Vid krig kommer den liberaldemokratiska vurmen för individens frihet omedelbart att kastas överbord. Inte längre kommer det handla om att samtala och respektera varandras åsikter, om att staten inte får inskränka individens friheter eller dess rättigheter. Vid händelse av krig ömsar staten ögonblickligen skinn och kommer förutsättningslöst kräva skyldigheter av dig. Även om staten snabbt går från demokrati till diktatur är förändringen som sker egentligen inte alltför stor. Repressionen finns alltid i statens DNA.

Förespråkare för nationalstaten påpekar gärna högljutt hur viktigt det är för medborgare att göra allt som krävs för att skydda landet i händelse av krig. Man menar att så kallade svenskar har behov och ansvar att försvara landet och vår inbillade gemensamma livsstil. Grundpremissen i statskramarnas argumentation är att fördelarna vi tydligen åtnjuter till vardags, inbegriper tvånget att beskydda dessa när det behövs. Vad statsvurmarna verkar bry sig mindre om är att inte alla medborgare gillar, sympatiserar eller accepterar nationalstaten och dess påstådda fördelar. Ogillande tvingas sådana människor leva sina liv under statsmaktens kontroll. Det är såklart otroligt svårt, om inte omöjligt, att leva utanför, oberoende, av en nationalstat. Du kan liksom inte säga upp medlemskapet i en stat. Den som hävdar att alla är fria att välja hur man vill leva, kanske ändrar uppfattning när den försöker att leva sitt liv utan att tvinga sina barn till skolan, utan att ha ett bankkonto, utan att lönearbeta, inte leva enligt med de mest grundläggande sociala normerna och identiteter. Eller försöka avstå från att försvara landet i krig. Snabbt skulle ens handlingar få kännbara negativa konsekvenser. Som bestraffning, repression, utfrysning och demonisering. Det blir otroligt svårt att leva livet ostört om man vägrar anpassa sig efter statens intressen. Till syvende och sist accepterar inte staten oliktänkande medborgare som agerar mot statens intressen. För eller senare stämplas sådana personer som extremister, konstiga, besvärliga, psykiskt sjuka eller terrorister. Om du avviker från normen kommer staten på olika sätt tvinga dig tillbaka in i ledet. Om du inte anpassar dig kommer staten bestraffa dig. Avvikelse ska göra ont, och potentiella upprorsmakare ska skrämmas till lydnad.

Vilka lagar är det som gäller för svenskar i händelse av krig? I Sverige kan alla vuxna medborgare tvingas försvara landet. Detta kallas för ”totalförsvarsplikt”. Tanken är att alla ska bidra med något för fosterlandet. Det kan handla om sjukvårdspersonal, forskare, ingenjörer, eller krigsdugliga personer. De flesta av oss tycker nog generellt det finns något bra med att hjälpa varandra om det behövs. Tanken med totalförsvaret är dock inte altruistisk, utan handlar om att alla medborgare måste försvara och slåss för nationalstaten. Det är inte i första hand din vän som du kämpar för, det är för staten. Om du inte lyder hotar staten med hårda straff, 1-4 år i fängelse, enligt totalförsvarsplikten.

På många sätt är att leva i en nationalstat som att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Den relativt svagare parten tvingas leva på den starkes villkor och kuvas troligtvis över tid. Om den svage gör motstånd, vägrar lyda, slår den starke tillbaka. Med full kraft om det behövs. I värsta fall omintetgörs den svage. I perspektivet av nationalstaten innebär det att du till sist riskerar att upphöra vara en fullvärdig samhällsmedlem. Du förpassas istället till ett undantagsliv, i fängelse. Eventuellt kan du på nåder rehabiliteras och återanpassas in i samhället. Om du lyder, det vill säga. Om du tar upp vapen för fosterlandet, ifall det behövs. Denna typ av osunda relation är ingen särskilt bra grund för en hållbar samvaro.

I sammanhanget är det bra att komma ihåg att militära konflikter mellan statsmakter till stor del beror på problem som skapats av staterna själva. Exempelvis konflikter om naturresurser. Staten har förgiftat klimatet i årtionden och exploaterar naturen till vardags. Därutöver prioriterar stater gärna egna intressen, ofta på bekostnad av minoritetsgrupper i egna landet, och människor i andra länder. Den enes bröd beror på den andres nöd, om så krävs med våld. Likväl förväntas alla medborgare ta till vapen för landet när staten kallar. Just nu kan vi i realtid bevittna hur lättvindigt den svenska regeringen tillför stora mängder pengar till militären. Den allmänt accepterade förkärleken för krig ska jämföras med hur svårt det annars är för staten att ”ställa om” till ett så kallat ”grönt samhälle”. Som vanligt går vapenmakt före blomsterprakt.

Svenska staten kommer inte bara straffa dig om du inte kämpar för landet. Om staten anser att du aktivt motarbetar Moder Svea, i händelse av krig, kommer du utsättas för repression. Om du exempelvis baktalar regeringen offentligt, eller om du försvårar statens verksamhet i samband med krig, riskerar du livstidsfängelse. Om du är anarkist, med grundinställningen att du motsätter dig alla auktoriteter, och att du därför varken vill försvara eller samarbeta med auktoriteter, kommer staten i händelse av krig troligtvis inte längre att tolerera dig. Du kommer istället betraktas och bestraffas som en landsförrädare. Du är antingen med eller emot staten. Däremot utan någonstans att ta vägen.

Även om det kan tyckas vara en mörk och hopplös situation finns ljus vid horisonten. Med kunskap om statens repressiva natur kan vi som anarkister göra substantiellt motstånd. Istället för att befatta oss med totalförsvar kan vi göra totalt motstånd mot staten. Idag och imorgon. Vi kan vägra värnplikt, och inte anpassa oss till plikterna som krävs av staten. Vi kan bygga strukturer för nya sätt att leva, i syfte att bli mindre avhängiga staten. Vi kan undvika att göra oss beroende av lönearbete. I händelse av krig har vi förberett oss väl hur vi lever i solidaritet med andra människor. Vi vet hur man praktiserar ömsesidig hjälp, för vår egen skull och inte för statsmaktens överlevnad. Genom vårt motstånd visar vi att det finns andra sätt att leva och lösa konflikter. Idag är anarkism ett motstånd mot staten. Imorgon är anarkism ett försvar mot alla som vill försöka tvinga oss att leva i en nationalstat.

(Detta är inte en pacifistisk text. Det finns tillfällen när väpnad kamp kan vara nödvändigt. Exempelvis i självförsvar, eller som del i befrielsekamp.)

Front Frisedel

LÄNKAR:
– Brottsbalken kap.21 (”Om brott av krigsmän”), och kap.22 (”Om landsförräderi”): https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700

– Lagen om totalförsvarsplikt: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19941809-om-totalforsvarsplikt_sfs-1994-1809

Inlägget DET TOTALA MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Det är tidig höst 1906 i Helsingborg då två av de mest omskrivna antimilitaristiska demonstrationerna i svensk historia går av stapeln. Det är ett av de två socialdemokratiska ungdomsförbunden, det anarkistiskt inspirerade Ungsocialisterna, som håller demonstrationer med tusentals deltagare, i en tid då både upprustning och antimilitarism är i ropet. Fredrik Egefur beskriver händelseförloppet i Pinto & Ericssons Politik underifrån : Kollektiva konfrontationer under Sveriges 1900-tal (Arkiv, 2016). På en bild i boken syns den ungsocialistiska klubben i Lund. Könsfördelningen är jämn (åtminstone om vi könar efter hattar), och till vänster i bild syns ett maffigt standar med texten Död åt militarismen.

Anarkismen förknippas inte sällan med våld, kaos och bombkastning. Och visst finns i traditionen en militant och konfrontativ dimension som ibland tagit och tar sig uttryck i våldsamma protester, oroligheter, konfrontationer och attentat. Det har alltid funnits olika uppfattningar om militansen, allt från anarkopacifister som förespråkar ickevåldsligt motstånd i alla lägen till upprorsinriktade anarkister som ser ”handlingens propaganda” (attacker och attentat) som den centrala praktiken. Men anarkismen har också en stark antimilitaristisk ådra. Innan första världskriget var arbetarrörelsen i mycket internationalistisk. Det handlade om klasskamp och internationell solidaritet, och därför var krig mellan folk uteslutet. Militären var (och är) en hierarkisk och patriarkal tvångsinstitution som styrdes av överklassen och tjänade och tjänar kapitalistiska intressen genom att bland annat vända arbetare mot varandra.

Idag är vi igen i en situation där upprustning står på alla etablerade partiers politiska agenda. Gränser ska skyddas, polis och militär ska få mer resurser. Det är högre straff och hårdare tag. Samhällsklimatet blir mer auktoritärt och lutar inte sällan i fascistisk riktning. Men den anarkistiska antimilitarismen är inte speciellt högljudd. Det decentraliserade och direkt-aktionsinriktade nätverket Ofog finns i och för sig, men var betydligt mer aktiva för några år sen då det bland annat genomfördes rosamålningar av krigsmateriel och avrustningsaktioner på vapenfabriker.

I en situation då några av de mäktigaste och farligaste staterna i världen styrs av vapenälskande, grabbiga och auktoritära eller fascistiska galningar behöver vi mer än någonsin underminera militarismen.

Död åt militarismen, krig mot kriget! Fred mellan folk, strid mellan klasser!

Inlägget Död åt militarismen! dök först upp på anarkism.info.