—– Från Att besegra gudar : Haltande poesi för anarki (Fatta taggtråd publikationer, 2018) —–

Inlägget Kravall dök först upp på anarkism.info.

Människan är ett socialt djur. Vi föds ur en annans kropp, vi behöver matas, vårdas och bäras, vi behöver andras arbete, stöd och råd för att överleva, växa och utvecklas.

Och vi behöver bekräftelse. Det gjorde vi långt innan den digitala Gilla-tummen äntrade vår tillvaro. Inget konstigt med det.

Problemet, från ett anarkistiskt perspektiv, uppstår när behovet av bekräftelse finns i sociala situationer präglade av tvingande hierarkier. Detta behov tenderar då att anta formen av lydnad. Vi vill helt enkelt ofta vara andra till lags, och i relation till ledare riskerar denna impuls att till underordnande.Makten förväxlar inte sällan social kompetens med lydnad. Som anarkister vill vi, antar jag, vara olydiga, men inte nödvändigtvis antisociala. Hur ska det gå till?

Ett sätt att träna sig i olydnadens ädla konst är att delta i icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner. Att som oerfaren olydig börja ta steg framåt på detta område på exempelvis sin arbetsplats kan vara förödande. Vid icke tillståndsgivna demonstrationer, aktioner och liknande, däremot, finns ofta ett socialt stöd för olydnad, ändamålet är (potentiellt) vettigt, och det går också ofta att välja vilken grad av olydnad som är rimlig i förhållande till mål och risker.

Genom att vara förberedd, tänka igenom och kanske även öva på olika scenarion, och gärna också utvärdera aktionen, debriefa och följa upp känslomässigt och relationellt efteråt, stärks olydnadens ryggrad. För den som bara känner sig bekväm med att ta små steg åt gången finns det också många möjligheter att delta i aktioner i deras periferi. Till att börja med kanske som understödjare på håll, sedan som iakttagare på plats, därefter som aktionsunderstödjare.

Givetvis finns det många andra sammanhang också som en kan och bör praktisera olydnad i. Men åtminstone här finns en ypperlig möjlighet att träna sig. Sen tar vi dessa erfarenheter av att utmana makten med oss till våra bostadsområden, arbetsplatser och gatorna. Och när vi så blir många som vandrar den vägen kommer vi inte att Backa direkt nästa gång spökena hojtar åt oss. Så kan sprickorna i de härskandes murar vidgas, och i dessa sprickor kan vi så frön till andra sätt att leva och interagera som människor och gemenskaper.

Bild:  85-åriga aktivistunnan Megan Rice som släpptes fri i våras tillsammans med sina medkonspiratörer efter två år i fängelse. Aktivisterna dömdes för att ha brutit sig in på en högsäkerhetsklassad militärbas och målat slagord på området som ett motstånd mot kärnvapenspridningen. 

Inlägget Olydnad dök först upp på anarkism.info.

Jag har deltagit i fackliga blockader, deportationsblockader, slakteriblockader, nazistblockader, och till och med en effektiv blockad av hamnen i Hamburg, och dessa erfarenheter har varit med och förändrat mitt liv. I dessa situationer har saker tydliggjorts och ställts på sin spets. I blockaden ställer vi kroppar och/eller barrikader direkt i vägen för förtryckande strukturer. Ibland är det möjligt att på det här sättet direkt stoppa eller bromsa en verksamhet, men även där detta inte är kortsiktigt möjligt kan en blockad vara viktig. Den sätter ljuset på ljusskygga aktivititeter, avnormaliserar dessa, förtydligar konfliktlinjer, gör destruktiva verksamheter dyrare och krångligare.

Så länge vi inte är hundratals eller tusentals vid en blockad kan en sådan i sig inte stoppa en verksamhet, när den, som ofta, försvaras av statens våldsapparat. Men en blockad behöver inte heller stå på egna ben, den är ofta eller alltid en del av ett bredare motstånd. Det innebär också att det är viktigt att vara medveten om risker och försöka hålla dessa på en nivå som är rimlig i förhållande till det som går att uppnå. Risken att polisen ska använda sig av skadligt våld verkar vara störst i situationer där det är otydligt från polisens perspektiv vilken sida som har övertaget, eller där situationen är oförutsägbar/svårkontrollerad. Att vara förberedd och i form, att arbeta med vängrupper, att ta hand om varandra, att försöka bedöma risker, och att undvika farlig impulsivitet och machoattityd kan vara avgörande. Om maskering eller barrikader med mera bör användas, eller vilken nivå av ”militans” som är lämplig, måste bedömas från fall till fall.

I de fall det handlar om att blockera kapitalistiska företag bör detta också om möjligt göras på ett sätt som uttrycker solidaritet med arbetare på platsen, även om det inte handlar om en facklig blockad. Det går aldrig att undvika friktion vid en blockad, och i den specifika situationen har arbetare och aktivister olika roller, och kan därför också ha olika kortsiktiga intressen. Konflikter mellan arbetare (anställda och aktivister) går inte alltid att undvika i dessa sammanhang, men det går att motverka att de eskalerar till direkta fientligheter. Och ofta går det att utforma aktionen på ett sätt som riktar den mot verksamheten i sig och ledningen, och inte mot arbetare.

Blockaden kan uppfattas som något ”negativ” och reaktivt, men den innehåller också en vision. Vi visar vilka verksamheter vi uppfattar som så destruktiva att vi är beredda att ställa oss själva i vägen. Själva aktionen demonstrerar också hur frivillig och autonom organisering och gemenskap i en kampsituation kan se ut. Att delta i en blockad kan, om det vill sig väl, vara en starkt positiv och till och med livsförvandlande upplevelse.

Naomi Klein har i sin Det här förändrar allt : Kapitalismen kontra klimatet myntat begreppet Blockadia för det fenomen som handlar om att lokalbefolkning och allierade kastar grus i maskinen genom att direkt blockera kapitalistisk utsugning av resurser. Klein ser detta som en av de mest hoppingivande rörelserna i samtiden. (Se också AK Press-boken Grabbing back : Essays Against the Global Land Grab)

Oavsett om vi är lika optimistiska är blockaden en taktik som vi gör väl i att skaffa oss erfarenheter av, träna oss i, utveckla och sprida till andra.

Inlägget Blockadtaktik dök först upp på anarkism.info.