De nyhetsfragment som nått ut kan ändå ge vissa indikationer, speciellt om de förstås i ljuset av den utveckling som pågått i Kuba de senaste åren. Förenklat går det att säga att nyckeln för att förstå situationen ligger i tre sammanlänkade faktorer. Regimens legitimitetsproblem, coronapandemin, och en lång ekonomisk process som ställts på sin spets sista tiden. Protesternas sammansättning är också brokig, och består av alla möjliga politiska tendenser från vänster till höger och är en blandning av långvariga historiska ressentiment, vissa av dem USA-vänliga och antikommunistiska, kritik av det politiska systemet från vänster, och väldigt vardagligt förankrat missnöje över varubrist, ökande ekonomiska orättvisor, allt frekventare strömavbrott, pandemins hälsoeffekter, och politisk repression.

Innan vi går in på detaljerna kan det vara värt att påminna att Kuba har historiskt haft en stark frihetlig arbetarrörelse. Anarkistiska influenser kom till landet redan på 1800-talet, och under sin storhetstid organiserade den anarkosyndikalistiska rörelsen nära 100 000 människor (av vad som då var strax under 3 miljoner invånare), i bland annat tobaks- och sockerindustrin. Dessutom organiserades sekulära skolor, arbetarcenter, kulturevenemang, landsbygdskollektiv och tidningar. Allt detta trots förföljelse och repression från otaliga diktaturer och regimer.

När den kubanska revolutionen utbröt var denna rörelse något försvagad, men anarkister över hela landet var inblandade i organisering på arbetsplatser såväl som väpnad kamp mot Batistas diktatur, trots skepsis mot både Castro och kommunistpartiet. Farhågorna skulle snabbt komma att besannas, när den nya regimen, med kommunistpartiet i en framträdande roll, började rensa ut politiska motståndare inom arbetarrörelsen. Ironiskt nog blev detta den första tidpunkt sedan 1800-talet då alla anarkistiska tidskrifter tvingades upphöra med sina publikationer. Många anarkister mördades, fängslades eller tvingades gå i exil. Därmed hade de kubanska anarkisterna direkt fått ett kvitto på att den ikoniska kubanska regimen, med affischnamn som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara, var beredd att gå hårt åt kapitalistiska intressen såväl som frihetliga socialister¹.

Det här är inte bara en kuriosa historisk parentes, utan visar också varför den frihetliga delen av arbetarrörelsen aldrig varit speciellt överraskad när nyheter om repression kommit från Kuba. För det andra vidrör det också problemen som oppositionell vänster dragits med i Kuba ända sedan dessa dagar, och är en delförklaring till varför den är så svag. Den har historiskt hamnat i kläm mellan kommunistisk repression och antikommunistisk opposition, vilket gjort frånvaron av oberoende organiserad arbetarrörelse näst intill total. Med det sagt kan vi åter vända oss till den situation Kuba står inför idag.

Legitimitetskris och ekonomiska problem
Den kubanska regimens legitimitet har svajat de senaste åren av en rad olika anledningar. För det första hade Fidel Castro själv en slags legendarisk status som gjorde honom genuint populär bland stora delar av befolkningen. Med Raul Castro var det inte entydigt så, och den senaste ledaren, Diaz-Canel, åtnjuter inte i närheten av samma status och vördnad bland Kubas folk. De senaste åren har dessutom både ekonomiska problem och politisk repression naggat anseendet i kanten, och börjat äventyra en del av de framsteg som de revolutionära åren ändå inneburit när det gäller befolkningens materiella situation och välmående.

När det gäller den ekonomiska situationen finns även här ett flertal faktorer. För det första är Kuba under ett embargo från USA som pågått sedan början av 60-talet, vilket redan som utgångspunkt gör situationen svår. Även om Kuba under lång tid fick ekonomiskt stöd av Sovjetunionen, så upphörde det med östblockets fall, och även under Sovjets ekonomiska beskydd gjordes inte mycket för att förändra Kubas profil som en slags pseudokoloni med odling för export och turism som inkomstkällor, vilket gjorde landet oerhört beroende av import både när det gäller basala matvaror och industriell utrustning.

För att säkra denna import har regimen på senare år sett sig tvingad att genomföra åtstramningspolitik med nedskärningar i allmännytta och satsningar på expansion av privat industri, inte minst i den turistbaserade hotellbranschen. På många sätt kan det här sägas vara ett försök att på mindre skala följa i Kinas spår, för att säkra en delvis privatiserad dollarekonomi som sedan kan användas för import.

Den här situationen förvärrades avsevärt det senaste året och landet har nu drabbats av hyperinflation. För att förstå hur det hänt behöver vi beskriva en väldigt speciell monetär strategi som Kuba använt de senaste årtiondena. En vanlig men delvis bristfällig förklaring är att den rådande ekonomiska krisen är orsakad av USAs handelsembargo. Naturligtvis ligger embargot som en våt filt över Kuba, och Trumpadministrationen passade också på att utöka sanktionerna på vissa områden, men det finns en annan ännu mer direkt orsak till inflationskrisen. Det är här som den monetära strategin kommer in i bilden.

Sovjetunionens kollaps ledde till en turbulent tid för Kuba, och kraschade bland annat landets lokala valuta, peson, vilket gjorde det svårt att importera varor utifrån. Som en konsekvens blev svarta marknader där dollarn dominerade väldigt vanliga. På makroekonomiskt fikonspråk fick Kuba enorma problem med bytesbalansen; de stora transfereringarna från Sovjet uteblev, samtidigt som den egna valutan blev värd mycket mindre i jämförelse med andra valutor, vilket gjorde importer väldigt dyra.

För att lösa detta splittade den kubanska regimen peson i två – en lokal peso för den lokala ekonomin, och en internationell valuta (kallad CUC) med en stabil kurs mot dollarn för internationell handel. För att vanliga människor skulle kunna köpa importerade basvaror, skedde en prisväxling till lokal peso på dessa varor innan de kom ut på marknaden. Den andra valutan användes främst för industrivaror och lyxartiklar. Med andra ord: Vanliga människor som främst behövde produkter för sin dagliga fortlevnad betalades i lokala pesos och kunde handla basvaror för dessa, medan industri och verksamheter som behövde internationella importer fick viss del av den valuta som hade en växelkurs med dollarn. Förutom detta fanns speciella butiker där utvalda importvaror – ofta av det mer lyxiga slaget – kunde köpas för den internationella valutan.

Detta system såg till att stabilisera ekonomin i den mån att den kubanska regimen hade stor kontroll över den valuta som användes för internationella transaktioner, samtidigt som lokala pesos kunde spenderas in i ekonomin, exempelvis för infrastrukturprojekt. Men systemet hade också en rad baksidor, och var inte heller speciellt populärt bland befolkningen. Förutom att det var krångligt och försvårade investeringar, kunde det också orsaka märkliga förvridningar av incitament i ekonomin. Exempelvis kunde människor som fyllde viktiga samhälleliga funktioner (som ingenjörer) lockas att gå över till turistnäringen för att ta del av den internationella valutan.

Samtidigt var Kuba sedan Sovjetunionens fall i en fas där landet både uppvaktade nya handelspartners och försökte ställa om sin ekonomi. Vi har redan nämnt expansionen och privatiseringen av turistsektorn, och det var en av drivkrafterna som ledde till att regimen bestämde sig att den dubbla peson skulle slopas. Trots att pandemin, som slog till i början av 2020, orsakade en närapå total utradering av turistekonomin, var planerna redan långt gångna, och det nya monetära systemet rullades ut i början av 2021.

Även om Kuba till en början klarade pandemin relativt bra rent hälsomässigt², så resulterade ökande behov av sjukvårdsutrustning tillsammans med generellt ökande kostnader i logistikbranschen samt den prekära valutaomställningen i en ekonomisk katastrof och hyperinflation. För att strö salt i såren kom de utökade sanktionerna³ i slutet av 2020, som bland annat gjorde det svårare att skicka dollar till släktingar, vilket länge varit en vanlig företeelse bland exilkubaner. Trots att regimen försökte kontra de abrupt stigande priserna som följde av allt detta med att höja löner för statsanställda, har det inte räckt för att förhindra en brist på grundläggande varor såväl för den kubanska befolkningen som för delar av industrin.

Vi har alltså att göra med en rad ekonomiska och globala fenomen som sammanfaller, och en regim fast besluten att fortsätta med planerna på monetära omdaningar trots detta, som har lett till en extra svår ekonomisk situation för det kubanska folket. Det här har definitivt bidragit till ilska och missnöje, och regimkritik från fler håll än vad som varit fallet förut.

Politisk opposition och protester
Till detta kommer också en mer politisk dimension. På Kuba har det under de senaste åren funnits en rad små rörelser som reagerat på politisk repression och förföljelse. Från rapporter om trakasserier av HBTQ-rörelsen till konstnärer och artister som på grund av regimkritik har övervakats och ibland fängslats. Bland de framträdande aktörerna finns exempelvis Moviemento San Isidro, (MSI) och Instituto de artivismo Hannah Arendt (INSTAR), rörelser som består av politiskt aktiva regimkritiska konstnärer. Förutom detta finns det en rad oppositionella medier.

De här kretsarna är svåra att placera politiskt, eftersom de består av många olika komponenter. Vissa vänster, och vissa liberala. Vissa omfattar helt genuina yttringar av missnöje med demokratiskt underskott och censur, andra är mer allmänt ideologiskt motiverade, och vissa helt klart understödda av bland annat amerikanska politiska och ekonomiska intressen. För att demonstrera komplexiteten i denna politiska opposition så mobiliserades stora delar av kultur- och konstnärsmiljön på Kuba under 2020 i ett par fall av politisk repression. Det ena rörde en pro-Trump rappare som som fängslats, det andra en konstnär som också fängslats efter en kontroversiell bild där han satt på toaletten insvept i den kubanska flaggan.

Det här ses av vissa som cyniska provokationer, redigerade av bakomliggande USA-vänliga antikommunistiska intressen, medan andra menar att det rör sig om kränkningar av grundläggande rättigheter. Det här är också bara två av fallen, och flera personer har också arresterats sedan de publikt protesterade mot repressionen. Den 27 november 2020 resulterade detta i att konstnärer och allierade dök upp utanför kulturministeriet i Havanna och krävde att få diskuterade repressionen som konstnärer och artister utsatts för. Den här gruppen bestod bara i minoritet av människor från MSI och INSTAR, vilket tyder på att något höll på att ske i denna sektor som motsäger de cyniska rösterna om att oppositionen är helt kontrollerad, och visar att händelseutvecklingen engagerade folk utanför de vanliga regimkritiska kretsarna. Dessutom uttryckte många kritik mot en ny lag (lagdekret 349) som trädde i kraft 2018 och som dels säger att såväl publika som privata konstyttringar behöver regimens godkännande på förhand, och även innehåller oerhört vaga förbud mot yttringar som är ”vulgära” eller som, parafraserat, strider mot landets normala kulturella utveckling.

Det är också värt att nämna den torgrörelse som uppstod under de följande dagarna (i slutet av november 2020) i Trillo-parken, i stadsdelen Cayo Hueso som mestadels bebos av svarta kubaner. Denna rörelse, som kom att kallas la tángana distanserade sig från de antikommunistiska element de uppfattade i den bredare oppositionsrörelsen, men ville ändå ta tillfället i akt att demonstrera mot sociala orättvisor och diskutera vad de ansåg som allvarliga problem på Kuba.

Bland dessa nämnde de växande ojämlikhet med rasistiska undertoner som gör att fattigdom återigen i allt större utsträckning går hand i hand med hudfärg, och påpekade att om inte vänstern är tillräckligt stark i sin praktik kring antirasism, feminism, hbtq-rättigheter, miljöfrågor och demokrati så riskerar den att överlämna dessa frågor som slagträn åt den antikommunistiska oppositionen. De förespråkade också politiska subjekt fria från liberala föreställningar men också fria från stalinistisk dogmatism, och poängterade vikten av att demokratisera revolutionen och dess organisationer, samt ett behov av vad de kallade för ”kättersk socialism” (socialismo hereje) som uppnår en riktig socialisering av makt, folklig kontroll av produktionsmedlen, och en inkluderande ekonomi baserad på samarbete. Även om det här rör sig om ett helt nytt politiskt fenomen i sin linda, utan några anspråk på närmare titlar och klassifikationer, så är det lätt att se vissa likheter med Kubas historiskt starka anarkosyndikalistiska rörelse i dessa tankar och budskap.

Det finns förstås förutom allt detta också en mer aggressiv konservativ och religiös antikommunism till ”höger” om och vagt överlappande rörelser som MSI och INSTAR, som dessutom har både politiskt och ekonomiskt stöd från USA, samt en högljudd oppositionsmedia kopplad till sig. Det här gör att Kuba hamnar i den olyckliga situationen där det kan verka som om de enda två ståndpunkterna är ett villkorslöst stöd för regimen och ett fördömande av alla andra som reaktionära agenter för främmande makt, eller rabiat antikommunism som vill ha amerikansk inblandning i kubansk politik. Verkligheten är alltså en annan, och det framstår åtminstone från utsidan som om det finns tendenser däremellan som ännu inte helt hittat form eller fått sin röst hörd.

Här kan det vara värt att stanna upp för ett ögonblick och reflektera över situationen för denna kätterska socialistiska strömning. Problemen för denna rörelse är lika mycket det förbehållslösa stödet för regimen som en opposition dominerad av reaktionära element. Även de som i grunden stödjer Kubas regim borde fundera på om det är bra att denna socialistiska opposition tystas och kastas under bussen i rädsla för reaktionära element, eller om detta bara förstärker en dynamik som hållit Kubas revolution fångad i en reaktiv förnekelse av sina egna brister och misstag. Med de pågående kriserna – politisk legitimitet, repression, hälsoläget och pandemin, samt ekonomiska svårigheter, så kanske en vänsteropposition i själva verket är Kubas bästa chans till räddning i det långa loppet⁴.

Det är också viktigt att påpeka att alla dessa oppositionella rörelser har varit relativt små fram tills nu – både de mer organiska och de element som får mer eller mindre ekonomiskt och politiskt stöd från bland annat USA. De här elementen har hittills varit oförmögna att mobilisera gatuprotester, och gnistan som tände krutdurken är alltså inte sådan inblandning utifrån, utan de politiska och framförallt ekonomiska faktorerna som mobiliserat människor och lyckats bryta igenom protest-tabut. Men precis som fallet var med exempelvis de gula västarna i Frankrike, så kommer många aktörer att nu försöka fylla protesterna med sitt innehåll, eftersom den enande faktorn hittills är negativt formulerad – det vill säga en rad olika politiska och ekonomiska förhållanden som allt fler är mot.

Bland de intressantaste reaktionerna på det som händer i Kuba, det vill säga de som är någonstans mellan villkorslöst stöd från auktoritär vänster och opportunistisk alarmism från högern, finns exempelvis en kommuniké från en vänsterkommunistisk grupp i Kuba som fördömer repressionen (bland annat ska en del framträdande Marxister ha fängslats) och ställer sig bakom krav på ”riktig socialism”, eller Anarkistiska Federationen för Centralamerika och Karibien, som skriver ”Ner med blockaden, Ner med diktaturen, Nej till USA-intervention”.

Det här känns som rimliga ställningstaganden. Handelsembargot har gjort stor skada på den kubanska befolkningen. I det cyniska politiska spelet är embargot en win-win situation för USA-regimen och imperialismen. Det kan antingen tvinga fram fördelaktiga politiska förändringar, eller skapa tillräckligt med problem för Kuba för att detta i sig sedan kan politiseras och användas för propagandasyften. Det är till och med rätt troligt att det senare är det främsta målet, eftersom historien visar att diktaturer – Leninistiska såväl som andra – sällan reagerar på sin befolknings klagomål så länge dessa kan hållas i schack med olika kombinationer av morot och piska. Det ledande skiktet har tillgång till livets alla bekvämligheter, och så länge folket inte bokstavligen knackar på dörren med vapen i hand så kan det förbli på det sättet – de har inte ens valsegrar att oroa sig för, vilket är fallet för politiker och partier i så kallade demokratiska länder.

I USA kan politiker istället klappa sig för bröstet och låtsas som att de är solidariska med den kubanska befolkningen samtidigt som de vrider om kniven i ryggen på densamma med sina sanktioner. Alla rop på humanitära åtgärder och återhållsamhet när det gäller våld ekar därför i alla avseenden tomt. Om USA eller någon annan vill minska trycket på Kuba så är sanktionerna en av de första och enklaste åtgärderna att vidta. Det är helt enkelt ett cyniskt spel för gallerierna, speciellt samtidigt som USA knappt tagit sig ut ur ett år av BLM-protester som både orsakats och bemötts av grovt och rasistiskt statligt våld.

Vad som händer i Kuba under den närmaste framtiden är väldigt osäkert. Det kommer bero på vem som lyckas få grepp om proteströrelsen liksom problemformuleringarna, hur den ekonomiska situationen utvecklas, hur pandemin får fortlöpa, samt hur regimen väljer att agera framöver. För frihetligt sinnade socialister kvarstår att konsekvent avvisa både handelsblockaden, USAs inblandning, såväl som diktaturen, bristen på kontroll över tillvaron för vanliga kubaner, samt repressionen och den orättvisa politiken, som i dagsläget tycks leda mot en slags halvprivatiserad statskapitalism av samma stil som Kina. En slogan som ”Ner med diktaturen” kan förstås kännas abstrakt i det avseendet. Men den kätterska socialism som tycks finnas på ön om en tittar lite under ytan, och som utgör ett eko från en historisk frihetlig arbetarrörelse, ger åtminstone visst hopp om en positiv utveckling. Det är svårt att se hur någon markant förändring till det bättre kan ske om inte Kuba lyckas hitta tillbaka till en levande och självständig arbetarrörelse som kan göra landvinningar mot både imperialisterna i Washington och den inhemska regimens stelnade grepp.

Den här texten baseras på en hel rad texter, beskrivningar och sammanställningar av situationen i Kuba. De som inte är länkade direkt i texten kan hittas i nedanstående skildring och länksamling:
https://threadreaderapp.com/thread/1414626287239450627.html

Två nyckeltexter:
Om kompositionen vid olika händelser och i olika proteströrelser de senaste åren
Om Kubas ekonomiska vändning mot privatisering och åtstramningar

1) För mer om anarkismens historia i Kuba rekommenderas Frank Fernandez bok Cuban Anarchism, och om revolutionen specifikt Sam Dolgoffs The Cuban Revolution: A Critical Perspective

2) Kuba hade i början av pandemin låga smittotal, agerade snabbt för att minska utbrott, och har också tack vare sin omtalade sjukvård höga vaccinationstal och 5(!) egenproducerade vaccin, om än inte riktigt lika effektiva som de ledande i världen. Men allteftersom pandemin fortsatt har materialbrister i sjukvården, nya utbrott, sanktionerna, och politiskt tveksamma beslut gjort att opinionen även på denna punkt bidragit till protesterna.

3) Det kan också noteras att Biden-administrationen gjort absolut ingenting för att dra tillbaka de utökade sanktionerna, och mycket möjligt inte vill göra det heller eftersom en krisande kubansk ekonomi ses som en strategisk politisk tillgång, och hoppet kanske tänts om att destabilisera landet politiskt på invånarnas bekostnad.

4) Det är också viktigt att påpeka att det kommunistiska styret är en slags bromskloss på självorganisering på ett sätt som kan jämföras med socialdemokratin i Sverige. Den fackföreningsrörelse som är kopplad till Socialdemokraterna är byråkratiserad och försvarslös mot de nyliberala reformer som sossarna själva genomför. På ett liknande sätt står människorna utan organiserade verktyg för motstånd när regimen i Kuba nu genomför privatiseringar och planerar att tillåta allt större privata företag i ekonomin. De kubanska statliga fackföreningarna kan här jämställas med rena gula fackföreningar, de tjänar inte arbetarnas intressen utan statens och i förlängningen kapitalets.

Inlägget Vad händer i Kuba? dök först upp på anarkism.info.

För tillfället är jag huvudorganisatör för IWW Couriers Network, en medlem av IWW, samt en av grundarna till Glasgow-avdelningen av Couriers Network. Själv jobbar jag som cykelbud för UberEats.

Couriers Network har organiserat arbetare över hela Storbritannien och har haft en hel radda av nya succéer. Men hur började allt? Och varför IWW?

IWW har organiserat arbetare genom nätverksmodellen sedan Februari 2018. Nätverksmodellen är i grunden organiserade enligt federalistiska principer. I praktiken är varje avdelning av Couriers Network ett mini-fack som är affilierat med IWW.  Lokala nätverksavdelningar är öppna [för alla arbetare inom industrin], vare sig du är medlem i IWW eller ej. De leds direkt av sitt medlemskap och fattar sina egna beslut, baserat på de frågor som är relevanta i deras område.

Genom nätverkssystemet hoppas vi påvisa för buden att arbetsplatsorganisering lyckas vinna förbättringar – om man är villig att göra jobbet och är modig nog att agera tillsammans. Vi vill använda den här strukturen för att utveckla praktiska organiseringsfärdigheter för att vinna våra medlemmars krav och för att bygga upp cykelbudens kollektiva självsäkerhet.
Nätverket började egentligen i en liten pub i Cardiff, när tre cykelbud för UberEats som var medlemmar i IWW beslutade sig för att försöka organisera sina arbetskamrater. Avsaknaden av fackföreningssegrar i sektorn, en hög omsättning bland arbetare och en lönesättning med stor variation från dag till dag gjorde medlemskap i mer traditionella fackförbund oattraktivt för många av buden. IWW beslutade sig för att vi måste bevisa för dem att det finns ett värde i att agera gemensamt och direkt, följaktligen skapade vi Couriers Network! När vi såg att de första försöken i Cardiff var lyckade etablerade andra cykelbud och andra IWW-medlemmar en avdelning i Glasgow, vilket snabbt följdes av en avdelning i Edinburgh, och avdelningar i Manchester, Bristol och Southampton. Bara förra månaden etablerade vi en avdelning i London med tusentals bud för första gången!

IWW är det perfekta fackförbundet för den här typen av organisering, på grund av vår långvariga ståndpunkt för direkt-demokratisk organisering och arbetarnas självförvaltning av sina arbetsplatser. Visst är vi ett litet fackförbund, men det betyder också att vi är mycket snabbare och mycket mera motiverade för att faktiskt kämpa för våra medlemmar. Om man vill bli teoretisk så låter vår anarko-syndikalistiskt inspirerade organisationsmodell oss vara mycker mer flexibla vad gäller stridsåtgärder – en modell som alla mer mainstream-fack rynkar på näsan inför. Buden är en hetsigt självständig grupp av arbetare, och de är väldigt militanta – precis som IWW, om du frågar mig! Jag tror att de båda, facket och arbetarna, går samman som hand i handske.

Varför bör buden organisera, och om de gör det, varför ska de välja Couriers Network eller liknande projekt?

Bud bör organisera då det är ett tragiskt faktum att, oavsett vilket jobb du är i, så kommer din chef inte att frivilligt ge dig bättre arbetsvillkor eller betalt genom hans egen godhet (Och det är antagligen en han). Du kommer att behöva kämpa för alla krav, tillsammans med dina arbetskamrater.

I gigekonomin, och speciellt inom buds-sektorn, så exploaterar cheferna oss så mycket de bara kan, vilket gör organisering så oumbärlig för oss. Om du inte är villig att behandlas som en slav, gör något åt det! Prata med dina arbetskamrater och bilda en fackklubb för att kräva förändringar.

Bud aktiva i Storbritannien borde välja nätverket och IWW därför att vi helt respekterar din självständighet som arbetare, och din rätt att själv fatta beslut om vilken åtgärd ni vill vidta. Många av fackförbunden som organiserar sektorn gör så på ett väldigt top-down och auktoritärt sätt, där de i princip bara säger åt buden vad vad buden bör vilja ha. Det vägrar vi göra. Du som bud säger åt oss vad det är du vill att vi ska göra, och vi gör det, tillsammans. Som bevisades av UberEats-strejken i London den 4:e Oktober (Där tusentals vilda strejkande helt självständigt bjöd in IWW att ta en ledande roll inom organiserandet) så är nätverket inte rädd för att arbeta väldigt snabbt när det är dags för det. Vi leds direkt av våra bud, för våra bud – inte för betalda fackbyråkrater.

Vad har ni avklarat än så länge, och vad finns kvar att göra?

Kollektiv handling från nätverkets sida har lyckats tvinga Deliveroo att ta bort diskriminerande språk från deras träningsmanual som förhindrade bud att leverera till sexarbetare, samman med rättigheten att slippa bära uniformen med företagets logga om vi inte vill. Vi har också sett både UberEats och Deliveroo börja erbjuda extra betalt under dåligt väder för första gången – i direkt respons till nätverkets envetna organiserande.

Vad gäller större eller bredare segrar har vi inte sett några större ändringar än så länge – men kampen är ännu ung och vi förväntade knappast att vända jorden upp-och-ner på några månader. Gigantiska företag, värderade till flera miljoner pund och som är så fanatiskt anti-fackliga som dessa kommer att undvika eftergifter så länge de bara kan. Men vi organiserar och vi blir mycket starkare för varje vecka som går. Vi började med en avdelning i Februari, och nu, i Oktober, har vi åtta. På bara åtta månader har vi lyckats organisera den första landstäckande strejken av budarbetare i Storbritanniens historia (Vilket också råkar vara den första landstäckande strejken av IWW-medlemmar). Det är något som Deliveroo och UberEats borde vara livrädda inför.

Vad gör Couriers Networks metoder annorlunda från andra fackförbund som organiserar i sektorn, som IWGB eller Unite Private Hire Drivers? Och varför är det Couriers Network och inte Couriers Union?

Våra metoder skiljer sig åt på ganska många vis – i huvudsak därför att vi är en av de få fackförbunden i Storbritannien som leds direkt av sina gräsrötter, istället för att styras av byråkrater längst upp. Det låter nästan fjantigt att säga det, men vi är tydliga med att faktiskt lyssna på exakt vad våra bud säger – inte vad vi vill höra.

Vissa fack har fokuserat sin budsorganisering på lobbying, att stämma eller försöka gå genom domstolarna för att försöka få bud erkända som så-kallade Limb B-egenföretagare, vilket skulle ge oss grundläggande lagligt skydd. Det är en ärbar strid att ta, men vad vi har upptäckt är att de flesta av våra medlemmar är mycket mer motiverade av mer grundläggande frågor angående vad man får i betalning och våra arbetsvillkor än de är i en lång top-down laglig process. De var också villiga att genomföra militanta direkta aktioner för att uppnå de målen, då de var fullt medvetna om den lagliga vägens svagheter. Som ett syndikalistiskt fackförbund med en långvarig förbindelse till direkt demokrati har våra medlemmar alltid det sista ordet vad gäller våra krav och våra taktiker, därav vårt fokus på direkt aktion snarare än att ändra på lagen.

Till skillnad från andra fackförbund har vi också en långvarig princip att inte ha betalda organisatörer, utan alla som arbetar med facket är också arbetare i samma industri. Vi är också stolta över att vara självständiga från alla politiska partier, och vi slösar absolut ingen tid på att jaga efter gillandet från den “parlamentariska arbetarrörelsen”. Långvarig förändring kommer att ske genom arbetarnas massorganisationer – inte genom att kultivera “vänner” bland de rika och mäktiga.

Vi kallar det för Couriers Network snarare än Couriers Union därför att nätverket själv består av dussintals informella fack som är affilierade till IWW Couriers Network, snarare än att vara en självständig grupp. Det är i princip en federalistisk struktur som drivs på anarkistiska principer, gjord för att ge bud i varje stad så mycket frihet och flexibilitet som möjligt. Bud uppmanas att gå med i IWW om de håller med om våra mål och medel, men vi jagar inte medlemmar aktivt – vi fokuserar på att organisera och på att förändra villkoren för arbetare i industrin.

Vad skulle du säga är de viktigaste sakerna som ni har lärt er under sedan starten, och hur har organisationen förändrats som ett resultat?

Jag skulle vilja säga att det huvudsakliga som har förändrats från nätverkets skapelse vad gäller hur vi organiserar är att vi inte kör med en heltäckande metod för varje stad, och vi har släppt alla förutfattade meningar om vad det är bud faktiskt vill ha. Vi har också upptäckt att kraven kan variera mycket från stad till stad, vilket är riktigt intressant. Vi har också lärt oss att man ibland hittar både vänner och fiender på helt oväntade håll.

Vad har varit huvudutmaningarna för Couriers Network under kampanjens gång, och hur har förhållandet mellan nätverket och mer etablerade fackförbund och rörelser, som ex. Labour med sin nyfunna vänsterprofil, sett ut?

En av huvudutmaningarna för oss har alltid varit att hantera apati hos andra bud som du försöker organisera, vilket kombinerat med den höga personalomsättningen skapar en feedback loop som är väldigt svårt att bryta ned. Vi är dock fortfarande igång med att bryta den, genom praktisk kamp som både väcker medvetande hos arbetare och ger en anledning att stanna i sektorn, och vi har sett riktiga vinster på det området.

Vi har fantastiska relationer till IWGB, som också organiserar bud i Storbritannien på en horisontell och demokratisk grund, och den senaste strejken organiserades tillsammans med BFWAU [Översättaranm. Bakers, Food and Allied Workers Union. Ansluten till TUC, som är en nära parallell till Sveriges LO, inklusive med starka band till Labour] ledde till ett ganska gott förhållande till dem också.

När man strejkar så upptäcker man dock verkligen vilka ens vänner inom arbetarrörelsen egentligen är. Det var riktigt inspirerande att motta officiella solidaritetsmeddelanden från CNT i Spanien, och naturligtvis våra kamrater från SAC i Sverige. Responsen från fackförbund här i Storbritannien har dock varit väldig lågmäld till direkt oppositionell, vilket jag tycker är ganska underhållande.

Jag tror att mainstreamfacken ser oss som ett direkt hot mot deras dominans inom arbetarrörelsen – framförallt därför att vår anarko-syndikalistiska organisationsstrategis succé bevisar att revolutionär syndikalism har visats att fungera när det gäller att organisera “oorganiserbara” jobb här och nu, på 2000-talet. Det är rolig att se de vanliga grupperna av mainstream-aktivister skrika sig hesa om hur landed behöver ‘återuppbygga radikala gräsrötter’, samtidigt som de ignorerar att en ny, radikal fackföreningsrörelse skapas rakt under deras näsor!  

Med allt det sagt så är vi fullt villiga att samarbeta med de flesta aktiva fackförbunden, så länge som de respekterar vår attityd och våra medlemmars åsikter. Vi har svårt för småsint sekterism, och det är precis därför vi finner deras fisförnäma reservationer så underhållande!

Om jag får tala i en personlig kapacitet så har jag varit väldigt besviken vad gäller Labours respons. Labour-medlemmar har skickat in stöduttalanden och bidragit på olika sätt, men ledarskapet har varit väldigt tysta – så till den grad att John McDonnell [Labours finanspolitiska talesperson och Corbyns högra hand], som var på en demonstration i London för att uppmärksamma strejken, inte ens nämnde IWW Couriers Network, trots att han nämnde alla andra fack, att vi gav strejken dess namn [Fast Food Shutdown] och att vi var facket som tog ut flest bud i strejk över hela landet!

Som jag sade, dock, så har den största delen av vårt stöd kommit från helt vanliga människor över hela landet, snarare än politiska partier eller politiska organisationer, vilket jag tycker är mycket viktigare.

Apropå strejkerna, hur har ni lyckats genomföra dem, i en sektor som traditionellt betraktas som oorganiserbar, och i ett land som är så högervridet som Storbritannien, med sina väldigt fientliga anti-fackliga och anti-strejk-lagar?

Vi lyckades genomföra den senaste strejken genom försiktig, djupgående organisering under det senaste året. Jag skulle hävda att vi lyckades organisera en sådan ‘oorganiserbar’ sektor genom att helt enkelt följa grundläggande principer för old-school radikal fackaktivitet: lyssna på arbetare och ge dem kontroll.

Dessutom är de flesta fackförbund väldigt försiktiga med att strejka. Inte vi! Både facket och nätverket vad ganska orädda inför att handla radikalt när bud närmar sig oss och bad oss hjälpa dem. Att ha modet som krävs för att vara principfast är viktigt.

Att organisera i Storbritannien kräver mycket tålamod. Landet är väldigt konservativt, och vi stöter ofta på sådana attityder när vi pratar med arbetare. Det är ingenting man kan komma undan.

Det är dock fascinerande (och rättfärdigande!) att se regeringen upptäcka i realtid vad som händer när man trycker ned fackförbund och strejker och ‘liberaliserar’ rättigheter och arbetsvillkor. Bud räknas som egenföretagare, vilket betyder att vi inte har samma rättigheter och villkor som arbetare som klassas som anställda. Det betyder att vi inte har rätt till saker som sjukersättning, semesterersättning, etc, men det betyder också att vi inte täcks av lagarna som gör det svårt att strejka och svårt att organisera fackförbund. Det orsakar Torypartiet en riktig huvudvärk just nu. Om vi vill strejka så kan vi bara göra det! Det riktigt fina är att cheferna och Torypartiet inte riktigt kan vinna. De kan antingen behålla oss som ‘egenföretagare’ och spara pengar på så vis, eller så kan de ge oss ett ordentligt jobb, spara pengar, men förlora ännu mer till fortsatta vilda strejker, eller så kan de ge oss ett ordentlig jobb, ge oss bättre lön och villkor för att förhindra sådana strejker. Vad de än gör så vinner vi.

Några sista ord eller goda råd till svenska syndikalister och anarkister intreserade i att organisera sektorn.

Överge alla förutfattade idéer som ni har om vad buden vill ha – till exempel förväntade vi oss att alla bud skulle hata att vara ‘egenföretagare’, men många gillar det. Fråga dem vad de vill förändra, och lyssna på svaret! Processen av att organisera kan vara långsam, men det är givande för rörelsen och klassen – fältet ligger öppet för att våra principer och metoder kan göra en comeback.

Kom också ihåg att det här är en internationell rörelse, som har internationell solidaritet som vapen. Vi kommer egentligen inte att uppnå våra mål utan en stark, internationell budsrörelse, vilket gör det så viktigt att vi förbinder den här kampen över gränserna. Om ni behöver någon hjälp eller mer direkta råd, kontakta oss på couriers.network@iww.org.uk. Även om du organiserar med ett annat fack, eller i ett annat land, så vill vi gärna ge den hjälp, solidaritet och stöd som vi kan erbjuda. Er strid är vår strid. För att citera IWWs odödliga slagord: “An Injury to One is an Injury to All”

Inlägget Klasskrig på hjul: IWW Couriers Network dök först upp på anarkism.info.

Om det stämmer så är risken överhängande att alla fackliga alternativ utanför LO, TCO och SACO kommer att utestängas. Det gör också att det befäster den toppstyrda konfliktordningen och den hierarkiska organisationsmodellen, säger Frederik Batzler, facklig samordnare på SAC Syndikalisterna, till Arbetaren.

Det här är ett utspel direkt kopplat till den hamnkonflikt som pågått på Göteborgs containerterminal, där APM Terminals genom en ny, fack- och arbetarfientlig politik har försökt utmanövrera och försvaga majoritetsfacket, Hamnarbetarförbundets avdelning 4. Sedan ett år tillbaka pågår dessutom en utredning om strejkrätten, med denna konflikt som alibi, tillsatt av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. En något bisarr utredning, där betydliga inskränkningar i strejkrätten utreds, trots att det är arbetsköparen APM Terminals som stått för majoriteten av konfliktåtgärderna. Den här nya överenskommelsen är ett svar på den pågående utredningen – ett sätt att förekomma den och därmed ”oskadliggöra” den.

Men det sätt på vilket utredningen ”oskadliggörs” drar närmast tankarna till Transportförbundets kommentar om Saltsjöbadsavtalet när det ingicks 1938: ”I fruktan för döden begår man självmord”. Det handlar alltså om att föregå statens inskränkningar med att snabbt förhandla fram egna inskränkningar! En taktik som kan verka som en blandning av uppgivenhet och självskadebeteende, om det inte vore för det faktum att de som förhandlat gärna vill just utestänga fackföreningar utanför de stora förbunden, som ofta inte har kollektivavtal, från något inflytande – att i praktiken, om än inte teorin, försöka förbjuda dem.

Om uppgifterna är riktiga, är det här ett skrämmande avsteg från den svenska modellen. Det är i grunden extremt odemokratiskt och borde inte vara möjligt i en demokrati […] säger Erik Helgeson, förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet, till Arbetaren.

Så för det första, vad är dessa fackpampar och kapitalister ”parter” till? De arbetare som frågan handlar om, Hamnarbetarförbundet, som organiserar en överväldigande majoritet av arbetarna i hamnen konflikten gäller, var inte ens inbjudna. Inte heller är det människor på arbetsplatser som är med och bestämmer det här. Men det är väl det här de kallar svenska modellen.

Att kapitalister och fackpampar bestämmer saker över huvudet på de människor vars kroppar slits ut för att bekosta de förstnämndas lyxvillor, golfrundor, och räkmackor. Att arbetarna bara ska hålla käften och lyda – antingen kapitalisterna som likt feodalherrar domderar över arbetsplatserna, eller de välgödda topparna i de stora trötta fackförbunden, som i alla avseenden har mer gemensamt med kapitalägarna än med de arbetare de utger sig för att representera. Det är helt i alla dessa pampars intressen att underminera mindre fack, kringgå även sina egna medlemmar, och bakbinda arbetarna så att det blir lugn och ro på arbetsmarknaden – för det är vad de får betalt för att göra.

Den här överenskommelsen har redan beskrivits av parterna som ”ett kirurgiskt ingrepp”. Och det går kanske att se en likhet. Det är som att operera ut hjärtat – föreningsfriheten och självbestämmandet – på patienten arbetarrörelsen. Men för förbund som LO spelar sånt förstås inte någon större roll, för de är redan de zombier som utgör kulisserna i den verkliga apokalyps som kapitalismen kommit att utgöra.

Men precis som i zombiefilmerna finns det ju de som vägrar ge sig. Det gäller nu för oss att skruva upp tempot och temperaturen, att fortsätta organisera oss i nätverk för strejkrätten, fristående basdemokratiska fackföreningar som SAC Syndikalisterna, gå ut i vild, politisk eller social strejk, och på andra sätt organisera oss och bygga en självständig solidarisk infrastruktur för att fortsätta kampen för att förbättra vår egen situation här och nu, men även för att på lång sikt skapa ett helt annat, självorganiserat och zombiefritt samhälle.

Som anarkosyndikalisten Rudolf Rocker en gång sade, så uppstår inte våra rättigheter i parlament eller lagstiftning. De kan bara uppstå och realiseras i folkrörelser som gör dem till sina egna. Vad nu borgarna, pamparna och staten än hittar på, så är det dags för oss att visa detta i praktiken.

Inlägget Zombieapokalyps och strejkrätt dök först upp på anarkism.info.

I texten frågar sig Einstein, ödmjukt, om det är rimligt för en som inte är expert inom ekonomi att uttala sig i fråga om ekonomiska system och socialism. Han kommer fram till att svaret är ja – eftersom socialism i viss utsträckning handlar om ett slags mål, och vetenskapen kan inte förse oss med sådana mål. Det är alltså inte fråga om att sträva mot det torrt vetenskapligt korrekta, utan det personligt, och kollektivt etiskt åtråvärda.

Einsteins artikel var skriven till första upplagan av den nystartade socialistiska tidningen Monthly Review, 1949, och ämnad som ett sätt att med hans strålglans ge tidningen välbehövlig skjuts, i en tid då kalla krigets polarisering gjorde det svårt att prata om socialism på ett sätt som inte blev antingen västerländsk eller sovjetisk propaganda.

Något som är än mindre känt om Einstein, är att han inte bara var socialist, utan också uttryckte mycket stort intresse för den anarkosyndikalistiska organiseringen som spanska CNT byggde upp under 20-talet. I februari 1923 besökte Einstein Barcelona efter en invit från den lokala regeringen, för att föreläsa om sin relativitetsteori. Förutom de schemalagda föreläsningarna insisterade Einstein på att besöka och prata med en rad CNT-medlemmar.

Anarkosyndikalisterna i CNT var stora fans av den så kallade rationella eller moderna skolan (se bland annat Francisco Ferrer), en för tiden radikal avvikelse från de religiösa skolorna som dominerade landets utbildningssystem, och som istället baserade undervisningen på vetenskap och kritiskt tänkande. De var mycket glada att få över Einstein så att arbetarna kunde få några föreläsningar om de senaste vetenskapliga rönen. Einstein i sin tur var mycket angelägen om att höra om läget i Spanien och om arbetarnas situation.

De regeringstoppar som bjudit in Einstein såg det som en smärre skandal att den store vetenskapsmannen vistades bland anarkister och CNT-medlemmar, eller ”cenetistas” som de kallades. Dessutom hade han fräckheten att boka in sig själv och sin fru på ett billigt motell istället för på Ritz, som stadens toppar helst ville ha honom på. Einstein förklarade för dem att han trivdes bra där han var och vägrade flytta.

När han senare av några cenetistas tillfrågades varför han valt just det motellet, så visade det sig att detta var det motell som Mikhail Bakunin, den ryske anarkisten, bott på, inte långt före han deltagit i resningen i Lyon, som förebådade Paris-kommunen 1871. Einstein hade specifikt bett om att få samma rum, då han var en stor beundrare av Bakunin.

Första stoppet efter att han checkat in på motellet blev kontoret för Solidaridad Obrera – den stora anarkosyndikalistiska tidskriften. Personen som förvånat mötte upp honom beskrev sedan det korta mötet då Einstein stormade in och bad att få prata med Angel Pestaña, vilken han sökte på rekommendation från sina anarkistiska vänner i Berlin – Rudolf Rocker, Fritz Kater och Augustin Souchy:

’Salud!’ sade han, och grep tag om min hand med båda sina händer. ’Tillåt mig att presentera mig. Mitt namn är Albert Einstein, och jag är också en anti-auktoritär revolutionär.’

Huvudsaklig källa för denna text:

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=896945960350838&set=a.192054837506624.44583.100001063273102&type=3&theater

Inlägget Einstein och anarkosyndikalismen dök först upp på anarkism.info.