tortyr och fängelse. Socialdemokraterna försöker påstå att de i avtalet med Turkiet sålt in redan planerad lagstiftning som eftergifter, och att vi därför inte har något att oroa oss för. Men för det första var situationen inte speciellt bra redan innan avtalet, och för det andra är det uppenbart att Erdogan och Turkiet sitter på ett trumfkort med sitt veto, nu när sossarna älskar NATO över allt annat.

Situationen med avtalet på plats blir naturligtvis allvarligare, hur vi än vrider och vänder på det, och Erdogan vill inte minst visa sig stark på hemmaplan för att dra fokus från landets usla ekonomi. Dessutom har Turkiet snarast trappat upp förtrycket mot oppositionella jämfört med tiden då sossarna kritiserade dem. Massvis med lärare, journalister, politiker, hbtq-personer och aktivister sitter i fängelse, och ironiskt nog är sossarnas socialdemokratiska systerparti HDP en hårsmån från att förbjudas efter åratal av repression.

Det cirkulerar nu listor med allt fler namn på personer som Turkiet kräver ska utvisas från Sverige, och häromdagen ville den turkiske ambassadören att manifestationer till förmån för kurdiska organisationer som PKK och PYD skulle förbjudas, då de alla påstås vara terrorister. Kurder i Sverige med minsta anknytning till politisk organisering i norra Syrien eller Turkiet får nu i bästa fall leva med oro och osäkerhet. Svenska journalister varnar också för att det kan bli svårare för dem att rapportera från de kurdiskt kontrollerade områden som terroranklagas av Turkiet.

För att ta ett dagsfärskt exempel på hur Turkiet använder terrorlagar i syfte att tysta journalistik så kan vi nämna att en journalist som tog en bild när turkisk polis mördade en ung student 2017 nu riskerar 20 års fängelse för ”medlemskap i en terroristorganisation” – anklagelser som är fullkomligt fabricerade och endast syftar till att tysta regimkritiker. Det här är knappt ens toppen på det isberg av systematisk repression som sker i Turkiet just nu, och den interna repressionen åtföljs också av regelrätta attacker mot kurdiska städer och positioner i norra Syrien.

När det gäller den kurdiska frihetskampen så har en av Erdogans taktiker varit just att smeta PKKs terrorstämpel på alla kurdiska aktivister och organisationer. Från mitten av 80-talet och ett antal år framåt så var PKK en centraliserad och toppstyrd organisation som bedrev asymmetrisk krigföring mot den turkiska staten i syfte att upprätta en självständig kurdisk nationalstat. En målsättning som med liberala mått egentligen inte är speciellt märkvärdig. Varför skulle inte kurderna ha rätt till en egen nationalstat? Varför skulle de behöva underkasta sig andra stater som dessutom gjorde sitt bästa för att med våld radera ut deras kultur och politiska organisationer?

Metoderna med vilka konflikten bedrevs lämnar en hel del i övrigt att önska, men det är viktigt att påpeka att även när PKK var som ”värst” så var de fortfarande den mindre dåliga parten i konflikten, jämfört med Turkiets systematiska och storskaliga repression, och de hade definitivt rätt i sak – det finns ingen anledning till varför kurder ska utstå Turkiets eller nån annan nationalstats förtryck.

Men sedan dess har PKK förändrats oerhört mycket, och genomgått en ideologisk såväl som praktiskt transformation. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade, samtidigt som den kurdiska frihetskampen hade kört fast i en återvändsgränd, blev det läge för en omvärdering av situationen. Det var då som PKK-ledaren Abdullah Öcalan hittade den anarkistiske tänkaren Murray Bookchins texter och insåg att många av svaren på de problem den kurdiska frihetsrörelsen ställts inför kunde besvaras genom att gå i en frihetlig och anarkistisk riktning.

Fokus flyttades från en centraliserad och hierarkisk struktur till en nätverksbaserad och gräsrotsdemokratisk dito, med feminismen som ett viktigt inslag. Målet är inte heller längre en stat, utan en slags demokratisk konfederalism bortom stater, och medlen sträcker sig från en militär kapacitet som bland annat var helt avgörande när IS motades i grind, till demokratisk gräsrotsorganisering i alla områden som är intresserade att delta, och som erbjuder det mest lovande och inspirerande politiska såväl som sociala alternativet i hela regionen.

Den här förändringen har pågått i många år, men när inbördeskriget i Syrien bröt ut kunde den ta ett kliv till en ny nivå. Detta kunde ske tack vara det förebildande sätt på vilket den kurdiska motståndsrörelsen hade börjat organisera sig: De parallella strukturer som byggdes upp för att bedriva motstånd i vardagen, var också kärnan för en helt ny social och politisk värld, som byggdes i skalet av den gamla. När tillfället gavs, kunde de gå från att vara strukturer för försvar till att bli grunden på vilket ett nytt samhällssystem vilade.

Många problem kvarstår förstås i regionen, inte minst den spända relationen till närliggande nationalstater och nödvändigheten att på något sätt förhålla sig till en alltigenom kapitalistisk omvärld. Men trots att vi uppenbarligen inte har att göra med ett helt igenom anarkistiskt samhälle, så ger de demokratiska strukturerna i norra Syrian med omnejd mer inflytande och självbestämmande åt invånarna än någon av de västerländska så kallade demokratierna. Och det måste till viss del tillskrivas det förändrade PKK och dess många medlemmar och sympatisörer.

Om PKK alltså på orimliga grunder just nu är terrorstämplat (och den klassningen är så skakig att EU redan tvingats att retroaktivt dra tillbaka den för åren 2014-2017), så gäller däremot inte detta för YPG, YPJ eller PYD, vilket bland annat Rojavakommittéerna nyligen påpekat. Det finns därför inte ens formella anledningar att behöva förhålla sig till Erdogans gläfsande på den här punkten. Vad vi därmed behöver göra framöver kan sammanfattas i fyra punkter:

1) Fortsätta exponera och motsätta oss den repression som Erdogans regim bedriver i Turkiet, och stå i solidaritet med alla de grupper och individer som regimen av olika skäl förföljer, fängslar och torterar. Det här inkluderar för oss framför allt alla de kurder i Sverige som riskerar utvisning och förföljelse, och de olika sätt på vilka staten, regeringen eller SÄPO försöker underminera den kurdiska frihetskampen som bedrivs på svensk mark.

2) Fortsätta vår solidaritet med norra Syrien och organisationer som YPG, YPJ liksom andra grupper och nätverk i området, och konsekvent vägra låta Erdogans regim godtyckligt terrorstämpla dem, samt ge dem materiellt stöd när de angrips av Turkiet.

3) Verka för att PKK inte längre ska terroristklassas, då detta skulle både underlätta organisering på plats och solidaritetsarbete i länder som Sverige. Finns det en terrorist i regionen, så är det Erdogans regim, som både visats hjälpa IS och med dödligt våld angripit människor såväl i Turkiet som i norra Syrien.

4) Utan att som anarkist eller frihetlig socialist behöva hålla med om 100% av det som händer i norra Syrien, så kan vi ändå använda revolutionen i Rojava som ett exempel på att en annan värld faktiskt är möjlig, och att det aldrig är för tidigt att börja förebilda den i vår vardag. Det finns inget som gör maktgiriga politiker och kapitalister så rädda som människor med visioner om en annan framtid, och det är därför de alltid försöker ta ifrån oss det vapnet.

Inlägget Erdogans sossar och vägen framåt dök först upp på anarkism.info.

Var är det meningen att en ska börja när det finns så mycket att säga? I ett rungande kamrater? Ja där vill jag börja.
Kamrater!
För jag tror på kamrater. Tycker om ordet kamrater. Som jag tycker om ord som: solidaritet, internationalism, jämlikhet, frihet, anarki, systrar, kärlek, sommaräng, skog och revolution. Allt det som vill växa vilt och fritt.

Den 1 maj 2021, som förra 1 maj, i en pandemi. Magnolia och körsbärsträd slår ut här i Gävle. Det är den vackraste av månader. På Joe Hillgården brukar 1 maj vara årets vackraste dag. För flera år sedan fick vi till ett fint litet tåg genom staden, förbi sossarnas och Vänsterpartisternas torgmöten, och fram till Joe Hillgården, med samling, tal, musik, den där underbara känslan av gemenskap och därmed hopp. Alltid det där hoppet 1 maj: nu ska vi förändra, nu ska vi börja bygga den nya världen. I mig har 1 maj alltid känts så och jag tänker fortsätta känna det.

1 maj 2021. För exakt 150 år sedan håller kommunarderna fortfarande ställning i Pariskommunen. I en varmare vår än denna. De har rivit ner kolonner påminnande om härskare, kolonialister: den gamla världen, den som – just då – hade sprängts inifrån. Den nya världen fanns där, en stund på jorden. Som den också funnits i Katalonien och Aragonien 1936. Och i Rojava. Och flera andra platser, många som vi inte vet något om för historieskrivare och media tenderar att inte vilja lyfta de revolutionära handlingar och det civilkurage som alltid existerat.

Jag skrev en skiss för det här talet, sånt som jag vill säga något om.
Våldet mot transpersoner och HBTQ-fria zoner
Privatiseringar och marknadshyror
Rasismen, och hur det inte kan ses som rättvisa när nyligen den första polisen någonsin i USA fälldes för mord på en svart medborgare – medan skjutningar av mödrar, fäder, döttrar, söner, kamrater fotsätter. Ville säga något om teveserien Small Axe, som tydligt illustrerar klassklyftorna som ett underlag för white supremacy, brandbomben in i fönstret på en födelsedagsfest i New Cross, London, kastad av nazister 1981, där fjorton svarta ungdomar miste livet. Polisen som understödjer högernationalismen och kapitalismen som understödjer polisen.

Författaren Alex Wheatleys starka dikt om New Cross som jag försökt hitta, men de röster vi behöver lyssna till har inget understöd – det är vi medmänniskor som måste vara underifrånstöd, men vi som är vita, privilegierade, försvagas, förfegas, av sorlet från dominant borgerlighet, högerorienterad media, söndervinklingen av mänskors liv. Vi läser: Gängkriminalitet och hårdare tag. Medan de sanna kriminella: snutarna, nassarna, högern, kommer undan, fast alla feta rubriker – i en rättvis värld – skulle handla om deras övergrepp. De som är farliga och de vi ska vara rädda för är alla de som vill behålla sina privilegier och som gynnas av klasskillnader.

På min skiss skrev jag vidare:
Den fascistiska asylpolitiken som sänder vänner och familjemedlemmar till krig, våld, död
Människor uppslitna ur trygghet, tillfälliga uppehållstillstånd som inte tillåter människor att förankras. Förvaren som frihetsberövar de, oss, som inget annat gjort än att hoppas på något som så många ser som självklart: säkerhet, hem, utbildning, utveckling, framtid.
Erdogans femicide: kvinnor som dagligen dödas i Turkiet för deras kamp för rättigheter.
Mäns våld mot kvinnor, utsattheten som kommer att förstärkas om marknadshyror blir verklighet: Var ska våldsutsatta kvinnor och barn ta vägen? Hur ska vi undvika att utmattas, brännas ut?
Papperslösa kvinnor, och män, som inte har någon möjlighet att protestera, mot svartarbeten och utnyttjanden. Hur vi som kan måste vara röster för andra, när samhället inte skyddar oss och låter allas berättelser höras och tas på allvar.
Hur vi kvinnor fortfarande idag, 2021, måste tänka på att skydda oss själva samtidigt som männen går fria och kan fortsätta vara svin och förövare. Alla kvinnor vars liv förstörs av män som inte tar ansvar för sina handlingar, och jag är en av de kvinnorna.

Och allt detta hör ihop.
Och allt detta hör ihop med Pariskommunen, Barcelona, Rojava.

Och allt detta hör ihop med världens farligaste, mest våldsamma och förtryckande treenighet: kapitalismen, fascismen, patriarkatet.

Vi är i ett akut skede nu, vi har varit det länge nog, där vi inte kan nöja oss med att vara moralister eller anarkister i slutna enklaver. Det var ju också vad maktmännen ville sent 1800-tal: ge anarkisterna en ö, där de kunde bygga ny värld bäst de ville, och många anarkister var med på de idén. Men en ny värld är just en ny värld, inte en ö. Pariskommunen hade inte för avsikt att stanna vid stadsportarna, de tryckte upp hundratusentals pamfletter som skulle spridas ut i Frankrike, och sedan vidare. De hade kontakt med allierade utifrån, inspirerade av deras arbete och kamp.

Jag tänker: 150 år sedan. Det fanns de alla de här revolutionärerna. Som stred för att nedmontera staten, och som fortsatte skriva, kämpa – de som överlevde den blodiga veckan, massakern, när borgerlighetens och kapitalets militär tog sig bakom barrikaderna, för att förinta den ohyggliga tanken om allas lika värde: människans likväl som naturens. Anarkisten Louise Michel var en av många modiga i Pariskommunen, och under rättegången mot henne ifrågasatte hon det faktum att hjärtan som slår för frihet får bly. Och här på Joe Hillgården ekar hennes fråga bekant och in i vår tid. Hjärtan som slår hårt för frihet är hjärtan som det fascistiska samhället försöker krossa.

Forskaren och författaren Wendy Brown skriver om hur den kapitalistiska ordningen påverkar vår begärstruktur. Frihet framstår som något som kan förvärvas genom konsumtion, och konkurrenskraften både på marknaden och socialt ses som en plikt. Hon menar att det viktigaste i vänsterrörelsen är att visa upp en alternativ vision om det goda samhället, en vision som måste bygga på en annan rationalitet än lönsamhetens och individualismens och som tar till vara de begär som inte tillgodoses under kapitalismen, som rättvisa, jämlikhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande. Det räcker inte att vara anti. Vi behöver vara för.

Den här visionen praktiserades under Pariskommunen. Den första maj återstod tjugo dagar av det som författaren Kristin Ross kallar communal luxury: att ha det en behöver, inte mer och inte mindre, att gemensamt skapa ett samhälle, att låta natur och växtlighet frodas. Alla handlingar ämnade att hindra människor och jord från att utnyttjas och skadas. Pariskommunens grund var att varje mänska ska ha det bra. Ordet ”commune” refererar till en ny mänsklighet, jämlik, som vill utvidgas till en värld utan nationer, marknader, stater – och där, därför, förtryck och patriarkala strukturer inte kan existera. Kommunen, skriver Ross, var primärt en uppsättning demonteringshandlingar. Att få vara med i det dagliga livets alla detaljer, att skifta arbetsuppdrag, att få tid för skapande, kultur, njutning. Detta bara möjligt om allt som produceras delas lika.

Det som skiljer idag från 1871 är förstås mycket, men behovsmässigt, medmänskligt inte. Idag pratas det om jämställdhet, demokrati, och ibland solidaritet som om de hade ett innehåll och en handlingskraft som bara existerar på papper, som tjusiga, tomma ord. Vi pratar inte klasskamp, vi säger knappt arbetare, eller att några äger och flertalet är slavar.

Det finns historia att ta spjärn ifrån och inspireras av. Att fortsätta sträva mot att vara en ny mänska, i en ny värld, där berättelsen kan förändras: vi faller ur våra invanda positioner, ser var vi är, var vi på riktigt behöver vara. Systemet är beroende av vår anpassning och medverkan men vi är inte beroende av systemet.

Annie Hellquist skriver i Arbetaren: ”Sverige under pandemin har i mångt mycket sett ut som modellen för det kapitalistiska samhället… Platser för konsumtion och arbete har hållits öppna… medan kulturlivet och socialistiska kvarlevor har stängt”. Hon kommer in på längtan efter samling, demonstrationer, manifestationer, möjligheter att höja rösten, göra motstånd, men så länge Coronan fortsätter hålla sitt grepp så finns i varje fall möjligheten att reflektera, fantisera, göra upp planer för de steg som måste tas när gatorna blir öppna för stridsrop och kamp. Vi kan formulera frågeställningar om vilka vi vill vara och vilket samhälle vi kräver om våra kroppar ska kunna röra sig fritt.

Att gå till de tidigare revolutionärerna för vägledning är ett sätt att ta sig vidare. Att känna till vår historia stärker vår ryggrad. Att prata om våra erfarenheter i den här tiden är ett annat sätt. Lyfta de röster som sällan blir hörda, och säga ifrån till de som tar plats och energi via fördomar, sexism och egocentrism. Vi har lyssnat alldeles för länge på vita privilegierade snubbar. Vi har skadats för ofta.

I San Cristobal de las casas, Chiapas, Mexiko, organiserade kvinnor ett nytt slags samhälle, inte olikt Pariskommunen, Barcelona 1936, Rojava. Det enda som återstår nu, kamrater, är att på allvar organisera oss, fantisera om och planera för en annan värld, vara aktivister, visa civilkurage, göra vårt bästa utifrån våra olika förutsättningar, att vara människor med och inte mot varandra:

Jag ville säga något om den fattigdom som kommer av kapitalismen och den rikedom som inte räknas.
Utveckling mäts i termer av avstånd mellan människa och natur.
Jag såg kvinnor från Nepal gå längre och längre sträckor för att hitta ved och foder.
Mänskor utan pengar ses som värdelösa.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas organisera sig i El Cambalache
Ett ekonomiskt område utan pengar där ekonomiskt-fattiga kvinnor kom för att berätta om sina resurser. Nej, de kom och de sa: vi har inget att erbjuda. De kom och blev ombedda att stanna och fundera: Vilka förmågor, kunskaper, har ni? vad vill ni dela, vad kan ni ge?
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas jonglera, spela dockteater, massera, bygga, klippa hår, ge lektioner i franska, matlagning, installera elektronik, odla, föreläsa om astronomi, medicin, kvinnohistoria. Jag hörde dem säga: Vi behöver en ändring inifrån. Frihetsskapande handling istället för väntan på den stora revolutionen.
Jag hörde dem viska: För vi kan inte vänta.
Särskilt vi kvinnor kan inte vänta.

Som individer har vi inte tillräckligt, men förenade har vi så det räcker.
Vi är generösa mot varandra, ser våra olika erfarenheter, växer intill varandra.
Våra samtal och känslor är delar av ett ekonomiskt motstånd.
Omhändertagande förändrar. När allt har samma värde.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas öppna sin butik för vem som helst att komma och byta:
Bok mot salva
Smärta mot sång

Global kapitalism kan bara existera där det finns lagar som tvingar in våra liv i privat ägande, exploaterat arbete.
Tron på att utvecklade länder är rika är en lögn.
Jag ser kvinnorna i Chiapas resa sig varje dag.

Inlägget 1 maj-tal från Joe Hillgården dök först upp på anarkism.info.

***

Jag vet inte när jag för första gången hörde om vad som hände i norra Syrien, men jag skrev min första text på ämnet för ungefär 5 år sedan. Vad jag också minns är att det var en gradvis känslomässig process. Det brukar ofta talas om hur vi idealiserar saker och skeenden långt borta i tid och rum, i ett försök att hitta något gott, något inspirerande, något vi kan hålla på helhjärtat.

Mer sällan talas det om hur trevande vi kan vara och hur svårt det är att verkligen förstå omfattningen av en process som vi själva inte är en del av. För de som följt en ockupation, en autonom zon, en gatufest eller en revolt på håll tenderar det att bara glimtvis vara möjligt att fånga känslan och kraften i det som händer. Men för de som lever i det, vars sociala relationer plötsligt blir viktlösa och börjar omformas, kan en sådan händelse vara livsförändrande.

Och till skillnad från den vardag som ofta ganska snabbt slår igen dörren för många sådana experiment i frihet, så finns det ett fåtal av dem som är så långvariga att ens liv inte bara förändras psykologiskt och emotionellt, utan också högst materiellt. Rojava hör till denna kategori, och sällar sig därför till en fåtalig skara. Den känslan förmedlades knappast i sin helhet till oss som är långt borta när rapporter började strömma in att den syriska regimen dragit undan sin långa arm från norra Syrien.

Därefter följde av denna anledning en period av insamlande av information och förundran. Jag läste om en förändring i PKKs ideologiska och strategiska linje, från en klassisk gerilla för nationell frigörelse till en kraft för social förändring och motmakt som gjorde uppror mot själva nationalstatens logik. Som inte längre ville ha en nationalstat, utan frihet för alla folk och regioner. Jag läste om den feministiska kampen som, från ett svårt läge i en mycket tuff region, verkade så mycket mer ambitiös än den i globala nord.

Jag läste om lokala råd, kooperativ som bildades, om trevande samarbete över etniska gränser trots historiska spänningar. Jag läste om människor som försökte bygga upp ett samhälle som skulle få alla västerländska så kallade demokratier att rodna av skam, samtidigt som människorna i området slogs för sin överlevnad i ett dramatiskt och komplicerat inbördeskrig. Och ja, jag hade redan då mina invändningar och farhågor, men jag började framför allt bygga upp en oerhörd respekt för människorna därnere, och vad de gjorde började inspirera mig.

Ändå var det som att den känslomässiga polletten inte riktigt trillade ner. Det var inte förrän jag några år senare började träffa människor som rest ner dit, eller de som hade släkt och vänner där, och höra dem berätta sina historier som känslan av att det här var på riktigt verkligen infann sig. Jag läste om David Graebers besök och jämförelser med 30-talets spanska anarkister. Jag träffade folk som varit med och byggt upp infrastruktur, hjälpt till med sjukvård, eller varit med i stridsförband. Vad de sade berörde mig djupt, och i deras blickar kunde jag ana styrkan i vad de beskrev.

Visst går det att idealisera olika händelser och förlopp, men att bygga empati, att utveckla solidaritet, att verkligen våga tro på något, är en lång och bräcklig process.

***

And everyone has a heart and it’s calling for something
We’re all so sick and tired of seeing things as they are
The horses are just horses and their manes aren’t full of fire
The fields are just fields, and there ain’t no Lord
And everyone is hidden, and everyone is cruel
And there’s no shortage of tyrants, and no shortage of fools
And the little white shape dancing at the end of the hall
Is just a wish that time can’t dissolve at all

***

Att hoppas på någonting är lite som när en seriefigur går ut över ett stup utan att märka det. Fysikens lagar kan trotsas så länge en inte tittar ner. Och för många av oss som följt utvecklingen i norra Syrien har det varit en lindans mellan hopp och förtvivlan, en promenad ut över stupet utan att titta ner. Efter att IS besegrats, och Kobane räddats från undergång, såg det för en stund ljust ut, även om orosmolnen hopade sig på horisonten. För situationen i Syrien och dess närområde har skapat en del allianser som är mer prekära än ett jobb som cykelbud på Foodora.

Ingen av stormakterna är där för att rädda ett gräsrotsdemokratiskt experiment, utan för att tillgodose sina egna geopolitiska intressen. Det har folken i norra Syrien hela tiden vetat, och de har försökt att spela med i spelet så gott de kunnat. Samtidigt har Turkiet hela tiden kastat sin skugga över området. Alla stater existerar tack vare förtryck av minoriteter, och Turkiet är inget undantag. Landets fascistoida styre har länge försökt utplåna den kurdiska minoritetens frihetssträvan och kulturella särprägel inom landets egna gränser.

Striderna mot PKK har pågått sen sent 70-tal, och på många sätt gör PKKs vändning saken än värre ur regimens perspektiv. När organisationen utgjorde en gerilla för nationell frigörelse talade den på sätt och vis ändå till staten på statens språk. Men nu, när de vill bygga autonomi istället för att upprätta nationalstater, är de ett hot mot statens själva existensberättigande. Och med exempel på självförvaltning strax söder om gränsen var kurderna, för Turkiet, ett betydligt större problem än IS.

I själva verket är de flesta som är insatta väl medvetna om att Turkiet och Erdogan har nära band till IS, att de otaliga gånger hjälpt islamisterna, och att de använt före detta IS-soldater och befälhavare i omorganiserade miliser som angripit människor i norra Syrien. Inte heller USAs till synes starka motstånd mot IS är annat än utslaget av geopolitiska övervägningar. Det nordamerikanska imperiet har genom historien visat en oerhörd flexibilitet och tolerans för folkmord och etnisk rensning om det tjänar dess syfte.

Kvar satt alltså kurder, araber, assyrier, yazidier, armenier och andra grupper i norra Syrien i något av en rävsax. Det går att kritisera och ifrågasätta regionens ovilja att på ett tidigt skede engagera sig i det syriska inbördeskriget, och på så sätt kanske bidragit säkra Assadregimens framsteg. Det går att prata om hur samarbetet med Ryssland eller USA var dömt att misslyckas och indirekt tjänade imperialistiska stormakters intressen. Men den kritiken, om den är onyanserad, missar mycket av poängen.

Kurderna ställdes inför en situation där de med stor sannolikhet riskerade att utrotas av IS, och det fanns inga bra alternativ. Den som kritiserar valet av allierade för att undvika en massaker, måste åtminstone erkänna att bristen på alternativ spelar en väldigt stor roll. Svartvita anti-imperialistiska resonemang som ställer sig bakom Assad och per automatik mot allt som inte är allierat med USA är inte heller intressanta, utan avslöjar bara djup ideologisk dogmatism som också gång efter gång visat sig gå andra, ofta högst imperialistiska, stormakters ärenden.

Vad som händer nu när Turkiet angriper är alltså inte helt oväntat, men att det sker är inte ett bevis på norra Syriens autonoma administrations diplomatiska oförmåga, utan händer snarare trots både tappra och beundransvärda försök att navigera den minerade politiska terrängen. Tack vare Trumps irrationella beslut, som enligt källor togs emot med stor vrede av den egna militären på plats, kunde Turkiet sätta igång ett militärt angrepp som de länge velat genomföra.

Officiellt heter det att de vill upprätta en buffertzon som skydd mot terrorister, och placera syriska flyktingar i dessa områden. Vad som är häpnadsväckande är att – och låt oss komma ihåg att vi pratar om ett NATO-land – Turkiet också varit helt öppna med att de tänker genomföra etnisk rensning genom att framför allt ”flytta” bort kurder från dessa områden. Denna officiella historia är en lögnaktig täckmantel som dessutom är väldigt ironisk.

De som framför allt lierat sig med terrorister i denna region är nämligen just Turkiet, och hotet ökade i samma sekund som de påbörjade sitt angrepp. Det har redan inkommit rapporter om att IS-soldater och dess nära supportrar och anhöriga rymt från kurdiska fängelser efter Turkiets bombningar. För det andra handlar buffertzonen egentligen om något annat. Turkiet vill å ena sidan krossa det demokratiska experimentet i självförvaltning så att minoriteter inom de egna gränserna inte ska få några idéer, och å andra sidan separera kurderna i norra Syrien från de i den turkiska delen av Kurdistan.

Till sin hjälp för att ostört kunna göra detta har Turkiet också skickligt identifierat Europas för närvarande stora akilleshäl. I princip alla europeiska länder har tävlat med varandra om att stänga gränser och skylla sina nyliberala problem på flyktingströmmar och invandrare. Sedan flera år tillbaka betalar EU också Turkiet för att agera mur mot konflikthärden, och på så sätt begränsa flyktingströmmarna. Turkiet har meddelat detta rakt ut – om ni inte låter oss härja fritt i norra Syrien, så släpper vi på flyktingkranen. Ett lika cyniskt som effektivt sätt att få de europeiska länderna att falla in i ledet.

Däremot måste europeiska länder förstås upprätthålla ett sken av att de inte stödjer folkrättsvidriga militära angrepp och etnisk rensning. Därför har det börjat pratas om vapenembargon och liknande åtgärder. Mycket av det här är dock dimridåer och lögner. Vad som är vapenexport omdefinieras och formuleringar är avsiktligt vilseledande på ett sätt så att exporten ska kunna fortsätta men samvetet samtidigt se rent ut. Det pratas om nyexport, om export av material för direkt krigföring, och därmed kan exempelvis hela Sveriges rekordstora export på ca 300 miljoner kronor årligen utraderas.

Faktum är att de europeiska länderna antagligen skulle kunna stänga ner Turkiets offensiv på bara några dagar. De logistiska kedjor som krävs för aktivt användande och underhåll av modern militär utrustning är oerhörda, även när det gäller sånt som pågående underhåll av flygplan eller pansarfordon. Utan dessa kedjor, där europeiska företag är djupt delaktiga, skulle maskineriet snabbt börja gnissla. De europeiska länderna – inklusive Sverige – är helt enkelt mer måna om sin image och ekonomi än om människors välmående i norra Syrien. I ett cyniskt spel är de beredda att blåljuga för att kunna uppnå detta samtidigt som kurder och andra minoriteter i regioner mördas eller rensas ut.

Sverige ljuger – stödjer etnisk rensning och folkmord. Varför ser vi inga sådana tidningsrubriker?

Det är i det här läget som Assad och den Syriska regimen åter kliver in i bilden, och på sätt och vis är cirkeln sluten. Det är svårt att klandra människorna i norra Syrien för att de nu slutit en överenskommelse med Assad. Som de själva uttryckte det stod valet mellan detta och folkmord. Om Turkiets angrepp kan liknas vid att tända eld på och spränga hela det demokratiska projektet, så kommer Assads roll antagligen vara mer som en våt filt.

Regimens styrkor kommer in, och kommer att fösöka mota tillbaka Turkiet. Hur det går är förstås inte givet, men om vi förutsätter att det lyckas, så kommer det visa sig precis hur ”smärtsamma” eftergifterna varit. Assad är inte dummare än att han inser den desperata situationen, och har antagligen ställt upp villkor som i förlängningen innebär en kapitulation, och på många sätt ett slut på självförvaltningen.

Och vad finns det då för hopp för människorna därnere, och för oss som vill stödja dem så gott vi kan? Vad finns det förutom frustration inför mordiska stater med omänskliga självintressen? Vad förutom symboliska protester och små handlingar av sabotage och uppror? Hur ska vi fortsätta när något som fått oss att våga drömma krossas framför våra ögon av staterna vi lever i? Kvar blir, till synes, bara en liten dansande längtan, som skuggspelet från ett träd i höstvinden.

***

Oh, oh, oh
Oh, oh, oh, well, this world is plain to see
It don’t mean we can’t believe in something, and anyway
My baby’s coming back now on the next train
I can hear the whistle blowing, I can hear the mighty roar
I can hear the horses prancing in the pastures of the Lord
Oh the train is coming, and I’m standing here to see
And it’s bringing my baby right back to me
Well there are some things that are hard to explain
But my baby’s coming home now, on the 5:30 train

***

Mitt syfte med den här texten är inte att få oss att ge upp i förtvivlan. Snarare handlar det om att fortsätta kämpa, men att vara ärliga mot oss själva. Det här kan vara slutet för Rojava, för norra Syriens självadministration. Men det ska ta mig fan i sådant fall inte ske medan vi handfallna ser på. De geopolitiska, logistiska och ekonomiska förhållandena i vilket detta sker är ömtåliga, och vi kan sätta press där vi är. Det kan ge oss förnyad kraft att försöka sabba alla vapen, alla exporter och skämma ut alla de politiker som mordiskt deltar i detta, samtidigt som vi står bakom norra Syriens frihetsanspråk mot den syriska regimen.

För människorna i norra Syrien är situationen redan en tragedi och varje dag en kamp för livet. Det går inte att komma undan från denna sanning. Men det som skett och sker där är också något större. Det är ett fönster in i en annan värld, vars löfte är lika stort som statens rädsla för att förlora kontrollen över oss. Den milsvida skillnaden mellan det folken i Rojava fått oss att drömma om, och den verklighet staten tvingar in oss i, är ett bränsle med närapå obegränsad sprängkraft.

Jag kommer att tänka på några rader jag skrev i slutet på min text om Afrin från förra året:

”[V]i [får] inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.”

Igår var jag, som vanligt på sistone, frustrerad inför händelseutvecklingen i norra Syrien. Jag kände mig isolerad och hjälplös eftersom jag nyligen flyttat och inte känner så många människor där jag bor eller har sammanhang där jag känner att jag kan göra så mycket åt saken.

Jag vandrade håglöst längst med gropiga vägar och förbi tältstäder där områdets hemlösa tillbringar sina dagar och nätter. Jag nådde till slut ett lokalt socialt center där verksamheter myllrade på som vanligt. Mötte R och vi tog tillsammans vår Food not Bombs bil för att samla in mat på olika marknader i trakten. Det blev mer än någonsin, och det blev riktigt mycket att bära. Några timmar senare var jag svettig, öm och slutkörd, på väg tillbaka hem.

Men jag hade också hittat någonting under dessa timmar som jag tappat någonstans under veckorna som gått. Längst ner i en låda med grönsaker, i ett ögonblick av skratt på parkeringen, i en varm och välkomnande blick, i en gryende gemenskap och solidaritet. För min inre syn såg jag en strålande häst dansa i ett ljusspel med sin brinnande man.

Hopp är inte något vi kan observera empiriskt, inte något som bygger på eller mäts mot snustorra omvärldsanalyser eller teorier. Det är en blomma som vi odlar med omsorg i en värld dit varken stater eller bomber når. Och så länge det förblir så, så finns det alltid hopp, och det är alltid värt att kämpa.

Den engelska texten är hämtad från låten Bright Horses på Nick Caves senaste album, Ghosteen.

Inlägget Brinnande hästar och kurdiska berg dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Rojavakommittéerna, på anarkistiska bokmässan Stockholm 2017 – anarkism.info podcast #5 dök först upp på anarkism.info.

Jihadister, som många gånger helt nyligen varit en del av IS, eller al Nusra, begår nu etnisk rensning under ledning av ett NATO-land, och med Rysslands hjälpande hand, samtidigt som övriga västländer står och ser på. Om någon undrade varför Mellanösterns nutid och närtidshistoria är så komplicerad och våldsam, så spelas svaret upp nu mitt framför våra ögon. IS var för en stund ur ett strategiskt perspektiv inte gynnsamt för västmakterna, och utmålades därmed i princip som om självaste djävulen klivit ner på jorden. Men när situationen ser annorlunda ut, möts identiska gärningar och ideologier med ointresse eller till och med uppmuntran.

Det här är mellanösterns koloniala historia i ett nötskal. När IS-hysterin var som störst var det ändå så att väst främst försåg kampen med anti-IS propaganda och visst begränsat materiellt understöd, medan det var kurderna och andra på marken i norra Syrien som förde kampen öga mot öga med de fascistoida islamisterna. Den uppiskade stämningen mot IS var för väst i grund och botten inget annat än en rädsla för sin egen skugga – naturligtvis medvetet manipulerad som ett vapen i den kamp som då var i västmakternas intressen. För precis som så många gånger förr handlade det om en situation som de gamla kolonialmakterna själva varit med och skapat.

Afrin, som alltså tillhör norra Syriens federation, är en av tre kantoner i ett projekt som trotsat hot och våld från väst, från islamister och från Syriens diktator Assad, mitt i ett brinnande inbördeskrig med vida geopolitiska förvecklingar, och trots en månghundraårig historia av kolonialt förtryck och våld, byggt upp en demokratisk, feministisk och etniskt mångsidig gemenskap som i många avseenden går mycket längre än västs så kallade demokrati i att erbjuda människor en meningsfull tillvaro och inflytande över den egna vardagen.

Allt detta rivs cyniskt ner av Turkiet, i vars intresse det absolut inte ligger att människor fritt ska få bestämma över sina liv. Som en stat med en lång historia av etnisk rensning och etniskt förtryck, upplevs fria initiativ – speciellt kurdiska sådana – som ett självklart hot. Och de är förstås ett hot, inte bara mot Turkiet, utan mot alla de nationalstater som är självgoda nog att kalla sig demokratiska. Exempel som norra Syriens federation synar nämligen deras bluff, och klär av dem till vad de egentligen är och alltid har varit: Förtryckarmekanismer som ser om sina egna intressen.

Många brukar fundera på hur det var på trettiotalet när nazisterna tog makten i Tyskland, och hur de själva hade agerat. Skulle de ha gjort motstånd, öppet eller i smyg? Skulle de sakna mod och bli medlöpare? Skulle de kanske rentav omfamna den nazistiska världsbilden?

Trots att Afrin nu utrymts och fallit så är kampen i norra Syrien långt ifrån över. Kurderna och dess allierade kommer att slåss tappert – som de alltid gör mot, som alltid, materiellt överlägset motstånd understött av de eviga kolonisatörerna i västvärlden. Men vi kan ändå ställa oss liknande historiska frågor idag. Vart var jag när Afrin föll till fascisterna? Vad gjorde jag för att markera mitt motstånd mot alla de regimer som godtar eller stödjer det här folkmordet av det mest fria och demokratiska samhället Mellanöstern skådat på oräknelig tid?

Det finns en tendens bland välvilliga människor att beklaga sig över ondskan vi ser runtomkring oss i världen. En genuin empati för människor som lider, och en önskan om att världen var godare, varmare, friare – mänskligare. Det är svårt att inte hålla med. Men problemet är att denna ondska inte är en orsak – den är ett symptom. Ondska, när den förstås som en Sauron ur Sagan om ringen är lika obehaglig som den är obegriplig – den är sin egen essens. Sådan ondska blir också omöjlig att förstå eller besegra.

Den riktiga ondskan är mycket mer som själva ringen i sagan. Strukturer som ger oproportionerlig makt till vissa människor tenderar att återskapa och förstärka sig själva. Makt föder än större maktbegär, och de som lyckats tillskansa sig makten vill sällan släppa ifrån sig den. Där, ofta i synergi med en rad olika fördomar mot den som förfördelas, fördomar som beväpnas och blir till maktens storskaliga vapen, blir den riktiga ondskan till. Vi får komplexa system av makt över människor, insvepta i och oåterkalleligt sammanvävda med rasism, sexism, nationalism, och många andra strukturella förtrycksdynamiker.

Precis som för norra Syriens federation, så är det inte för sent för var och en av oss att ta reda på vad som står på spel och hur situationen verkligen ser ut, en situation som stora medier ignorerar eller skönmålar med en slags ”neutral” statsmnannamässig blick, och att göra allt i vår makt för att förändra detta. För de som ser ondskan som ursprunglig och maktdynamikens strukturer som osynliga så landar det här kanske först i att tro att det helt enkelt rör sig om fel personer vid makten – om att bara vi uppmanar makthavarna att agera, eller byter ut dem mot makthavare med rätt åsikter, så kommer vi att kunna slå vakt om och stödja samhällen som det i norra Syrien.

Men det här missar just den viktigaste iakttagelsen från sagovärlden: Ondskan är inte absolut och ursprunglig, den kommer inte och går med enskilda personer eller som en felaktig ståndpunkt uppkommen ur tomma intet, som bara behöver rättas till. Snarare är den inbyggd i nationalstatens självaste väsen – i dess DNA. Nationalstaten med all sin makt har, likt ringen, aldrig varit och kommer aldrig att vara svaret. Likt ringen, kan den inte användas för goda syften. Den måste förgöras. Därför måste vi söka våra svar och sätta vårt hopp till något annat än att makthavare ska lösa problem åt oss – problem som är ofrånkomligt sammanvävda med just den makt de har över oss.

Det här leder oss till en rad praktiska slutsatser. Om makthavare gör saker som faktiskt gynnar oss, i den mån de kommer göra saker som förändrar staters slapphänta inställning till Turkiets och dess allierade islamisters folkmord och utrensningar, så kommer de inte göra detta av nyfunnen godhet, utan bara om vi gör det så jävligt för dem så att det blir obekvämt att inte agera. De kommer bara göra det vi tvingar dem att göra med vår självorganisering.

På samma sätt får vi inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.

Inlägget Sagan om Afrin dök först upp på anarkism.info.