För tillfället är jag huvudorganisatör för IWW Couriers Network, en medlem av IWW, samt en av grundarna till Glasgow-avdelningen av Couriers Network. Själv jobbar jag som cykelbud för UberEats.

Couriers Network har organiserat arbetare över hela Storbritannien och har haft en hel radda av nya succéer. Men hur började allt? Och varför IWW?

IWW har organiserat arbetare genom nätverksmodellen sedan Februari 2018. Nätverksmodellen är i grunden organiserade enligt federalistiska principer. I praktiken är varje avdelning av Couriers Network ett mini-fack som är affilierat med IWW.  Lokala nätverksavdelningar är öppna [för alla arbetare inom industrin], vare sig du är medlem i IWW eller ej. De leds direkt av sitt medlemskap och fattar sina egna beslut, baserat på de frågor som är relevanta i deras område.

Genom nätverkssystemet hoppas vi påvisa för buden att arbetsplatsorganisering lyckas vinna förbättringar – om man är villig att göra jobbet och är modig nog att agera tillsammans. Vi vill använda den här strukturen för att utveckla praktiska organiseringsfärdigheter för att vinna våra medlemmars krav och för att bygga upp cykelbudens kollektiva självsäkerhet.
Nätverket började egentligen i en liten pub i Cardiff, när tre cykelbud för UberEats som var medlemmar i IWW beslutade sig för att försöka organisera sina arbetskamrater. Avsaknaden av fackföreningssegrar i sektorn, en hög omsättning bland arbetare och en lönesättning med stor variation från dag till dag gjorde medlemskap i mer traditionella fackförbund oattraktivt för många av buden. IWW beslutade sig för att vi måste bevisa för dem att det finns ett värde i att agera gemensamt och direkt, följaktligen skapade vi Couriers Network! När vi såg att de första försöken i Cardiff var lyckade etablerade andra cykelbud och andra IWW-medlemmar en avdelning i Glasgow, vilket snabbt följdes av en avdelning i Edinburgh, och avdelningar i Manchester, Bristol och Southampton. Bara förra månaden etablerade vi en avdelning i London med tusentals bud för första gången!

IWW är det perfekta fackförbundet för den här typen av organisering, på grund av vår långvariga ståndpunkt för direkt-demokratisk organisering och arbetarnas självförvaltning av sina arbetsplatser. Visst är vi ett litet fackförbund, men det betyder också att vi är mycket snabbare och mycket mera motiverade för att faktiskt kämpa för våra medlemmar. Om man vill bli teoretisk så låter vår anarko-syndikalistiskt inspirerade organisationsmodell oss vara mycker mer flexibla vad gäller stridsåtgärder – en modell som alla mer mainstream-fack rynkar på näsan inför. Buden är en hetsigt självständig grupp av arbetare, och de är väldigt militanta – precis som IWW, om du frågar mig! Jag tror att de båda, facket och arbetarna, går samman som hand i handske.

Varför bör buden organisera, och om de gör det, varför ska de välja Couriers Network eller liknande projekt?

Bud bör organisera då det är ett tragiskt faktum att, oavsett vilket jobb du är i, så kommer din chef inte att frivilligt ge dig bättre arbetsvillkor eller betalt genom hans egen godhet (Och det är antagligen en han). Du kommer att behöva kämpa för alla krav, tillsammans med dina arbetskamrater.

I gigekonomin, och speciellt inom buds-sektorn, så exploaterar cheferna oss så mycket de bara kan, vilket gör organisering så oumbärlig för oss. Om du inte är villig att behandlas som en slav, gör något åt det! Prata med dina arbetskamrater och bilda en fackklubb för att kräva förändringar.

Bud aktiva i Storbritannien borde välja nätverket och IWW därför att vi helt respekterar din självständighet som arbetare, och din rätt att själv fatta beslut om vilken åtgärd ni vill vidta. Många av fackförbunden som organiserar sektorn gör så på ett väldigt top-down och auktoritärt sätt, där de i princip bara säger åt buden vad vad buden bör vilja ha. Det vägrar vi göra. Du som bud säger åt oss vad det är du vill att vi ska göra, och vi gör det, tillsammans. Som bevisades av UberEats-strejken i London den 4:e Oktober (Där tusentals vilda strejkande helt självständigt bjöd in IWW att ta en ledande roll inom organiserandet) så är nätverket inte rädd för att arbeta väldigt snabbt när det är dags för det. Vi leds direkt av våra bud, för våra bud – inte för betalda fackbyråkrater.

Vad har ni avklarat än så länge, och vad finns kvar att göra?

Kollektiv handling från nätverkets sida har lyckats tvinga Deliveroo att ta bort diskriminerande språk från deras träningsmanual som förhindrade bud att leverera till sexarbetare, samman med rättigheten att slippa bära uniformen med företagets logga om vi inte vill. Vi har också sett både UberEats och Deliveroo börja erbjuda extra betalt under dåligt väder för första gången – i direkt respons till nätverkets envetna organiserande.

Vad gäller större eller bredare segrar har vi inte sett några större ändringar än så länge – men kampen är ännu ung och vi förväntade knappast att vända jorden upp-och-ner på några månader. Gigantiska företag, värderade till flera miljoner pund och som är så fanatiskt anti-fackliga som dessa kommer att undvika eftergifter så länge de bara kan. Men vi organiserar och vi blir mycket starkare för varje vecka som går. Vi började med en avdelning i Februari, och nu, i Oktober, har vi åtta. På bara åtta månader har vi lyckats organisera den första landstäckande strejken av budarbetare i Storbritanniens historia (Vilket också råkar vara den första landstäckande strejken av IWW-medlemmar). Det är något som Deliveroo och UberEats borde vara livrädda inför.

Vad gör Couriers Networks metoder annorlunda från andra fackförbund som organiserar i sektorn, som IWGB eller Unite Private Hire Drivers? Och varför är det Couriers Network och inte Couriers Union?

Våra metoder skiljer sig åt på ganska många vis – i huvudsak därför att vi är en av de få fackförbunden i Storbritannien som leds direkt av sina gräsrötter, istället för att styras av byråkrater längst upp. Det låter nästan fjantigt att säga det, men vi är tydliga med att faktiskt lyssna på exakt vad våra bud säger – inte vad vi vill höra.

Vissa fack har fokuserat sin budsorganisering på lobbying, att stämma eller försöka gå genom domstolarna för att försöka få bud erkända som så-kallade Limb B-egenföretagare, vilket skulle ge oss grundläggande lagligt skydd. Det är en ärbar strid att ta, men vad vi har upptäckt är att de flesta av våra medlemmar är mycket mer motiverade av mer grundläggande frågor angående vad man får i betalning och våra arbetsvillkor än de är i en lång top-down laglig process. De var också villiga att genomföra militanta direkta aktioner för att uppnå de målen, då de var fullt medvetna om den lagliga vägens svagheter. Som ett syndikalistiskt fackförbund med en långvarig förbindelse till direkt demokrati har våra medlemmar alltid det sista ordet vad gäller våra krav och våra taktiker, därav vårt fokus på direkt aktion snarare än att ändra på lagen.

Till skillnad från andra fackförbund har vi också en långvarig princip att inte ha betalda organisatörer, utan alla som arbetar med facket är också arbetare i samma industri. Vi är också stolta över att vara självständiga från alla politiska partier, och vi slösar absolut ingen tid på att jaga efter gillandet från den “parlamentariska arbetarrörelsen”. Långvarig förändring kommer att ske genom arbetarnas massorganisationer – inte genom att kultivera “vänner” bland de rika och mäktiga.

Vi kallar det för Couriers Network snarare än Couriers Union därför att nätverket själv består av dussintals informella fack som är affilierade till IWW Couriers Network, snarare än att vara en självständig grupp. Det är i princip en federalistisk struktur som drivs på anarkistiska principer, gjord för att ge bud i varje stad så mycket frihet och flexibilitet som möjligt. Bud uppmanas att gå med i IWW om de håller med om våra mål och medel, men vi jagar inte medlemmar aktivt – vi fokuserar på att organisera och på att förändra villkoren för arbetare i industrin.

Vad skulle du säga är de viktigaste sakerna som ni har lärt er under sedan starten, och hur har organisationen förändrats som ett resultat?

Jag skulle vilja säga att det huvudsakliga som har förändrats från nätverkets skapelse vad gäller hur vi organiserar är att vi inte kör med en heltäckande metod för varje stad, och vi har släppt alla förutfattade meningar om vad det är bud faktiskt vill ha. Vi har också upptäckt att kraven kan variera mycket från stad till stad, vilket är riktigt intressant. Vi har också lärt oss att man ibland hittar både vänner och fiender på helt oväntade håll.

Vad har varit huvudutmaningarna för Couriers Network under kampanjens gång, och hur har förhållandet mellan nätverket och mer etablerade fackförbund och rörelser, som ex. Labour med sin nyfunna vänsterprofil, sett ut?

En av huvudutmaningarna för oss har alltid varit att hantera apati hos andra bud som du försöker organisera, vilket kombinerat med den höga personalomsättningen skapar en feedback loop som är väldigt svårt att bryta ned. Vi är dock fortfarande igång med att bryta den, genom praktisk kamp som både väcker medvetande hos arbetare och ger en anledning att stanna i sektorn, och vi har sett riktiga vinster på det området.

Vi har fantastiska relationer till IWGB, som också organiserar bud i Storbritannien på en horisontell och demokratisk grund, och den senaste strejken organiserades tillsammans med BFWAU [Översättaranm. Bakers, Food and Allied Workers Union. Ansluten till TUC, som är en nära parallell till Sveriges LO, inklusive med starka band till Labour] ledde till ett ganska gott förhållande till dem också.

När man strejkar så upptäcker man dock verkligen vilka ens vänner inom arbetarrörelsen egentligen är. Det var riktigt inspirerande att motta officiella solidaritetsmeddelanden från CNT i Spanien, och naturligtvis våra kamrater från SAC i Sverige. Responsen från fackförbund här i Storbritannien har dock varit väldig lågmäld till direkt oppositionell, vilket jag tycker är ganska underhållande.

Jag tror att mainstreamfacken ser oss som ett direkt hot mot deras dominans inom arbetarrörelsen – framförallt därför att vår anarko-syndikalistiska organisationsstrategis succé bevisar att revolutionär syndikalism har visats att fungera när det gäller att organisera “oorganiserbara” jobb här och nu, på 2000-talet. Det är rolig att se de vanliga grupperna av mainstream-aktivister skrika sig hesa om hur landed behöver ‘återuppbygga radikala gräsrötter’, samtidigt som de ignorerar att en ny, radikal fackföreningsrörelse skapas rakt under deras näsor!  

Med allt det sagt så är vi fullt villiga att samarbeta med de flesta aktiva fackförbunden, så länge som de respekterar vår attityd och våra medlemmars åsikter. Vi har svårt för småsint sekterism, och det är precis därför vi finner deras fisförnäma reservationer så underhållande!

Om jag får tala i en personlig kapacitet så har jag varit väldigt besviken vad gäller Labours respons. Labour-medlemmar har skickat in stöduttalanden och bidragit på olika sätt, men ledarskapet har varit väldigt tysta – så till den grad att John McDonnell [Labours finanspolitiska talesperson och Corbyns högra hand], som var på en demonstration i London för att uppmärksamma strejken, inte ens nämnde IWW Couriers Network, trots att han nämnde alla andra fack, att vi gav strejken dess namn [Fast Food Shutdown] och att vi var facket som tog ut flest bud i strejk över hela landet!

Som jag sade, dock, så har den största delen av vårt stöd kommit från helt vanliga människor över hela landet, snarare än politiska partier eller politiska organisationer, vilket jag tycker är mycket viktigare.

Apropå strejkerna, hur har ni lyckats genomföra dem, i en sektor som traditionellt betraktas som oorganiserbar, och i ett land som är så högervridet som Storbritannien, med sina väldigt fientliga anti-fackliga och anti-strejk-lagar?

Vi lyckades genomföra den senaste strejken genom försiktig, djupgående organisering under det senaste året. Jag skulle hävda att vi lyckades organisera en sådan ‘oorganiserbar’ sektor genom att helt enkelt följa grundläggande principer för old-school radikal fackaktivitet: lyssna på arbetare och ge dem kontroll.

Dessutom är de flesta fackförbund väldigt försiktiga med att strejka. Inte vi! Både facket och nätverket vad ganska orädda inför att handla radikalt när bud närmar sig oss och bad oss hjälpa dem. Att ha modet som krävs för att vara principfast är viktigt.

Att organisera i Storbritannien kräver mycket tålamod. Landet är väldigt konservativt, och vi stöter ofta på sådana attityder när vi pratar med arbetare. Det är ingenting man kan komma undan.

Det är dock fascinerande (och rättfärdigande!) att se regeringen upptäcka i realtid vad som händer när man trycker ned fackförbund och strejker och ‘liberaliserar’ rättigheter och arbetsvillkor. Bud räknas som egenföretagare, vilket betyder att vi inte har samma rättigheter och villkor som arbetare som klassas som anställda. Det betyder att vi inte har rätt till saker som sjukersättning, semesterersättning, etc, men det betyder också att vi inte täcks av lagarna som gör det svårt att strejka och svårt att organisera fackförbund. Det orsakar Torypartiet en riktig huvudvärk just nu. Om vi vill strejka så kan vi bara göra det! Det riktigt fina är att cheferna och Torypartiet inte riktigt kan vinna. De kan antingen behålla oss som ‘egenföretagare’ och spara pengar på så vis, eller så kan de ge oss ett ordentligt jobb, spara pengar, men förlora ännu mer till fortsatta vilda strejker, eller så kan de ge oss ett ordentlig jobb, ge oss bättre lön och villkor för att förhindra sådana strejker. Vad de än gör så vinner vi.

Några sista ord eller goda råd till svenska syndikalister och anarkister intreserade i att organisera sektorn.

Överge alla förutfattade idéer som ni har om vad buden vill ha – till exempel förväntade vi oss att alla bud skulle hata att vara ‘egenföretagare’, men många gillar det. Fråga dem vad de vill förändra, och lyssna på svaret! Processen av att organisera kan vara långsam, men det är givande för rörelsen och klassen – fältet ligger öppet för att våra principer och metoder kan göra en comeback.

Kom också ihåg att det här är en internationell rörelse, som har internationell solidaritet som vapen. Vi kommer egentligen inte att uppnå våra mål utan en stark, internationell budsrörelse, vilket gör det så viktigt att vi förbinder den här kampen över gränserna. Om ni behöver någon hjälp eller mer direkta råd, kontakta oss på couriers.network@iww.org.uk. Även om du organiserar med ett annat fack, eller i ett annat land, så vill vi gärna ge den hjälp, solidaritet och stöd som vi kan erbjuda. Er strid är vår strid. För att citera IWWs odödliga slagord: “An Injury to One is an Injury to All”

Inlägget Klasskrig på hjul: IWW Couriers Network dök först upp på anarkism.info.

Onsdag 28 februari 2018. På utbildningsdepartementets hemsida, där en karta i realtid visar vilka skolor som förväntas vara öppna i West Virginia nästkommande dag, händer plötsligt något märkligt. County efter county ändras från grått till rött – vilket betyder att countyts skolor kommer att hålla stängt. Vid 18 lokal tid är de bara några stycken som lyser rött på kartan. Men sakta tänds de små områdena, ett efter ett. Halv elva på kvällen lyser hela kartan, alla 55 counties, som en julgran. Ingen kommer att gå till skolan i West Virginia på torsdag. Strejkkampanjens hashtag, #55United, lever vidare.

Vad är det frågan om? En skolstrejk har just gått från att vara uppseendeväckande till historisk. Det går svallvågor på twitter och Facebook, alltmedan stora medier försöker ignorera det som händer och rapporterar om en uppgörelse. För att förstå vad det är som händer måste vi först backa några steg. För jag menar, ärligt talat, vem tusan har ens hört talas om West Virginia överhuvudtaget?

***

West Virginia är kanske inte det första en tänker på när tankarna går till USA. Med sina 1.8 miljoner invånare och relativt blygsamma yta är det en plats som för de flesta bara är ett namn på en karta, mitt i ingenstans. Delstaten är känd främst för sitt bergiga och kulliga landskap, och för sina naturresurser i form av skog, kol och naturgas.

Delstaten har därför också lite av en arbetarhistoria, med kulmen i de så kallade kolkrigen i början av 1900-talet. Ett namn som knappast är sensationaliserat, då verkliga strider med tusentals deltagare faktiskt ägde rum – den mest kända av dem är kanske slaget om Blair Mountain. Delstaten utgör den nordligaste delen av det som räknas till amerikanska södern. Ett område historiskt präglat av låga löner och även med amerikanska mått mätt ojämlika och dystra förhållanden, som till stor del beror på arvet efter slaveriet och en våldsamt antifacklig maktelit.

Senast det hettade till ordentligt i West Virginias arbetarrörelse var i slutet av 70-talet, då gruvstrejker skakade delstaten i en konflikt som förebådade den neoliberala eran. 160 00 gruvarbetare över flera delstater gick ut i strejk och kämpade inte bara mot de stora kolbolagen utan också delvis mot de egna facktopparna. 1990 var det så lärarnas tur att gå ut i storstrejk, när nästan 50 av delstatens 55 counties strejkade.

Men på senare tid har West Virginia närmast avskrivits av landets så kallade progressiva krafter – Trump fick nästan 70% av rösterna 2016, och inte sedan 1996 har Demokraternas presidentkandidat vunnit en majoritet i delstaten. Lokalt bröts en lång period av Demokraternas styre och numera dominerar Republikaner. Detta dessutom i en delstat med starkt antifacklig lagstiftning och en för USA typiskt låg facklig anslutningsgrad – runt 14%, vilket ändå är över medelvärdet som ligger på 11% nationellt.

Efter nära 40 år av neoliberala privatiseringar, åtstramningar, avvecklingar och lönemässig stagnation uppfattades presidentvalet 2016 och några uppseendeväckande legalistiska strider som något av en dödsstöt för många i den amerikanska arbetarrörelsen, och fackliga toppar har ägnat mycket tid åt att i det närmaste skriva dödsrunor över rörelsen och organiseringen.

Mitt i allt detta, mitt i alla nedskärningar och neoliberala angrepp, och bland fackliga toppar som uppgivet beklagar sig över valet samtidigt som de själva sitter i knät på kolmiljonärer, får en lärare på en av delstatens skolor nog, och skriver sommaren 2017 en arg artikel. Han kan inte tro den uppgivenhet och brist på tilltro till gräsrötterna som topparna uppvisar, och efterlyser en ny militans som kan ta tag i de allt sämre villkoren för delstatens lärare. Det visar sig snart att han inte är ensam om att känna så.

***

Problemen som lärarna i West Virginia reagerar på är många. För det första rör det sig om stagnerade lönenivåer som gör att det knappt lönar sig att bo i delstaten. För det andra utsätts skolväsendet av privatiseringar och nedskärningar som gör det allt svårare att arbeta och få det att gå ihop ekonomiskt.

”Det handlar om åratal av nedskärningar och underfinansiering, från både demokrater och republikaner”, säger Michael Mochaidean, en av de lärare i delstaten som tog initiativ till rörelsen, i en intervju med sajten It’s Going Down. ”I alla delstater runomkring oss får lärare exempelvis ungefär $10 000 mer om året”, fortsätter han, och tillägger med en suck: ”Det finns väldigt liten anledning för folk att vara kvar här och jobba som lärare.”

Fram tills nyligen har de anställda på skolor ändå haft en hyfsad sjukförsäkring att falla tillbaka på, men droppen kom när detta system började urholkas. För det första fick skolarbetarna bära en allt större del av kostnaderna för denna sjukförsäkring, till en grad där det tog upp en avsevärd del av lönen, och dessutom började delstaten införa en slags New Public Management metod på steroider.

Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.

Förutom det rent integritetskränkande med detta, så visade det sig att systemet i praktiken var oerhört osmidigt och ofta inte funkade som det skulle. Dessutom är lönerna i branschen så dåliga, att många lärare och andra anställda på skolorna har två eller tre jobb för att klara sig – och nu förväntades de alltså utöver det spendera två till tre pass på gym varje vecka. Det var som att strö salt i redan öppna sår.

Vi pratar här också i huvudsak inte om privata aktörer, utan om lärare och annan personal i den offentliga verksamheten i West Virginias utbildningssystem. En verksamhet som, vilket vi redan berört, förstås ändå har mycket gemensamt med det privata, eftersom många av politikerna – däribland guvernören Tim Justice, är mångmiljonärer med rötterna i delstatens olika storbolag inom skogsavverkning, naturgas eller kolindustrin, och prioriteringarna därför ofta blir därefter.

Det är också viktigt att påpeka att läraryrket är ett kvinnligt dominerat yrke, vilket till viss del förklarar de låga lönerna, och visar på den patriarkala aspekten som alltid är närvarande i dessa klasskonflikter. Och det är också många kvinnor som leder och deltar i den här rörelsen – kvinnor som inte sällan är barnbarn till de gruvarbetare som för många år sedan satte tonen för regionens arbetarrörelse.

Michael Mochaiden är med i ett av de stora lärarfacken och är en regional delegat, men är också anarkosyndikalist, och engagerad i det radikala syndikalistiska facket Industrial Workers of the World, IWW. IWW använder sig av en strategi som kallas ”dual carding”, vilket betyder att medlemmar uppmanas att också vara med i de etablerade facken om sådana finns på arbetaplatsen, och sympatisörer i andra fack uppmanas att teckna medlemskap även i IWW, för att börja bygga upp en radikal infrastruktur vid sidan om de byråkratiska och ofta något loja storfacken utan att för den sakens skull så splittring på arbetsplatser.

Michael är den lärare som skrivit artikeln vi nämnde tidigare, och snart efter att han gjort det kontaktas han av en annan lärare som, precis som Michael, tycker att något måste hända. Tillsammans startar de en hemlig Facebokgrupp och nätverkar bland sina kollegor för att få med så många som möjligt i diskussionerna kring vad som kan göras åt situationen. De behöver knappast vara påflugna – lärarna och andra anställda på skolorna flockas till gruppen och den växer explosionsartat.

***

Under hösten får de fackliga topparna till slut reda på att något håller på att ske, och är inte alltför glada. De inser dock att detta är en chans att faktiskt åstadkomma något som de inte kan förspilla, och börjar därför ta över organiserandet av de tänkta protesterna från gräsrötterna. Stämningen bland gräsrötterna fortsatte dock att trappas upp, samtidigt som många misstänkte att beslut i delstatens politiska församlingar var på väg som skulle försämra situationen ytterligare.

Organiseringen och upptrappningen pågick sedan under hela vintern. En stor aktion skulle ske 17 februari, och redan innan den hade delstatens alla fackliga organisationer omröstat om huruvida konflikt och strejk skulle ses som en möjlig utväg – över 85% röstade ja. Det beslutades att arbetet skulle läggas ner på alla skolor i hela delstaten den 22 februari. Samma dag slöt 5000 offentligt anställda och allierade upp utanför stadshuset. Nu började även politikerna ana att det var allvar.

En faktor som komplicerade konflikten var att delstatens arbetarfientliga lagar i princip innebar att lärarnas och andra offentliganställdas arbetsnedläggelse och strejker lätt kunde framställas som olagliga av makthavarna. Varse om detta, och från början inte fullt så entusiastiska till idén om en fullskalig strejk, hade ledningen för facken istället planerat rullande arbetsnedläggelse: Ett antal countys lägger ner arbetet, och efter några dagar tat andra vid, för att undvika domstolsbeslut och legalistiska repressalier.

Det här kan låta som en sund säkerhetsåtgärd, men gräsrötterna protesterade. De hade byggt upp ett otroligt momentum, och om strejkerna bara varade en bestämd tid och var begränsade i omfattning så skulle delstaten kunna rida ut stormen, vänta tills momentum tappats, och sedan förhandla fram ett svagt avtal som inte alls motsvarar vad många ansåg vara både nödvändigt och möjligt i dagsläget. De hade alla kommit för långt, de var för starka tillsammans för att låta sig skrämmas.

Rörelsen hade nämligen också lyckats bredda konflikten på flera sätt under vintern. Den hemliga gruppen ändrade fokus från att bara omfatta lärarna till att vända sig till alla offentligt anställda i delstaten. Alla på skolorna, och alla bortom dem. Resonemanget var att höjda löner, förbättrade sjukförsäkringar samt stopp för privatiseringar, stopp för skatter som slog mot fattiga, och ett slut på naturgasbolagens pågående utplundringar skulle gynna alla offentligt anställda i delstaten.

Konflikten började med andra ord aktivt spridas ut i samhället – lärarnas position knöts inte bara i retoriken utan i praktiken samman med andra offentliganställda, och tillsammans skulle de vara starkare och betydligt svårare för delstaten att sätta stopp för – oavsett vad lagen säger. Samtidigt organiserades också barnomsorg och mat för de barn som vid en längre konflikt, förutom skola, också skulle gå miste om sina skolmåltider – något som för många i dessa trakter var en ekonomiskt viktig fråga.

På så sätt kunde den strejkande skolpersonalen också undvika bakslag i form av föräldrar som, även om de ideologiskt kunde identifiera sig med personalens krav, kanske av rent ekonomiska skäl kunde vara skeptiska till den. Nu knöts istället täta band åt alla håll, och även elever har engagerat sig och stött strejken. Samtidigt pågick insamlingar över hela landet för att finansiera de strejkande. En väv av solidaritet och inbördes hjälp började ta form, och i princip allt av detta stod gräsrötterna för.

Facebookgruppen som var navet för allt detta hade nu nått över 20 000 aktiva medlemmar. Fackföreningarnas ledning gav vika, och informerade att strejken skulle fortsätta i full skala efter de två första strejkdagarna torsdag-fredag 22-23 februari. Som så många gånger förr hade taggade fackliga gräsrötter släpat en motvillig fackföreningsbyråkrati in i en konflikt som började anta uppseendeväckande proportioner. 20 000 arbetare var nu i strejk, utan någon lättnad i sikte. Det var lärare, busschauförer, cafeteriapersonal, och alla andra anställda på skolorna.

***

Och på det viset når vi tisdag 27 februari – dagen som den här texten började med. Den här dagen hade fackföreningsledningen samtalat med guvernören, och kommit fram till en ”lösning”. Tillsammans framträdde de i media och manade arbetarna att gå tillbaka till jobben på torsdag. Löftet? 5% löneförhöjning under året. Förvisso bättre än inget, men långt ifrån vad lärarna och de andra hade kämpat för. Framför allt fanns det inga garantier, inga beslut, och inte heller några tecken på att det oerhört dyra och alltmer påfrestande sjukförsäkringssystemet skulle förändras.

Återigen rör det sig här om ett klassiskt fenomen. Fackföreningsledare försöker avblåsa en strejk som har uppnått oerhörd styrka, innan det finns konkreta resultat som motsvarar rörelsens kraft. De agerar alltså som en slags medlare mellan arbetare och delstaten, snarare än som arbetarnas företrädare. Men när medlingsförslaget skickas ut till alla lokala fackliga avdelningar så träder konflikten in på historisk mark.

De strejkande vägrar gå med på det här, fortsätter strejka, och återvänder till stadshuset, vars stora entréhall de börjar prata om att ockupera. 20 000 lärare och skolanställda – detta är alltså alla lärare och skolanställda i delstaten – är nu ute i en strejk som delstatens myndigheter egentligen bedömer som olaglig och som facktopparna försökt avblåsa, men som med sin kraft är svår att hejda. Redan på onsdagen var massor med folk ute och bland tillropen kunde en höra ”Det är inte över!” och ”De sålde ut oss!”. På torsdagen syns plakat bland de strejkande som ockuperar kongresshallen där det står ”Vi tänker inte gå härifrån!”

Det drama som utspelade sig på onsdagen på utbildningsdepartementets hemsida upprepades också på torsdagen. Ett efter ett, lös de små områdena upp och skolorna annonserades som stängda även på fredagen. På själva fredagen fortsatte utvecklingen. En motion i senaten som rörde de strejkandes situation sköts upp – samtidigt röstades lönehöjningar till polisen samt fängelse- och häktespersonal igenom. Det uppdagades också att det bara veckan innan gjorts ändringar i lagar som rör polisens möjligheter att skingra ”olagliga församlingar” och mildra ansvaret vid skada eller dödsfall när så sker.

Under den gångna helgen har en extrainsatt session ägt rum i stadshuset, och rörelsen mobiliserade med stort deltagande och stora demonstrationer. Men de förslag som politikerna nu arbetar med är fortfarande för dåliga, och allt tyder på att strejken kommer att fortsätta under den kommande veckan. Samtidigt gick 1400 telekommunikationsarbetare i delstaten och angränsande Virginia ut i strejk efter att de under nära ett års tid har försökt förhandla fram ett nytt avtal med telejätten Frontier Communications.

Den strejken är på sätt och vis orelaterad, men på ett annat går det inte att ta miste på tidpunkten, och det är svårt att tro att kommunikationsarbetarna inte är medvetna om vad som händer runtomkring dem. En av de viktigaste aspekterna av strejkrörelsens organisering i West Virginia har varit just att kontinnuerligt bredda solidariteten och engagera fler i rörelsen för att öka pressen på både privata aktörer och politikerna. Om strejkvågen sprider sig även till privata företag, och kan kopplas samman till djupare politiska och ekonomiska problem i delstaten, och om de strejkande kan hitta konkreta sätt att samarbeta och stärka varandra, så kommer det bli mycket svårt att stoppa rörelsen.

En annan aspekt är de nätverk och den infrastruktur som byggts upp under strejkvågens gång. West Virginias lilla IWW-avdelning, som kontinuerligt uppdaterat om de pågående händelserna från ett gräsrotsperspektiv via sin Facebook-sida, har de senaste veckorna nära tiodubblat antalet följare. Bakom kulisserna har många människor för första gången fått upp ögonen för radikal social organisering, och hur effektiv direkt aktion kan vara även i vad som ”politiskt” ser ut som en hopplös situation.

Oavsett hur strejken slutar – och just nu blir rörelsen fortfarande bara starkare och starkare, så finns här potentialen att förutom direkta förbättringar på en skala som West Virginia inte sett under vare sig demokrater som republikaner, och definitivt inte sedan den neoliberala eran inleddes, också bygga en radikal infrastruktur för fortsatta konflikter, för fortsatt solidaritet och för utökad inbördes hjälp. Medan stormedierna har i det närmaste ignorerat konflikten, så har budskapet istället spridits via radikala sajter som It’s Going Down, The Hampton Institute eller Jacobin Magazine och en rad olika mindre fackföreningars och andra gruppers och privatpersoners sociala medier.

Många människor har nu genom egna erfarenheter fått upp ögonen för hur hopplös den parlamentariska politiken är jämfört med bred folklig direkt aktion, och att även den egna fackliga byråkratin ofta blir till ett problem om inte facken är organiserade horisontellt och direktdemokratiskt. De årtionden av försämringar som leddes av Demokraterna kan nu genom självorganiseringens styrka förändras till historiska landvinningar, trots lagar, tröga byråkrater och Republikaner vid makten. Det finns inget som på ett lika djupt sätt kan radikalisera människor som sådana självupplevda erfarenheter, och om dessa kan fångas upp och engagera sig i olika horisontella nätverk eller fack som IWW, så har mycket också vunnits för framtiden. Plötsligt går det att i en krisartad nationell och global situation skönja en potential inte bara för defensivt utan också omvandlande och offensivt motstånd.

Inlägget West Virginias vildkatter dök först upp på anarkism.info.

Jag lastar ur mina egna bidrag – bröd, hummus och juice. På bordet finns redan allt från pasta, konserver, kaffe och vattenflaskor till kläder och böcker. Vi ska ha möte idag, och har i förväg bestämt att vi kör igång med lite solidaritetsarbete och inbördes hjälp för att knyta an till vår community. Allt på bordet är gratis, alla bidrar efter förmåga. På skylten står det Industrial Workers of the World, General Defense Committee.

Det är svårt att inte tänka på Joel Emmanuel Hägglund, mer känd som Joe Hill, som svensk nybliven Wobblie i USA. Och det är inte bara Joe Hill som inspirerat generationer genom sin aktivitet i IWW. Här har många fantastiska frihetskämpar verkat, från Lucy Parsons till Big Bill Haywood. Det är stora skor att fylla, men vi som organiserar oss idag måste hitta våra egna vägar och lösningar, för som de säger, en går aldrig ner i samma flod två gånger.

***

IWW är en internationell fackförening, och bildades 1905 i Chicago. Det var redan från början en radikal organisation, och väldigt snart utkristalliserades direkt aktion i form av strejker, propaganda och bojkotter som vägen framåt, medan kopplingar till politiska partier och reformism ansågs kontraproduktiva. Redan 1912 hade organisationen 25 000 medlemmar och höjdpunkten nåddes det explosiva året 1917, med 150 000 medlemmar. Trots ofta innovativa metoder och ett antal framgångar i stora konflikter så dalade tyvärr IWWs medlemsantal och inflytande på grund av en blandning av repression och interna konflikter som ledde till splittringar och demoraliserade stora delar av medlemmarna.

Efter en tung period på 1900-talets slut, som nästan utraderade IWW, började medlemsantalet återigen att öka under 00-talet, och det på flera intressanta sätt. Förutom att organisera på arbetsplatser så organiserar IWW också dels fångar genom IWOC, Incarcerated Workers Organizing Committee, och dels försvarskommittéer i lokalsamhällen genom sin General Defense Committee. Med tanke på hur många som sitter i fängelse i USA, hur brutalt de behandlas, och hur de utnyttjas för produktion i vad som bäst kan beskrivas som modernt slaveri, så har det funnits ett skriande behov att gå bortom solidaritetsarbete och börja främja fångarnas självorganisering.

IWOC har bara funnits sedan 2012, men redan i slutet av 2016 utlyste kommittén en fängelsestrejk på årsdagen av Attica-upploppen som infaller 9 september. 900 IWOC-medlemmar och många andra fångar deltog. Precis som den fackliga verksamheten så börjar IWOC i medlemmarnas dagliga situation, men har på sikt en radikal förändring som mål – att avskaffa hela fängelsesystemet. Det här sättet att strukturellt utöka organisering från arbetsplats till övriga sfärer i samhället har gått igen i mycket som IWW gjort de senaste åren. Fackföreningens försvarskommitté, ovan nämnda GDC, bär på en liknande närtidshistoria.

Högervridningen och polariseringen i politiken de senaste åren har väl knappast undgått någon hemma i Sverige, och precis samma process har pågått parallellt i USA. Det har skett både i och med valet av Trump till president, men också bland gräsrötterna där högerextrema grupper och den så kallade ”alt-right” rörelsen – egentligen bara en ompaketering av fascistiskt tankegods – börjat dyka upp i olika sammanhang. De trakasserar människor, sprider hatpropaganda och har begått ett flertal våldsdåd, som nyligen i Charlottsville där en person dog och många andra skadades när en fascist körde in i en demonstration med sin bil.

Å andra sidan har även antifascismen fått sig ett rejält uppsving, och antifa-grupper har ploppat upp runtom landet som svampar efter regn. Försvarskommittén GDC bildades ursprungligen 1917, när den statliga repressionen mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och IWW i synnerhet tilltog, men i modern tid har kommittéerna varit få och inte speciellt aktiva. Detta ändrades 2011 då en GDC bildades i Twin Cities, som storstadsområdet Minneapolis-Saint Paul i Minnesota kallas.

Kommittén började engagera sig mot det brutala polisvåldet som är så vanligt i nästan hela USA, men utökade snabbt sin verksamhet till att också anordna strejk- och protestträning, sociala evenemang, solidaritetsinsamlingar och en rad andra praktiker för att skydda lokalsamhället och arbetarklassen, och på så sätt främja och understödja intersektionell, antisexistisk och antirasistisk klasskamp.

Fram till 2016 var GDC fortfarande en marginell företeelse med knappt 100 medlemmar över hela landet. Men med Twin Cities som inspirerande exempel och den struktur som GDC-konceptet erbjöd så lyckades organisationen fånga upp den stora tillströmningen av människor som var helt desillusionerade med partipolitiken, oroade över den politiska utvecklingen, och ville hitta ett sammanhang att organisera sig för förändring. Under det senaste året har därmed medlemsantal och aktivitet formligen exploderat, till att nu närma sig tusentalet medlemmar i kommittéer över hela landet som utför ett brett solidaritetsarbete i sina närområden.

En intressant detalj med organisationsformen är att varje lokal försvarskommitté, trots att den formellt är en IWW-kommitté, inte kräver medlemskap i fackföreningen. Enligt de som varit med från början på den här ganska färska resan, så brukar det resultera i att väldigt få GDC-medlemmar börjar som anslutna till IWW, men att den andelen sakta stiger till väl över hälften. Medlemmarna får därmed inte bara ett mångsidigt engagemang i en gräsrotsförankrad försvarskommitté, utan också en radikal fackförening i ryggen, samtidigt som IWW växer och fler engagerar sig i fackliga frågor.

***

Jag kliver in i möteslokalen där Central New Jersey GDC precis ska ha möte. Vi är en av de här nya svamparna – en kommitté som startades nu på hösten 2017. Vi är 15 personer på mötet och runt ett tjugotal som redan aktiverat sig i organisationen. Stämningen är god och vi tar oss igenom dagens agenda medan bordet utanför får ett och annat besök av nyfikna förbipasserande som tar för sig av sakerna vi erbjuder.

Ambitionsnivån för gruppen är hög, och spänner en hel rad områden som alla bäst kan sammanfattas i den fina sloganen ”Community Self-Defense”. Det rör sig om allt från mental hälsa, självförsvarsträning, till att engagera sig i lokala frågor som rör boende, antifascism, antirepressionsarbete, solidaritetsarbete med papperslösa, eller studentfrågor. Arbetsgrupper bildas, och många visar sig ha ovärderliga erfarenheter, kunskaper och kontakter. Känslan är att vi redan är mitt i den lokala gemenskapen – vi är alla på olika sätt drabbade av de problem vi engagerar oss i, och vårt mål är att så många som möjligt engagerar sig med oss, för då kan vi förändra vår situation både på kort och lång sikt.

Det märks ändå att vi i uppstartsfasen fångar upp många som redan har en rätt bra idé om vad de vill politiskt och också har organisatorisk erfarenhet. Nästan alla är anarkister, och vi pratar om att det kanske kan vara bra att ha informationsmaterial som förklarar vad anarkism innebär, så att vi kan flytta fokus från sensationaliserad mediebild till det verktyg för självorganisering som anarkismen erbjuder. Men det är samtidigt viktigt att börja i den änden där vi tillsammans med vårt lokalsamhälle organiserar oss för att lösa reella problem, och där anarkismen helt enkelt blir samlingsnamnet på just de verktyg vi anser bäst gör detta, istället för något slags på förhand bestämt ideologiskt paket som vi försöker sälja på folk.

Just detta möte råkar infalla helgen närmast Halloween, och det är parad i staden vi möts i. Efter mötet flyttar vi vårt bord till paradrutten och fyller på våra depåer med godis. Vi får bra respons och stämningen är på topp när de utklädda deltagarna – barn som vuxna – passerar. Vi har bra samtal med varandra och med människorna runtomkring oss. Nästan allt vi har på bordet går åt, och någon ropar att vi givit bort godis för $70. Det må så vara, men vi har också fått ungefär lika mycket i donationer, och då är vi precis där vi vill vara – en icke-hierarkisk katalysator för lokal solidaritet och inbördes hjälp, som vi vill se växa och omfamna allt större delar av våra liv tills vi förändrat det här skitsamhället i grunden.

Parallellt med den rådande optimismen och explosionsartade tillväxten finns förstås också ett allvar. Inte bara för att repressionen är verklig, från både stat och högerextremister, men också för att det ligger en känsla av att förvalta ett ansvar i luften. Att omvandla den här aktiviteten till en strukturellt sund och långsiktig verksamhet. Diskussionerna i IWW går nu på flera fronter kring frågor om decentralisering, centralstyrning, icke-hierarkiska strukturer, frågor kring formella och informella strukturer, och vilken roll GDC egentligen bör spela i det större sammanhanget.

Det är frågor som definitivt behöver besvaras. En struktur som kan klara av växtvärken måste komma på plats, där allt från konflikthantering, inriktning och beslutsprocesser måste kunna hanteras, och vara definierade på ett sätt som inte skapar missförstånd och splittringar. Vi behöver också försöka se till att organiseringen förblir en association av individer som tillsammans vill lösa problem, istället för den serviceinrättning som fackliga organisationer ofta kan stelna till, och att inititiv och kreativitet inte stryps av byråkrati och hierarkiska beslutskedjor.

Men idag, i New Jersey-solen, kan jag inte annat än att kosta på mig en känsla av att vara med om något inspirerande och meningsfullt, något som gör den snåriga samtiden lite mer begriplig och hoppfull. Jag tror att Joe Hill hade gillat det här. Han trodde också att en annan värld var möjlig.

Inlägget I Joe Hills fotspår dök först upp på anarkism.info.