Av allt att döma tog aktionen i Stockholm polisen på sängen, som trots några tappra försök inte lyckades avbryta blockaden. Endast ett par personer ”omhändertogs”, bland andra en dam som släpades bort med våld. Aktionen var glad, resolut och välorganiserad, och ger mersmak. Alla uppskattade inte det hela, ett antal personer vana vid att röra sig fritt i maktens boningar uppträdde aggressivt och trampade sig fram över liggande människor, medan polisen tittade på. (De skyddar så klart inte oss som de skyddar nazisterna.) Samtidigt var det många som utan protester valde en annan väg och uttryckte stöd eller förståelse för aktionen.

Som anarkist som deltar aktivt i rörelsen finns det mycket att både glädja sig över och oroa sig för. Mina förhoppningar är att upproret eskalerar, att vi får en mångfald av rörelser, och att hierarkierna i rörelsen uteblir eller åtminstone minimeras och utmanas. Än så länge har fokus riktats i hög utsträckning mot den politiska makten, men i framtiden hoppas jag att vi siktar mer på fossilindustrin och kapitalismen än politikerna, och att vi inte sätter vårt hopp till partipolitiken som lösningen på miljö- och klimatfrågorna.

Personligen tror jag att anarkisters inställning till klimatrörelsen är avgörande för anarkistiska rörelsers framtid. Det här är de stora ödesfrågorna idag, och ska våra visioner och vårt motstånd ha någon relevans behöver vi vara med i frontlinjerna här. Vi har mycket både att lära och att ge när det gäller att sprida metoder för direkt aktion, självorganisering, hantering av repression (som kommer eskalera) och ett prefigurativt tänkande som bygger rörelser och gemenskaper som pekar fram mot en grönare och mer frihetlig tillvaro.

Join the rebellion!

Inlägget International Rebellion: rapport från Stockholm och kommentar dök först upp på anarkism.info.

Bilbränder är på flera sätt problematiska, men uttrycker ändå något av det (ofta omedvetna?) motstånd som finns mot denna dödsmaskin. Och det finns ju anledningar till att folk väljer att elda bilar istället för att tutta eld på människor eller bostäder. Men det finns andra, mjukare, exempel; vi organiserar oss för att transportera oss på andra sätt, vi promenerar och cyklar, vi försöker göra befintlig kollektivtrafik billigare och mer tillgänglig, exempelvis genom plankning.

Elbilar och etanol är ingen lösning. Vi behöver ett långsammare, grönare, vänligare samhälle. Barn är mjuka men bilar är hårda. Bilpooler och samåkning är förstås bättre än privatbilism, men radikalare förändringar efterlyses. Förändringar som också tar hänsyn till urbaniseringens destruktiva framfart, fartens farsot, högteknologins miljöförstöring och landsbygdens utarmning.

VÄGEN har länge varit en populär metafor för rörelse och förändring. Men vad hände med stigarna? Stigen växer fram organiskt genom djurs och människors vandringar, och blir en integrerad del av landskapet och miljön. Är det möjligt att i ett framtida samhälle förena vägarnas tillgänglighet med stigarnas grönska och långsamhet?

Inlägget Privatbilismens död dök först upp på anarkism.info.