Strejken är ett urgammalt medel för sociopolitisk påtryckning som populariserades globalt genom den moderna arbetarrörelsen från 1800-talet. Dess effektivitet bygger på maktojämlikheter i systemet där vissa härskar genom att stå på andras axlar. När de nedtryckta drar tillbaka deltagande i systemet i form av tid, arbete, pengar eller support vacklar makthierarkierna, och det blir synligt att det i grunden är makthavarna som är beroende av de underordnade, och inte tvärtom. Att försvara det utrymme för strejk som vi tillkämpat oss och sprida denna aktionsform till andra områden i härskarsystemet är grundläggande för antikapitalister och andra maktkritiska rörelser.

Men strejken är för anarkister och andra radikala antikapitalister inte bara ett medel, utan också ett mål. Inom klassisk syndikalism var tanken på generalstrejken där alla arbetare lägger ned arbetet central. Idén var att generalstrejken skulle underminera hela strukturen med lönearbete där kapitalister och andra makthavare lever på andras arbete, och bli det avgörande steget i en social revolution där arbetarna tog över. Kapitalister, chefer, ordningsmakt och makthavare skulle avskaffas, och ”jämlikheten bliva lag”.

Strejken kan därför också betraktas som ett exempel på prefigurativt handlande, att bygga det nya samhället inom skalet av det gamla. För anarkister kan inte mål och medel separeras allt för drastiskt, vi tror inte att vi kan nå ett samhälle fritt från förtryck genom förtryckets medel.

Det här sättet att tänka (och framför allt handla) bryter också ned den gamla distinktionen mellan utopi och realism. I den direkta aktionen, exempelvis strejken, ser vi redan nu att en annan värld är möjlig. I vilken utsträckning detta slår igenom i stor skala har vi ofta mindre kontroll över, men om vi inte når hela vägen så har vi åtminstone fått se en glimt av en bättre tillvaro här och nu.

På ett principiellt plan är det aldrig bortkastat att strejka från uppgifter som makthavare har beordrat oss. Strejk är inte alltid rimligt eller genomförbart, men så länge vissa kan tvinga andra till arbete är strejken en möjlighet. Och så länge strejken är en möjlighet är den frihet vi längtar efter mer än bara ett tankespöke.

Inlägget Strejken: mål eller medel? dök först upp på anarkism.info.

Krokodiltårar och hissning, eller axelryckningar och dissning. Reaktionerna på Kamprads död tydliggjorde politiska skiljelinjer, mer än många debatter. Liberaler och konservativa hyllade honom som en nationell hjälte. Socialister och antikapitalister såg utan sorg en (post?)fascist och kapitalist gå i graven, en man som tronat över en av världens största privata förmögenheter, byggd på andras arbete i imperialistisk anda.

Arbetarrörelsen har ofta fokuserat på ekonomiska frågor, och detta med rätta. Genom decennier av kamp i form av organisering och direkt aktion lyckades rörelsen under det tidiga 1900-talet uppnå bland annat rimligare lönenivåer. Och för prekära arbetare och migrantarbetare med flera är fortfarande ekonomin central. Men den typiska svenska arbetaren lever globalt och historiskt sett på en ekonomisk nivå som måste betraktas som mycket privilegierad. Och det blir onekligen lite lamt när löneförhandlingar inte längre handlar om resurser till basbehov, utan om att få mer stålar till vettlös konsumtion eller vidgande av aktieportföljen och fylligare fondsparande.

När det gäller makten över våra liv och arbetsförhållanden, däremot, är vi fortfarande i stort sett lika förtryckta. Vi har som lönearbetare i det moderna samhället berövats möjligheterna att möta våra basbehov själva. Vi är tvingade att sälja vår arbetskraft för att kunna konsumera det vi behöver på en kapitalistisk marknad. I relation till kapitalet finns ingen religionsfrihet, alla måste böja knä och offra sitt liv till Arbetsmarknaden, annars saknar hen rätt att leva. Många, inte minst icke-män, mår psykiskt dåligt av sina arbetsförhållanden. Vi tvingas att ge en mycket stor del av vår vakna tid till arbetsköparnas agendor, oavsett vad vi själva har för passioner eller ambitioner. På arbetsplatserna råder inte anarki, och inte ens demokrati. Kapitalisterna och andra arbetsköpare och deras administration bestämmer. När jag under några år jobbade som färdtjänstförare förundrades jag ofta över att det inte var förenligt med organisationens förväntningar ens att ta sig tid att bemöta äldre personer eller personer med funktionsvariation som medmänniskor.

Kanske skulle arbetarrörelsen ha lättare att mobilisera människor för en kollektiv kamp om vi betonade arbetares frihet mer? Politiska partier som tidigare haft detta på agendan ser ut att i mycket ha kastat in handduken. Socialdemokratin har i närmare ett sekel accepterat arbetsköparens ”rätt att leda och fördela arbetet”, ett grundläggande svek mot tidigare socialistisk kamp. Idag monteras successivt tidigare framsteg på arbetets områden ned. Det är ”arbetslinjen” som gäller.

Är det inte hög tid för en mer radikal och frihetlig arbetarkamp? Lönearbetet är trots allt i grund och botten inget annat än en annan form av slaveri. Att kapitalet är på frammarsch och arbetarrörelsen just nu kan se ut att vara på tillbakagång är inget skäl att anpassa kraven till något mer ”realistiskt”, tvärtom! Nu mer än någonsin behövs de djärva drömmarna, inte minst från utomparlamentariska grupper, som visar att högerrörelserna på det politiska fältet inte accepteras.

Så var är de högljudda kraven på kortare arbetsdag, på basinkomst, på arbetarinflytande? Var är de allvarligt menade ambitionerna att tränga tillbaka lönearbetets roll och ge oss större utrymme för vettigare sysslor? Var är det öppna motståndet mot chefsväldet? Var är visionerna om att helt avskaffa lönearbetet? Var är uppmaningarna till maskning och mänsklighet på arbetsplatsen? Var är massrörelserna för en värld utan Kamprads?

(För övrigt anser jag att alla som lönearbetar och inte redan är med ska överväga att gå med i lämpligt LS av SAC Syndikalisterna.)

Inlägget Arbetarnas befrielse? dök först upp på anarkism.info.