Den här synen på utveckling är säkert också en delförklaring till de statssocialistiska samhällenas mycket omfattande miljöförstöring, och till vänsterns ibland nedlåtande syn på ”primitiva” (för- och utomindustriella) produktionssätt och samhällen. Kanske har den också bidragit till vänsterns många gånger otillräckliga förmåga att kritisera koloniala strukturer som sådana.

Den brittiske samhällsvetaren och ekosocialisten Ted Benton skriver:

För det andra hade Marx och Engels när allt kommer omkring, trots deras kritik mot systemet och deras analys av dess övergående natur, en ´optimistisk´ syn på kapitalismens historiska roll genom att den skulle skapa förutsättningar för människans frigörelse i framtiden. […] Betoningen av de transformativa krafterna i industrikapitalismens arbetsprocesser, är följaktligen ett inneboende element i Marx helhetssyn på den historiska processen.

Vi behöver en anti-kapitalism som visar hur kapitalismen lämnad åt sig själv till sist äter upp även den ekologiska basen för sin egen existens. Men vi behöver också, tror jag, en kritik av industrialismen som sådan. Realindustrialismen bygger dels på ett kraftigt överutnyttjande av förnyelsebara ”resurser” (t.ex. skogar, fiskebestånd, odlingsmark), och dels på ett omfattande bruk av icke förnyelsebara ämnen, exempelvis fossila bränslen och mineraler. Detta överutnyttjande lämnar dessutom ifrån sig en helvetesflod av destruktiva restprodukter. Tanken är väl att detta ska ändras genom planering, reglering och/eller innovation, men förhoppningen om att miljöförstöring och klimatförändring skulle gå att möta med ny teknik är just en dröm, en förhoppning, kanske rentav en utopi. För det är ju inte så de materiella förhållandena i den värld där djur och människor lever med sina kroppar ser ut, åtminstone inte än så länge. Realindustrialismen är intimt förknippad med hierarkiska ordningar, både människans härskande över miljön och de icke-mänskliga djuren, och institutioner som lönearbete och polismakt. Bevisbördan borde därför ligga på de som tror att det är möjligt med en grön industrialism och är beredda att satsa hela vår framtid på det kortet.

Det här betyder så klart inte att Marx eller marxism är oanvändbar i analysen av kapitalismen eller ens i ekologiskt tänkande. Det framgår av Marx analys att utsugningen av arbetare också hänger ihop med utsugningen av jorden och miljön, och att kapitalismen är ekologiskt ohållbar. Eko-socialister av idag använder därför delar av den marxistiska analysen, och problematiserar andra.

Inte heller betyder detta att jag vill slå ett slag för anarko-primitivism, även om jag tycker att delar av anarko-primitivistiskt och civilisationskritiskt tänkande är användbart. Det finns ingen väg tillbaka till ett förciviliserat samlar-(jägar)-samhälle med några få miljoner människor; civilisationerna, och inte minst den globala, industriella, kapitalistiska civilisationen, har förändrat livsvillkoren på jorden för gott. Dessutom finns det delar av den industriella apparaten som vi antingen vill (sjukhusen?) eller måste (kärnkraften?) ta ansvar för under överskådlig tid.

Det här är förstås inte avsett som ett ord mot traditionell klasskamp. Det är bra att arbetare organiserar sig för att ta över (många av) produktionsmedlen, däribland infrastrukturen, men det måste inte nödvändigtvis ske med en konservativt bevarande avsikt. Om vi efterlyser en mörkgrön, djupekologisk omställning, då finns det också mycket i det industriella systemet vi behöver förstöra, eller ta över bara i avsikt att avskaffa. Vi bör inte odla en religiös tro vare sig till Utvecklingen eller till ett (a)historiskt Paradis. Något nytt behöver ta över efter dagens industrialism. Om det kommer hända, och om det kommer vara något bättre eller ännu värre är en öppen fråga.

Citatet av Benton finns i essän ”Marxism och naturliga gränser: En ekologisk kritik och rekonstruktion”, som finns i den mycket läsvärda antologin Ekomarxism : Grundtexter (Tankekraft, red. Rikard Warlenius).

Läs också Svart katts inlägg ”När världen står i brand”.

Inlägget En svartgrön kritik av marxismen? dök först upp på anarkism.info.

Texten i Brand är i sig en översättning, och jag återger först det relevanta stycket innan jag kort presenterar min egen översättningen av ”svaret” på anklagelserna.

Brand skriver:

”’Revolutionären är en dömd man. Han har inga personliga intressen, inga affärsintressen, inga känslor, inga förbindelser, ingen egendom och inget namn. Allt i honom är fullständigt uppsuget i hans enda tanke och enda passion: revolutionen’ – Sergej Netjajev

Sergej Netjajev slog an tonen för den asketiska bilden av revolutionären som senare skulle plockas upp av bakuninismens direkta arvtagare: leninisterna. Först och främst sågs revolutionären som en man. Som sådan påminde han om westernfilmernas hjälte eller antihjälte, maskuliniteten förkroppsligad. Revolutionären i denna mening har inga egna önskningar, allt han har är ett uppdrag som gör att ändamålen helgar medlen. Den idealiske mannen har bara en passion – revolutionen – och likväl sägs det vara han som skapar ett samhälle som uppfyller människans alla behov. Det hela var dömt att gå fel, och en slutpunkt nåddes i de miserabla miljöer som skapades av maoisterna och trotskisterna.

Mikhail Bakunin, en nära allierad till Netjajev, fantiserade om hur en liten grupp av strategiskt placerade revolutionärer skulle kunna starta en revolution och styra dess förlopp som en osynlig diktatur. För att vara anarkist hade han oväntat auktoritära idéer. Det är lätt att se hur de senare omsattes i bolsjevikernas idé om ett avantgardeparti som ledde till partiets diktatur, inte till proletariatets diktatur som man först tänkt sig. Bakunin själv skulle nog försöka att förneka denna koppling och hans efterföljare påpekar gärna hans formuleringar riktade mot den påstått auktoritära organisering som förordades av Marx med vänner. Men om vi ser vad Bakunin och Netjajev faktiskt skrivit så känner vi igen skuggorna av Lenin och Mao.”

För det första var Bakunin inte en ”nära alllierad till Netjajev”. De två korresponderade och umgicks en del, och Bakunin tyckte mycket om och beundrade den unge mannens hängivenhet, men de stod dels en bit ifrån varandra politiskt, dels såg sig Bakunin till slut tvungen att bryta med Netjajev då denne i allt större utsträckning gått bakom ryggen på honom, och relationen blivit alltmer skadlig för Bakunin. Det var av en personlig tillgivenhet, till viss del mot bättre vetande, och definitivt trots skillnader i teori och praktik, som vänskapen ändå höll ut så länge som den gjorde. Men ända sedan tiden för Internationalen har Bakunins motståndare kört med en slags ”guilt by association”-taktik, och låtsats som om Netjajevs idéer och gärningar i själva verket var Bakunins.

Det blir därför absurt att prata om Netjajev som ”Bakuninist”, och i lika stor utsträckning absurt att försöka framställa leninisterna som ”Bakuninismens direkta arvtagare”. Om något, så delade leninisterna samma självuppoffrande syn på revolutionären som Netjajev. Bakunin själv var en passionerad förkämpe för revolution både i teori och praktik, och ansåg liksom många andra att det krävdes en del seriös organisering och disciplin inom rörelsen, men hans relation till detta var också ofta fylld med just militant glädje, som när han mindes den revolutionära tiden i Paris 1848 som ”en helgdag utan början eller slut”.

När det gäller Bakunins ”fantasier” och ”auktoritära idéer” så krävs det en mycket selektiv och i princip avsiktligt missvisande läsning av hans texter och brev för att komma till en sådan slutsats. Något som tyvärr ofta förekommit bland hans och anarkismens motståndare. Där Marx ville bedriva och påtvinga Internationalen parlamentarisk politik, ville Bakunin och de andra anarkisterna att arbetarna skulle organisera sig i sina egna föreningar och federationer (se exempelvis boken The First Socialist Schism). Där Lenin hävdar att arbetarna bara kan uppnå en ”tradeunionistisk medvetenhet” och att ”[t]eorin om socialismen” utvecklades av ”bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella”, vilket naturligt ledde till idéer om avantgardepartier som officiellt skulle föra arbetarnas talan, och i slutändan till Partiets diktatur över folket, hävdade Bakunin att ”revolutionen överallt måste skapas av folket, och den yttersta makten alltid måste tillhöra folket organiserat i fria federationer av jordbruks- och industriassociationer […] organiserade från botten och upp med hjälp av revolutionära delegationer som tar sig an uppgiften att administrera gemensam nytta, inte bestämma över människor”.

Bakunin, liksom andra, gjorde det inte alltid lätt för sig med en del av sina idéer och en del ordval. I brev till vänner talade han om den ovan nämnda ”osynliga diktaturen”. Men i samma brev som dessa citat rycks ur talade han också uttryckligen om vad detta var och inte var. I samma andetag beskriver han detta som att revolutionärerna är ”som osynliga lotsar mitt i den folkliga stormen” och att de agerar ”utan utmärkelsetecken, titlar eller officiella rättigheter, och [är] desto starkare just på grund av att den inte har maktens attiraljer”. Han motsätter sig uttryckligen ”officiell, öppen diktatur” och förespråkar istället organisering som utgår från ”arbetare som sluter sig samman […] beväpnade och organiserade på gatu- och kvartersnivå, den federativa kommunen”.

Den kraft som Bakunin talar om benämns som ”osynlig”, för att den inte tar skepnaden av officiell makt, utan ”naturligt inflytande”:

”Den organiserade effekt som Internationalen har på massorna […] är ingenting annat än den helt naturliga organiseringen – varken officiell eller klädd i någon som helst auktoritet eller politisk makt – av effekten av en påtaglig grupp individer som inspireras av samma idé och strävar mot samma mål, först och främst i fråga om massornas åsikter och endast därefter, med dessa åsikter som förmedlare (återgivna i Internationalens propaganda), på massornas vilja och handlingar. Regimer däremot […] tvingar sig på massorna med våld, och massorna tvingas därmed lyda och genomföra regimens förordningar […] Internationalens inflytande kommer aldrig att vara något annat än en fråga om åsikter, och Internationalen kommer aldrig att vara något annat än en organisering av den naturliga effekten som ett givet antal individer har på massorna.”

Den påverkan som Bakunin argumenterade för hade inte heller något att göra med att föra in främmande ideologiska element in i arbetarklassen. Bakunin ansåg att den ”socialistiska instinkten” hos arbetarklassen var ”av nödvändighet resultatet av folkets historiska erfarenhet” och att arbetarnas ”mest grundläggande instinkter och deras sociala situation gör dem [till] socialister. De är socialister på grund av de förhållanden som utgör deras materiella existens”.

Istället rörde det sig om att främja tendenser och processer som redan pågick i arbetarklassen – om att hjälpa denna ”instinkt” att förvandlas till ”medvetenhet”. Han argumenterade att det bara fanns ”en enda väg, den av frigörelse genom praktisk handling […] genom arbetarnas solidaritet i deras kamp mot de som har makten över produktionen. Det betyder fackföreningar, organisation, och federerade stridsfonder […] [När arbetarna väl] börjar strida, i samarbete med sina kamrater, för kortare arbetsdagar och bättre löner […] och blir alltmer vana att lita till [sin] kollektiva styrka […] Blir arbetarna som på detta sätt deltar i kampen […] varse om att de är revolutionära socialister.”

Det enda som revolutionärerna därmed ”tillför” är ”ett mer exakt uttryck, en ny och mer samstämd form till proletariatets redan existerande instinkter […] [som] kan främja och påskynda utveckling […] [och] ge dem en medvetenhet om vad de har, vad de känner, av vad de redan instinktivt önskar, men det kan aldrig ge dem något de inte har”.

Snarare än att fantisera om auktoritära diktaturer så lämnade Bakunin efter sig en hel del intressanta teorier och idéer om hur anarkister och anarkistiska organisationer kan förhålla sig till sociala rörelser och organisering i stort. Många av dessa idéer är fortfarande relevanta idag, några få är utdaterade eller rentav dåliga. För precis som alla andra, så var Bakunin en vanlig människa, som också kunde göra fel, och anarkister är inte ”Bakuninister” av bland annat denna anledning. För den som vill få en lite djupare inblick i allt detta hänvisar jag till den översatta texten i sin helhet, men hoppas härmed att anklagelserna i de från Brand citerade styckena avslöjats som ganska tafatta.

Vidare läsning:

Bakunin och social organisering, redigerad och översatt av anarkism.info

Inlägget Bakunin, Brand och social organisering dök först upp på anarkism.info.

Denna ortodoxa marxistiska åsikt utelämnar en viktig faktor i sin analys – en faktor som kanske är mer central för möjligheten och framgången för en social revolution än industrialisering. Masspsykologin vid en given tidpunkt. En kan fråga sig – varför sker ingen social revolution i USA, Frankrike eller Tyskland? Dessa länder har ju trots allt nått den nivå av industriell utveckling som Marx såg som det slutgiltiga stadiet (av kapitalism). Sanningen är att industriell utveckling och skarpa sociala motsättningar i sig inte är nog för att föda fram ett nytt samhälle eller frambringa en social revolution. Det nödvändiga sociala medvetandet, masspsykologin, saknas i USA och de övriga omnämnda länderna. Det förklarar varför ingen social revolution skett där.

I det avseendet så hade Ryssland fördelar som saknas i industrialiserade och ”civiliserade” länder. Det är sant att Ryssland inte var lika industriellt utvecklat som sina grannar i väst. Däremot så mognade den ryska masspsykologin – inspirerad och intensifierad av Februarirevolutionen – så kvickt att efter några månaders tid, skanderade folket ultrarevolutionära slagord; ”All makt åt sovjeterna” och ”landet till bönderna – fabrikerna till arbetarna”.

Betydelsen av dessa slagord skall inte förminskas. De uttrycker i stor utsträckning den instinktiva och semi-medvetna viljan hos folket, men samtidigt så pekar de mot en total omställning av Ryssland – socialt, ekonomiskt och industriellt. Vilket land i Europa eller Amerika förmår att tolka sådana revolutionära slagord i praktiken? I Ryssland under juni och juli månad (1917) så blev dessa slagord populära och konkretiserades till direkt aktion av en arbetande och jordbrukande befolkning på 150 miljoner. Det är tillräckligt bevis för hur ”moget” det ryska folket var för en social revolution.

När det kommer till hur ekonomiskt ”förberett” (i den marxistiska meningen) Ryssland var så skall det inte glömmas att Ryssland primärt är ett jordbruksland. Marx analys av revolution förutsätter industrialiseringen av bondebefolkningen som ett nödvändigt steg för att kunna nå revolution. Händelserna i Ryssland 1917 visade tydligt att revolutionen inte ”väntar” på en industrialisering och än mer – inte kan tvingas att vänta. Ryska bönder började ta tillbaka mark från markägarna, arbetarna tog beslag om fabrikerna och struntade fullständigt i marxistiska påståenden. Slavernas psykologi visade sig vara starkare än socialdemokratiska teorier.

Denna psykologi innefattade en passionerad längtan efter frihet – närd av ett århundrade av revolutionär agitation bland alla samhällets klasser. Det ryska folket hade lyckligtvis bevarat sin politiska naivitet – orörda av den korruption och förvirring bland arbetare i andra länder som orsakats av ”demokratisk” frihet och parlamentarism. Ryssen var i detta avseende mer rak och enkel, obekant med politikens spel, parlamentariska dimridåer och juridiska omställningar. Å andra sidan var hens enkla känsla för rättvisa och rätt mycket stark och levande – utan den förvridande finessen av ”pseudo-civilisation”. Hen visste vad hen ville göra och väntade inte på en ”historisk nödvändighet” att ge det till hen – hen använde sig av direkt aktion. Revolutionen var för hen en livsfråga – inte blott en teori eller ett diskussionsämne.

Den sociala revolutionen skedde i Ryssland trots att landet var industriellt outvecklat. Det var dock inte tillräckligt att genomföra en revolution. Det var nödvändigt för revolutionen att sprida och fördjupa sig – att utvecklas till en ekonomisk och social omställning av samhället. Den fasen av revolutionen krävde stort personligt initiativ och kollektiva ansträngningar. Revolutionens utveckling och framgång krävde alla krafter av folkets kreativa skapande, samarbete mellan skrivbordsarbetare och manuella arbetare. Det gemensamma intresset är huvudmotivet för revolutionära ansträngningar – särskilt dess konstruktiva sidor. Denna anda av ett gemensamt mål och solidaritet svepte över hela Ryssland med ett mäktigt skalv de första dagarna i Oktober/November revolutionen. Inneboende i denna entusiasm fanns krafter som kunde flyttat berg om den inriktade sig på hela folkets välmående. Redskapen för denna entusiasm var fackföreningar och kooperativ som täckte Ryssland – från stad till landsbygd: sovjeterna som uppstod till det ryska folkets förfogande och slutligen en intellektuell klass vars tradition i ett århundrade uttryckt en heroisk tillgivenhet för Rysslands frigörelse.

En sådan utveckling var dock inte alls en del av Bolsjevikernas program. Under flera månader efter oktober så ”genomled” de att massornas kraft fick manifesteras och folket spred revolutionen genom allt fler kanaler. Så fort Kommunistpartiet kände sig starka nog i myndighetsstolen så började de begränsa massornas aktivitet. Alla Bolsjevikernas gärningar efter det, från deras lagstiftning, deras kompromisser, deras metoder av repression och förtryck, deras terrorism och förintande av andra politiska åsikter- allt detta var ett medel för ett ändamål – att behålla statsmakten i Kommunistpartiets händer. Bolsjevikerna (i Ryssland) gjorde inte ens en hemlighet av det. Kommunistpartiet ansåg att de var arbetarnas främste kader och därav måste de ha diktatorisk makt i sina händer. Bolsjevikerna hade dock en stötesten, bristen på stöd från bönderna – som varken razvyoriska, Tchekan och masskjutningar kunde ändra på. Bondeklassen blev klippan som krossade många av Lenins mest uttänkta intriger och planer. Lenin var dock en politisk akrobat som kunde prestera i de mest snäva av politiska utrymmen. Den nya ekonomiska politiken introducerades precis i tid för att välja undan en katastrof som sakta men säkert höll på att sluka upp hela det kommunistiska projektet.

Emma Goldman

Inlägget Den Ryska revolutionen vs Marxism dök först upp på anarkism.info.