Och via olika kanaler får vi tag i en av medlemarna ur Rouvikonas, som ber oss att komma förbi K-Vox.

Första gången vi träffar Thanasis, medlem i Rouvikonas, är en väldigt högljudd fredagskväll på K-Vox. Thanasis verkar vara glad när vi presenterar oss och är vänligt inställd till att berätta för oss om Rouvikonas, så vi bestämmer en träff dagen efter. Vi bestämmer även att vi ska besöka Distomo på lördagen. Distomo är ett antifascistiskt hangout som finns i stadsdelen Agios Panteleimonas, inte långt ifrån Exarchia. Bilda Kedjor har gjort en podcast om Distomo och det antifascistiska arbete, lyssna gärna på deras på här.

Det första vi gör dagen efter är att vi tar en promenad ner till Agios Panteleimonas tillsammans med Thanasis. Under vår promenad går vi förbi ett gammalt squat. Under tiden som det var ockuperat var det en av Athens största husockupationer och samlade den största anarkistiska demonstrationen i Aten vid den tiden. Squatet är också det som hållit längst i Aten.

Distomo är en ganska liten lokal och framför, på torget har det hängts upp banderoller och det har även arrangerats en matutdelning denna lördagen. Lite längre bort står en grupp frivilliga läkare som har satt upp en provisorisk vårdcentral. Denna ”vårdcentral” byggs upp varannan vecka här på torget och varannan vecka på ett torg i närheten som heter Victoria Square.

Thanasis berättar för oss att lekparken som vi ser på torget är också ett projekt som drivits fram av Distomo. Innan antifascisterna kom till området hade Golden Dawn (det nazistiska partiet i Grekland) tagit över en lekplats i närheten och den var endast för grekiska barn. Som svar på det här öppnade Distomo en lekplats här på torget där alla barn var välkomna. Nu drivs lekplatsen av föräldrar som bor i området.

Vi frågar om hur verksamheten kring Distomo bedrivs idag, om det är lugnt eller om det är mycket konfrontationer med nazister som finns i området. Thanasis svarar att i början, när Distomo öppnade upp så var det en ganska hög grad av militans. Numera så är det mer lugnt, då nazisterna har blivit färre i området och situationen har lugnat ner sig. Militansnivån höjs och sänks efter behov helt enkelt. Just nu är det inte så många som vågar vara öppna med att dom är nazister, särskilt inte i området.

Thanasis pekar på en byggnad och förklara att det var där som nazisterna från ett parti som heter Lepen öppnade upp ett kontor förra året. ”Dom öppnade upp kontoret i augusti-september när det brukar vara ganska lugnt inom rörelsen. Vi kom dit och sa till dom att ni kommer åka ut innan årsskiftet och det var också vad som hände”, berättar han.

Thanasis berättar att dom gick dit ganska ofta, men att nazisterna aldrig vågade komma ut och att deras kontor övervakades av polisen. Till slut kraftsamlade Rouvikonas och gick in i byggnaden och slog upp ett stort hål i deras vägg (video) och sedan var dom borta.

En stund senare, när matutdelningen tycks vara över åker vi tillbaka till Exarchia och K-Vox där vi tar en kaffe tillsammans med Thanasis som berättar för oss att han har varit engagerad i rörelsen i ca 20 år och berättar för oss hur Rouvikonas växte fram.

Efter kravallerna 2008 och krisen som följde var det ett stort antal människor som tog sig ut på gatan och protesterade. Många som redan var engagerade i rörelsen började mer och mer avancera (Thanasis ordval) sitt engagemang och under tiden föddes många olika grupper, organisationer och initiativ. En av dom var K-Vox och på K-Vox startades 2010 en rörelse som bedrev solidaritetsarbete för politiska fångar. Ur denna rörelse, tre år senare, växte Rouvikonas fram. I början bestod gruppen av ca tio personer men och nu är dom någonstans mellan 50 och 70 medlemmar.

Vilka är det som är med i denna grupp då, undrar jag? Thanasis svarar att alla anarkister är välkomna och att dom inspireras av många olika grenar inom anarkismen.

Jag får senare veta att även marxister är välkomna i gruppen. Så länge en accepterar de anarkistiska principer som Rouvikonas är byggt på är det fritt fram att ansluta sig. Detta gäller oavsett om det handlar om frihetliga eller auktoritära marxister. Jag förstår av samtalet att det är en ganska ny organisationsform i Grekland, även om det kanske är vanligt här i Sverige att anarkister och marxister är med i en och samma grupp eller organisation så har det inte sett ut så i Grekland. Och jag undrar hur det här fungerar i praktiken, att en anarkistiskt grupp välkomnar auktoritära marxister, eller snarare att auktoritära marxister vill vara en del av en anarkistisk grupp, det återstår att se eftersom att det inte har varit några auktoritära marxister som har sökt sig till gruppen än.

Marxister (oavsett auktoritära eller frihetliga) tillhör ”vänstern” men anarkister gör inte det. En medlem i Rouvikonas, som vi kan kalla för N.K, förklarar att skillanden här är att vilka som röstar och vilka som inte röstar. Det är en ganska stor fråga i Grekland. Anarkisterna röstar inte och därför anses de inte tillhöra vänsterrörelsen. Så traditionellt har marxister och anarkister inte organiserat sig i samma grupper i Grekland.

Viktigt när det kommer till samarbete med vänstern är just det antifascistiska arbetet. Thanasis är mån om att fascisterna inte får utrymme på gatan, och ju fler människor som engagerar sig emot dom desto svårare är det för fascisterna att vara aktiva. Därför är det viktigt att även vänsterrörelsen är med och slåss mot fascismen, menar Thanasis.

När det kommer till den antifascistiska kampen så har Rouvikonas även kraftsamlat på läktarna. Numera finns det väldigt många antifascistiska huliganer i Grekland och AEKs medlemslokal ligger i Exarchia. Men ska en vara medlem i Rouvikonas är det inte okej längre att vara en del av en ”huliganrörelse” förklarar Thanasis. Detta är för att Rouvikonas ser sig själva som en ren anarkistisk grupp och tror att det skadar gruppen om huliganism tillåts, även om det är något en väljer att pyssla med utanför de organiserade. Det är helt enkelt nolltolerans mot det om en vill vara medlem eftersom att det anses gå emot de anarkistiska principerna.

Thanasis berättar att Rouvikonas kommer att rikta sin uppmärksamhet mot läkataren mer. Det är väldigt många som redan är antifascister men kanske inte är mer politiska än så som dom vill försöka värva till gruppen. Dom tror att i dom här kretsarna finns många kids från arbetarklassen som har stor revolutionär potential. Ett annat problem är den stora nazistiska närvaron på läktaren. Det är också en av anledningarna till att Rouvikonas själva kommer att öka sin närvaro. Precis som gatorna så ska läktarna vara nazifria, menar Thanasis.

Även om det antifascistiska arbetet är viktigt och brett inom Rouvikonas så är det långt ifrån allt som verksamheten består av. Många av aktionerna läggs upp på Facebook, ofta tillsammans med en video som visar delar av aktionen. För den som är nyfiken finns aktionerna uppe på Rouvikonas youtubekanal som kan ses här.

Att synas utåt och sprida anarkistisk praxis och teorier är en viktig del av kampen anser N.K. ”Vi bedriver alla frågor som är relevanta. Vi främjar anarkistiska ideal och förklara den politiska och sociala verkligheten ur en anarkistisk synvinkel, samtidigt som vi strävar efter att ge maximal publicitet åt våra ord och handlingar”, förklara N.K. Kritiken som Rouvikonas framför inom anarkistiska rörelsen är att det ofta tenderar att bli fokus på snuthat, antifascism eller solidaritetsarbete för fångar. Medan det inte är något fel på denna typ av verksamhet, som Rouvikonas själva också bedriver, borde fler anarkistiska grupper rikta fokus åt många fler olika problem inom samhället, menar N.K.

Någonting som är viktigt för medlemarna i gruppen är att det är en hög aktivismnivå med minst 1 aktion per vecka. Aktionerna är noga planerade och här krävs det att medlemarna är väldigt aktiva, och det är också ett krav som Rouvikonas har när en ansöker om medlemskap. Alltså att acceptera den höga aktivitetsnivån. Som medlem förväntas du dyka upp och ställa upp på aktioner och andra aktiviteter som är planerade. Hårda krav, men det lönar sig.

Rouvikonas är en het potatis i den politiska debatten i Grekland. Det har även hänt att gruppens aktioner har diskuterats under debatter i parlamentet och media skriver frekvent om deras aktioner. Och medias bild av gruppen är inte alltid så rättvis, vilket inte förvånar mig. ”Våra aktioner har skapat en del olika reaktioner från media, allt från raffinerad ironi till att utmåla oss som illavarslande terrorister” berättar N.K. När jag frågar Thanasis hur reaktionerna är från allmänheten svarar han att han upplever dom som positiva överlag, trots att vissa aktioner innefattar ex sabotage av kontorsmaterial och beskrivs i media som ”våldsamma”.

Rouvikonas som grupp har ökat sin aktivism markant, men i samband med det tillkommer även ökad statlig repression. I oktober ockuperade Rouvikonas Spaniens ambassad och för det åtalades 18 av medlemmarna. Hur ska ni skydda er från den ökade repressionen, frågar jag Thanasis. Det är helt enkelt att vi blir så många att staten inte kan komma åt oss lika lätt och obemärkt svarar Thanasis.

På K-Vox träffar vi även fler medlemmar ur Rouvikonas. Vi träffar även K.G som har varit medlem i ca 6 månader. Han är lite yngre än dom andra som vi har träffat men har själv varit aktiv i en annan grupp innan han bestämde sig för att byta grupp och istället bli medlem i Rouvikonas. Och det är just den höga aktivismnivån som har lockat K.G till Rouvikonas. Medan vi sitter och pratar visar det sig att det är ett möte för nya medlemar och K.G smiter iväg.

Det blir också det sista officiella samtalet vi har med Rouvikonas. Men så gott som varje kväll går vi ner till K-Vox och tar en öl/kaffe och småpratar med dom som hänger där. Det är svårt att låta bli, det är en otroligt behaglig atmosfär på K-Vox, det är billigt, folket är trevliga och det känns allmänt bra att vara omgiven av kamrater. Att liksom, bara vara och känna sig trygg med det. Den hemska världen utanför känns så långt bort när en sitter där.

Vi finner fler liknande ställen i Exarchia, och i nästa inlägg kommer jag att skriva om en annan anarkistisk gruppering som håller till i stadsdelen. Gruppen är mindre än Rouvikonas, väldigt informell och till skillnad från Rouvikonas håller dom till mer bakom kulisserna.

Inlägget Rouvikonas dök först upp på anarkism.info.

Greklands moderna historia – kortfattad (skriven av Svartkatt)

Greklands moderna historia präglas av de olika diktaturer som rådde i landet från mitten av 30-talet och ända fram till 1974, med andra världskriget och det efterföljande inbördeskriget som ett av få tillfälliga avbrott.

Politisk turbulens på 60-talet bidrog till att ytterligare öka repressionen i landet. Det fanns få tillåtna kanaler att uttrycka politiskt missnöje, framför allt för anarkister och kommunister, som istället gick i exil eller organiserade i små underjordiska grupper samt på universitet och högskolor. Upproret på Atens tekniska högskola hösten 1973 var ett uttryck för det stora missnöje som rådde, och trots att det slogs ner brutalt med hjälp av militären så blev det början på slutet för den regerande militärjuntan.

Problemen i dagens Grekland har en komplicerad historia med många orsaker, men vad som är uppenbart är att den nykoloniala relationen med norra Europa som landet befinner sig i idag inte är en avvikelse, utan snarare en utveckling av tidigare maktdynamik. Europas centralmakter har länge sett den europeiska periferin som ett område att använda för sina syften. Länder som Grekland pressades att inte konkurrera med de europeiska industrierna. Istället skulle de förse Europa med råvaror och försörja sig på bland annat turism.

Den grekiska staten var efter 70-talets mitt fortfarande djupt präglad av den diktatur som så länge kontrollerat landet, vilket innebar en oerhörd byråkratisk apparat, och en utspridd korruption och klientelism. De nya ”demokratiska” partierna, främst socialdemokratiska PASOK och högerpartiet Ny Demokrati turades om att regera och spela med i det korrupta spelet – de lovade mycket och försökte allt som oftast frisera hur den verkliga ekonomiska situationen presenterades utåt. De enda vinnarna var de grekiska och europeiska eliterna.

När den ekonomiska krisen slog till runt 2009 så var landet därför i en väldigt utsatt position, med stora skulder, korruption, en ekonomi som inte längre var självständig på grund av integreringen med EUs ekonomiska och monetära politik, och ett alltmer desillusionerat folk. De europeiska stormakterna hade alltså själva varit delaktiga i att skapa denna situation. Den politiska mitten imploderade fullständigt i Grekland, och istället trädde vänsterkoalitionen Syriza fram som en politisk enande kraft, med en högerextrem nazistisk motsvarighet i Gyllene Gryning, som dock inte lockade lika många väljare.

Med Syriza vid makten påbörjade Europas ekonomiska och politiska elit en förtalskampanj där greker bland annat utmålades som lata, och samtidigt iscensattes en politisk-ekonomisk utpressningsprocess där Grekland skulle behöva genomgå ett ekonomiskt stålbad av åtstramningar och privatiseringar – en slags kollektiv bestraffning som inte ens en del av de egna institutionerna trodde skulle fungera. Syriza vek sig för detta hot, och landet blev i praktiken en koloni, där byråkrater som representerar trojkan (IMF, ECB, EU) kommenderade de grekiska politikerna vad de skulle göra som villkor för att få ekonomisk hjälp.

Inhemskt så började allt fler inse att Syriza inte hade några lösningar på problemen, och missnöjet började åter att gro. På grund av diktaturen och korruptionen fanns det sedan länge en ingrodd misstro mot institutionerna i Grekland, vilket bland annat manifesterade sig i en stark politiskt oberoende gräsrotsorganisering och kultur, med ockupationer, sociala center och nätverk av inbördes hjälp. Samtidigt finns det också en högerextrem rörelse kring Gyllene Gryning, som också har stora sympatier bland landets poliser.

Landet är nu alltså i kläm mellan de egna politikerna som aldrig på riktigt vågade trotsa EU-byråkratin, och den trojka som bit för bit privatiserar och monterar ned landet utan någon ekonomisk ljusning i sikte. De positiva aspekterna av krisen är den självorganisering som klivit in och räddat samhället där institutionerna svikit.

Den anarkistiska rörelsens historia i Grekland – kortfattad

Den anarkistiska rörelsen i Grekland är relativt ung vilket en kan förstå om en läser Greklands historia, från 30-talet var det väldigt begränsat med möjligheter att organisera sig och driva kampen framåt. Trots det har det funnits anarkistiska rörelser i Grekland sedan 1800-talet, bland annat ett anarkistiskt kollektiv ”Epi ta Proso” som bland annat gav ut en tidning.

År 1973 ockuperades Atens tekniska högskola av studentrörelsen och det blev startskottet för den anarkistiska rörelsen och var då starkt influerad av bland annat situationisterna.

Anarkisterna i Grekland var, innan 2008, aktiva främst via stormöten, som det kallades till om det var någon viktig fråga som behövde diskuteras, men i övrigt så fanns det inget behov av att organisera sig ytterligare.

Vad som skedde 2008 var dock inte bara en spontan reaktion på krisen och mordet på 15-årige anarkisten Alexis Grigoropoulos (The potential to storm heaven). Redan ett par år tidigare började missnöjet mot regeringen växa och den anarkistiska rörelsen började bli mer aktiv i direkta konfrontationer mot statsmakten.

Exempelvis de många stundetkravallerna som ägde rum mellan 2006-2007, och attraherade väldigt många, framförallt unga, människor till den anarkistiska rörelsen.

Under åren som följde efter december 2008 var rörelsen våldsam och nihilistisk. De många strejker som uppstod några år senare var väldigt våldsamma och Grekland befann sig i en otroligt djup ekonomisk kris.

Men här uppstod också nya tankesätt inom den anarkistiska rörelsen. Många började praktisera självorganisering, bland annat byteshandel och självorganiserade apotek. Ett annat praktiskt exempel är att det fanns dom som åkte runt och satte igång elen hos människor som inte kunde betala elräkningen och hade fått elen avstängd. Det pågick mycket solidaritetsarbete och tanken att behöva avancera sin organisering växte hos många grupper, grupper som tidigare hade endast varit aktiva via stormöten eller väldigt spontant. Många kände att det skulle behövas en mer långsiktig strategi inom den anarkistiska rörelsen. Därför kallade man till ett stormöte för att bland annat diskutera uppsatrten av en anarkistisk federation i Grekland.

Vad som skiljde detta stormötet från tidigare stormöten var att här var endast grupper inbjudna och inte enskilda individer. Här uppstod en tydlig distinktion mellan vad som kallas för sociala anarkister och nihilisterna.

Ännu idag är den anarkistiska rörelsen i Grekland väldigt uppdelad och många av anarkisterna som jag träffar i Aten menar att det knappast kan kallas för en rörelse utan snarare en väldigt stor skara av olika grupper som är aktiva, men det saknas en gemensam helhetsyn.

Det finns exempelvis idag två olika anarkistiska federationer eftersom att det skedde en splittring år 2014, då det ansågs vara en naturlig process i och med de politiska skillnaderna man upplevde.

Genom artiklarna som jag lägger upp och genom berättelser från de olika människor och anarkistiska grupper jag möter kommer en kunna läsa av och förstå att det finns en skillnad framförallt i hur dom organiserar sig och vilka mål dom fokuserar på.

Inlägget Greklands ekonomiska kris och den anarkistiska rörelsen dök först upp på anarkism.info.