Dessa korta betraktelser om filmen kommer därmed inte innehålla några jämförelser med boken, utan blir en reflektion där filmen får stå på egna ben.

Först och främst tycker jag att det är en sevärd film. Det märks snabbt att det inte är en Hollywoodrulle, och filmen bygger sakta upp en spänning med snygga tagningar och stämningsfull musik som får mig att tänka på Bladerunner. Vi får följa processen när en brokig grupp aktivister går från ord till handling, och försöker spränga en oljeledning i Texas. Vi följer handlingen, men får också tillbakablickar som presenterar de olika karaktärerna och deras motivation till aktionen. Filmen lyckas på ett bra sätt undvika en del vanliga fallgropar i den här typen av scenarion. Å ena sidan finns ingen mystisk ”master mind” i gruppen, som fungerar som den egentliga ledaren, utan det är ett mer organiskt samarbete mellan människor med olika idéer och kunskaper som kompletterar varandra. Vi slipper också den så tröttsamma liberala tropen som går någonting i stil med:

”De ville så väl i teorin, men nu mördade de en massa oskyldiga människor, oj så tokigt det blev, helgar ändamålen verkligen medlen? Kanske skulle de använt energin till att rösta hårdare istället, då hade de också varit moraliskt överlägsna varelser.”

Just det här har jag också sett en del förnärmade liberaler beklaga sig över när det gäller filmen. Att den skriver folk på näsan, eftersom den inte presenterar ett scenario långt inne på en gråskala, utan ganska tydligt tar ställning för att det som personerna gör är rättfärdigt.

Problemen för liberaler består här egentligen av två delar. Den första är att liberaler förvisso i någon mån medger orättvisor, men gärna ser att de förfördelade försöker åtgärda dem genom att följa det riggade spelets etablerade spelregler. För att minska avståndet mellan ideal och verklighet kan sedan en liberal våt filt läggas över historien och sanera ”bråkiga” folkrörelser så att de framstår som fredliga, reformistiska och laglydiga. Det andra problemet är att liberal kritik av orättvisor sällan är djupgående och systematisk, och att där de ändå ser inneboende problem med exempelvis rasism och sexism så finns inte motsvarande analys när det gäller kapitalism i allmänhet och privat ägande i synnerhet. Det är för liberaler strukturer som är rimliga, näst intill heliga, och problemen med miljön eller rätten till territorium måste förskjutas någon annanstans. Att attackera privat egendom (eller statlig egendom) är därför fullständigt tabu.

Av den anledningen kan inte kämpande ursprungsbefolkning, aktivister, arbetare eller andra som bryter mot denna heliga lag utmålas som annat än i bästa fall moraliskt grå. Men grejen är att inte allting i vår omvärld – och därmed i vårt historieberättande – är först och främst ett moraliskt dilemma. Frågor om gränser och nischfall är förstås relevanta, men i det här sammanhanget används de ofta snarare som en slags säkerhetsventil, en tvångströja, en slags ”opt out” möjlighet för såväl berättaren som betraktaren. Kan idén vara farlig för den rådande ordningen? Ja, då kan man gömma sig bakom det gråskaliga moraliska dilemmat som ”problematiserar” utan att ge något annat alternativ än att fortsätta springa i samma hamsterhjul som de rådande makterna ställt fram för att trötta ut och splittra radikal kritik och praktik.

How to Blow Up a Pipeline gör inga sådana akrobatkonster, utan fokuserar istället på vad som driver de olika personerna, på hur själva processen går till, och till en lite mindre del på hur de brottas med sina olika valmöjligheter och hur de ser sina handlingar i ett större sammanhang. I det här avseendet vill jag mena att filmen på riktigt är radikal och tar ett kliv bortom liberala ramar.

Ska en däremot hitta något att kritisera så tycker jag exempelvis att karaktärerna är något platta. Jag har redan nämnt att jag gillar draget att inte fokusera på en huvudperson, och inte framställa någon i gruppen som tydlig ledare. Men där detta gör filmen mindre klyschig, så får det tyvärr också den konsekvensen att vi får väldigt lite tid med varje karaktär – och då tvingas filmskaparen jobba hårt med stereotyper för att vi ändå ska få en igenkänningsfaktor – något som tyvärr skiner igenom i min mening. Budgeten sätter säkert vissa ramar här, men i en drömvärld hade jag velat se en film av den här typen med lite mer utvecklade karaktärer, det vill säga längre helt enkelt – eller rentav en miniserie.

På sina håll är det också svårt att hålla fast vid det som ibland kallas för ”suspension of disbelief”, vilket olika berättelseformer kräver i olika utsträckning. Kort handlar det här om att vi, när vi exempelvis ser film eller spelar spel, i viss mån är villiga att ha överseende med grejer som inte är helt realistiska eller som stökas undan väl snabbt. Om vi gillar storyn och känner oss engagerade i karaktärerna, så gör sådant inte så mycket. Men det handlar om att ge och ta, och också om vilken typ av berättelse som målas upp. I en fantasyvärld med storslagna äventyr är det lättare att komma undan med sånt här, även om det fortfarande kan vara tecken på lat berättarteknik, medan en hårdkokt deckare kommer att få mer problem om den på ett orealistiskt sätt för handlingen framåt.

I How to Blow Up a Pipeline förekommer en del scener av den typen. Några av dem är actionscener där det var svårt att köpa att vissa personer kunde komma undan på det sätt som skedde, i andra fall var det de höga höjderna och djupa dalarna när det gäller säkerhetstänk. Utan att avslöja för mycket kokar karaktärerna i filmen ihop olika avancerade sätt för att försöka undkomma myndigheterna, men har ibland såpass bristande säkerhetstänk att jag varit med och satt upp banderoller med avsevärt högre säkerhetströskel.

Men den kanske viktigaste kritiken av filmen är hur den porträtterar radikal aktivism. Mycket av de faktiska sabotage mot oljeledningar som ägt rum i verkligheten har skett i form av – eller som en del av – öppna landkonflikter där myndigheter och företag försöker kuva en motvillig lokalbefolkning på vars land ledningen ska dras. De radikala handlingarna är både som mest radikala och också rent historiskt som mest realistiska, tycker jag därför, när de sker som en del av ett större socialt sammanhang. Även när det inte främst är människor från en viss geografisk plats som genomför ett visst sabotage på platsen, så är de ofta från en befintlig och ganska väldefinierad politisk och social sfär och rörelse.

Detta gör för det första att gruppens sammansättning i filmen känns orealistisk. De har så vitt skilda bakgrunder, och har kommit i kontakt med varandra på så osannolika sätt, att det är svårt att köpa det. Istället fungerar filmen bäst om gruppen i sig ses som en metafor – de sätt på vilka staten och kapitalet förstör vår miljö drabbar många olika människor på många olika sätt, och även om vi drabbas olika mycket, så är vi på många sätt en del av samma kamp. Som representationer för allianser mellan olika grupper, som leder till olika former av styrkor men också motsättningar, fungerar det hela därför bättre. Och här kan en till och med gissa att processen för filmskapandet gått precis såhär fast tvärtom. Rörelser är svårare att representera, och har då destillerats ner till individer. Men jag vill mena att filmen på detta sätt har tappat en otroligt viktig dimension.

Istället blir personerna som utgör gruppen både isolerade från ett bredare socialt sammanhang, och samtidigt också i det närmaste en slags ”low key” superhjältar med olika ”origin stories”. Visst framställs de som vanliga personer utan superkrafter och med sina vardagliga anledningar till motstånd, men detta motstånd realiseras under former som knappast är realistiska eller möjliga för de allra flesta av oss. Förvisso är det uppfriskande med kreativa och förändrande pseudosuperhjältar, till skillnad mot den norm med reaktionära sådana som exempelvis David Graeber beskrev i sin text Superposition, men vad blir lärdomen för oss andra? Att valet står mellan liberal reformism eller att med en liten cell främlingar ställa sig i garaget och försöka skapa egna sprängämnen, och genomgå en rad nära-döden upplevelser medan en samtidigt försöker hålla FBI på armslängds avstånd?

Det här ska inte tolkas som en kritik av metaforer i sig. Det går naturligtvis bra och är ofta nödvändigt att ta till sådana, exempelvis i ett hypotetiskt fall med en faktisk superhjältefilm som försöker säga något om en viss samhällsfråga. Men i fallet med faktiska superhjältestories är metaforen uppenbar – obviously kommer inte Spindelmannen att rädda arbetarklassfolk från giriga storföretag, utan det är ett inspirerande ”call to action”. Men när själva handlingen i all väsentlighet är materialet som metaforen beskriver, så är det lätt att förväxla de två. Där det är lätt att förstå denna bildliga roll hos Spindelmannen, blir det alltså lätt att tro att det faktiskt är såhär våra radikala aktioner ska se ut i fallet med How to Blow Up a Pipeline. Och här är det viktigt att påpeka att det inte är mot den här typen av militanta handlingar i sig jag vänder mig. Tvärtom, all heder till de som genomför sabotage mot staten, fossilkapitalet, fascister och andra rörelser eller annan infrastruktur som förstör människor, andra djur och natur. Vi behöver mer sånt.

Men verkligheten är att radikalitet ser ut på många olika sätt, och i bästa fall är aktioner som en sprängd oljeledning bara toppen på ett isberg. Ett isberg som består av att på riktigt bebo territorier, av möten, konferenser och workshops, av att bygga motmakt bland gräsrötter på arbetsplatser eller i bostadskvarter, av att underminera gränser, genomföra djurfritagnignar eller inbrott i syfte att blotta djurfabrikers innandöme, av organisering kring ömsesidig hjälp och koalitionsbyggande, av att tillsammans drömma om andra världar över en öl på något ockuperat socialt center, eller vid lägerelden på någon miljöaktion tillsammans med tusentals andra, eller i fikarummet på jobbet, och så vidare. Det handlar om att bygga och delta i sociala rörelser, och i dessa finna och förfina en mångfald av uttrycksformer.

Filmer och serier har väldigt ofta detta problem där radikalitet framställs som en slags karikatyr av den mest extrema sortens gärningens propaganda. En elitgrupp som utför ett storslaget dåd, ett coolt uttalande, och sedan ett antal copycats som fortsätter och utökar konflikten i små isolerade celler eller som en del av en abstrakt, ofta internetbaserad massa, men i princip ingen verklig rörelse däremellan. Det kan såklart vara svårt att fånga verkliga brokiga rörelser som består av oerhört många människor som bidrar på väldigt olika sätt, och kanske under lång tid, i ett så kort format som en film. Filmens hjältar står i det avseendet alltför ofta i ett självslutet vakuum, och säger därför på ett sätt väldigt lite om oss själva och våra kamper. Kanske är det här till viss del en reell begränsning inbyggd i dessa medier, men jag tror att det går att göra dessa skildringar på ett mer träffande sätt än vad som blev fallet denna gång.

Filmen How to Blow Up a Pipeline lyckades i alla fall med att spränga gråskalan när det gäller rätt och fel kring militanta miljöaktioner och därmed bli en inspirerande gnista för radikal aktivism. Men det återstår att befolka tomrummet explosionen lämnar efter sig med rörelser som visar att den verkliga sprängkraften ligger i vår kollektiva styrka.

Inlägget En instruktion för att spränga en oljeledning dök först upp på anarkism.info.

Som aktivist har jag formats djupt av civil olydnads-traditionen. Under ett drygt decennium har jag deltagit i en stor mängd civil olydnads-aktioner, bland annat mot deportationer, vapenfabriker, djurindustrin och klimatförändringarna, och åtalats vid en rad tillfällen. Den senaste gången jag kallades till rättegång var den 13/1, då åtalad tillsammans med åtta andra kamrater ur Slakteriinspektionen. Jag är glad och stolt över de flesta av dessa aktioner och tänker med värme på alla fina medaktivister och de mentorer som gett så viktigt inspiration och vägledning. Dock. Att jag genom åren propagerat för och försökt locka in människor i civil olydnads-aktioner är något jag idag har blandade känslor inför. Allt oftare och alltmer har jag känt mig obekväm med den praxis och teoribildning som är huvudfåran i dessa kretsar.

”Civil olydnad” definieras, som alla begrepp, i praktiken med en hel del variation. Jag tänker på politiskt motiverade brott mot lagar eller regler som sker icke-våldsligt och öppet – det vill säga offentligt, utan att ljuga eller dölja sin identitet. Att bryta mot lagen har jag inga principiella problem med. (Det har faktiskt ingen annan heller vid närmare granskning, det är bara retorik från legalisternas sida.) Däremot öppenheten och ickevåldet.

Civil olydnad förstås nämligen ofta som en villighet att ”ta ansvar”. De bestraffningar och det våld vi utsätts för på grund av vår aktivism ses som ett nödvändigt ont, ett hedervärt offer, ibland även som ett eftersträvansvärt martyrskap. Det ska inte undvikas utan accepteras och användas. Ett aktivt eller principiellt motstånd mot repression och straff betraktas som någonstans mellan problematiskt och förkastligt. Att staten och lagen bygger på en massiv våldsapparat som är sexistisk, rasistisk och klassbevarande tonas ned eller osynliggörs. Istället ligger fokus på att aktivister ska vara föredömliga och att inta ett upphöjt lugn när de möter våldet i form av hot och misshandel, polisangrepp, eller rättsliga hot och straff. Konfrontation, eskalering av konflikter, polarisering och fientlighet framställs ofta som principiellt dåligt, snäll ska en vara. Det förutsätts inte sällan att en aktivt ska samarbeta med angripare genom att babbla med polisen och meningsmotståndare, bjuda på kakor, alltid vara glad och trevlig, och göra bestraffningsproceduren så smidig som möjlig. Ett återkommande fenomen är aktivister som vill gå ut offentligt och ta avstånd i pressen från kamrater som anses ha brutit mot ickevåldsprinciper, för att värna sin egen plattform.

Det här gör också att definitionen av våld blir tudelad. Att beväpnade och våldsamma människor (oftast män) kräver underdånighet, hotar med straff, släpar bort någon eller låser in någon i en kal cell (eller värre) uppfattas sällan som våld – om de bär uniform och gör det i statens tjänst. En aktivist, däremot, som maskerar sig för att skydda sig själv och kamrater, eller som ibland höjer rösten, är ovänlig eller påstridig, ses inte som fredlig. Så även om ingen hotas med våld eller kommer till fysisk skada. Inte sällan framställs det som våld att förstöra något som enligt lagen är någon annans egendom, t.ex. att krossa en ruta eller bryta upp ett lås eller avrusta dödsredskap. Men det är inte våld att tvingas betala tiotusentals kronor i böter för att ha agerat i solidaritet med utsatta medvarelser. Synen på våld blir helt enkelt väldigt lik den förljugna, självförhärligande ideologi som staten använder för att dölja det förtryck och våld som samhället generar.

Utöver det här finns inom civil olydnad en stark tilltro till att förändring ska ske genom att idéer förs fram, och tas emot av individer som sen ska bättra sig och förändra samhället. Civil olydnad tenderar därmed att reduceras till en förstärkt form av lobbying med en liberal syn på samhällsförändring, och/eller ett moralistiskt predikande som påminner väldigt mycket om religiösa väckelserörelser.

Sammantaget främjar det här en aktivistkultur som blir naiv inför såväl partipolitiken, det ekonomiska systemet och ordningsmakten, och som får en svag intern solidaritet och en idealistisk och moralistisk förståelse av samhällsförändring. Detta förvärrar risker och skapar onödigt lidande för aktivister och underminerar en välbehövlig mångfald av taktiker, så väl som en långsiktigt hållbar aktivism, menar jag.

Nu är det här inget argument för att civil olydnads-förespråkare borde ta upp vapen och starta underjordiska stadsgerillor, eller för någon grabbig slagordsmilitans, och ännu mindre är det ett slag för att ”ge upp aktivismen” och falla in i ledet. Jag tror även framöver att mycket av det organiserade motståndet kommer ske öppet och ickevåldsligt, och har alls inget att invända mot det. Men det är skillnad på att använda civil olydnad som en taktik i en viss situation eller som ideologi. Som ideologi passar civil olydnad bäst för de grupper och aktivister som inte vill ha någon speciellt radikal samhällsförändring. Civil olydnad kan användas för att radikalisera och trappa upp kamp, men kraven på att allt samhällsförändrande arbete ska ske öppet och fredligt fungerar också som ett bekvämt sätt för makten att kontrollera, tämja och lagföra oss.

Motstånd tar många former, och alla former har sina problem och möjligheter i de sammanhang de används. Och även den mest konstruktiva direkta aktionen har problematiska aspekter. Det finns tyvärr ingen fläckfri aktivism under ett förtryckande system. Ändå måste vi agera, om vi vill vara något annat än lydiga medlöpare i dödsmaskineriets tjänst. För om det är något som främjar våld är det att fortsätta som nu tills allt liv är utplånat.

Jonas Lundström, Örebro, aktivist och författare till bl.a. ”Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning”

Inlägget När civil olydnads-ideologi hämmar motståndet dök först upp på anarkism.info.

• Minimera allt prat med polisen! Detta gäller vid all kontakt med poliser i tjänst, såväl inför, under och efter aktionen. Du har i normalfallet ingen laglig skyldighet att prata med polisen utöver att du måste uppge identitet om du blivit gripen misstänkt för brott (som vittne gäller andra regler). Poliser kan växla mellan dominanta/aggressiva och vänliga, inlyssnande strategier, men allt är en del av deras tjänsteutövning och kan användas emot oss. Om en har börjat prata etableras en känsla av relation, och det blir svårt att plötsligt sluta prata eller att vara bestämd och olydig när det behövs. Även om du själv vet att du inte kommer säga något känsligt i dialog med polisen vet inte människor runtomkring det. Du behöver inte tiga eller ens vara otrevlig, träna istället på att säga saker som ”inga kommentarer”, ”det vill jag inte svara på”, ”jag är inte så pratsugen”. Ibland finns vid aktioner eller demonstrationer utsedda dialogpersoner, i så fall kan du hänvisa till dessa. De bör givetvis vara personer som inte litar på polisen, har demonstrationens trygghet som första prio, och själva kan säkerhetstänk.
• Var försiktig med fotografering. Fota inte om det inte uttalats som ok vid aktionen. Undvik närgångna bilder. Tänk på vad som fotograferas, är det t.ex. ett skyddsobjekt, och vilka risker innebär det? Kan polisen tänkas vilja ta materialet i beslag, och hur kan det drabba dig och andra då? Det går inte att förutsätta att vi har kontroll över de bilder som tas och hur de används. Å andra sidan: om du inte vill identifieras på bild och det inte går att kontrollera hur folk fotar: se till att vara välmaskerad. Maskering kan också vara bra av solidaritetsskäl, även om du inte har något behov av att vara hemlig, men det kan samtidigt öka riskerna för att polisen ingriper, speciellt om bara några få är maskerade. Hänsyn behöver förstås tas till hur det påverkar andra i aktionen och vad som uttalats.
• Överväg att lämna leg, mobil och annat som kan identifiera dig eller har ett värde för dig hemma, men tänk först igenom det krångel som det kan leda till under och efter aktionen.
• Ställ inte, och svara inte på, känsliga frågor till/från okända! Vid större aktioner måste en räkna med att det finns infiltratörer, civilpoliser, golare eller allmänt oklara och potentiellt farliga personer. Det hände mig upprepade gånger i Göteborg att helt okända personer kom fram och började fråga vilka vi var, om vi visste vad som skulle hända, och så vidare. Det är trevligt att lära känna nya människor, men en massaktion är inget lämpligt tillfälle att plötsligt etablera någon djupare vänskap mer personer en inte vet något om.
• Var om möjligt inte otrevlig och peka inte ut någon som infiltratör öppet på vaga misstankar. Svara kort och lämna personen om nödvändigt. Såväl jag själv som människor jag känner har blivit aggressivt konfronterade eller uthängda för att någon fått en knasig feeling. Det är inte vanligt, men det förekommer, och kan vara otroligt obehagligt och i värsta fall förödande för den som utsätts, och riskerar att skapa en instängd sektmiljö där alla är i samma ålder, ser likadana ut och agerar strömlinjeformat.
• Håll fokus på din vängrupp/partner, och se till att vängruppen består av personer du litar på eller som någon du litar på kan gå i god för. Ta hand om varandra innan, under och efter aktionen. Försök skapa en mjuk, öppen och inlyssnande atmosfär i gruppen. Om det är en tillfällig vängrupp som formas vid aktionen och sen upplöses, gör eller säg inget känsligt eller riskfyllt med gruppen.
• Provocera eller provoceras inte till överilade handlingar i stundens hetta som går längre än du är bekväm med eller som äventyrar aktionens mål. Gör inget som du troligen kommer ångra senare. Men låt dig heller inte hetsas ogenomtänkt i andra riktningen av hotfulla poliser eller andra aktörer.

Allt det här går det att ha rimliga synpunkter på och invändningar mot, ta det här som en samtalsstarter. Och även om en håller med måste det vara ok att göra misstag. Jag har själv gjort de flesta typer av misstag vid aktioner. Men en lär så länge en lever. Lycka till där ute!

Inlägget Säkerhetshyfs vid aktioner dök först upp på anarkism.info.

1) Demonstrationsrätten på allmän plats är grundlagsskyddad, även om inget tillstånd finns. Det är inte brottsligt att bara delta i en demo, även om den saknar tillstånd. (RF 2 kap 1 §)

2) Polisen har bara rätt att begränsa, bryta upp eller flytta en demo p.g.a. ordning och säkerhet eller ”farsot” (torde vara tillämpbart på nassar…). (RF 2 kap 24 §)

3) Det finns en juridisk skyldighet att söka tillstånd för demonstrationer, och arrangören av en olaglig demo kan bli dömd för brott mot Ordningslagen (2 kap 4 §). Det är dock mycket ovanligt, och nassarna verkar alltid komma undan med det… Det händer ändå ibland att aktivister döms för att ha arrangerat en otillåten demo, jag känner till åtminstone ett par fall från de senaste åren. Om en vill undvika detta är det lämpligt att se till att en demonstration inte har någon som pekas ut eller tar på sig ansvaret som arrangör/er.

4) Bortsett från den etiska och politiska frågan om det är bra att be en väpnad organisation som skyddar den rådande ordningen om lov att få demonstrera, kan det finnas andra problem med att söka tillstånd. Det kostar 250 kr och snuten anger en handläggningstid på en till två veckor, vilket i vissa lägen kan göra att momentum är förlorat. Arrangörerna kan då också hållas ansvariga, och inte minst ges en möjlighet till spökena att jiddra om de ogillar demon, genom att ge tillståndet sent, tilldela en olämplig plats, eller styra och ställa på andra sätt.

5) Om det blir stökigt, vilket just nu i Sverige är ovanligt, ändras förutsättningarna. Att springa med en folkmassa kan t.ex. stämplas som våldsamt upplopp, även om en inte t.ex. kastar något. Om en grupp uppfattas störa den allmänna ordningen kan polisen befalla gruppen att skingras, och den som då inte lyder riskerar att bli dömd för ”ohörsamhet mot ordningsmakten” (ett lindrigt brott). Risken för polisvåld ökar också så fort situationen blir oförutsägbar eller svår för aktörer att kontrollera (även om demon är ickevåldslig.) I en sån situation är du inte säker även om du själv är passiv. Är du inte beredd att ta risken eller är oförmögen att bedöma situationen kan det vara bra att om möjligt röra sig i periferin och se till att du har enkla flyktmöjligheter.

6) Det är i grundläget inte förbjudet att vara maskerad på demonstrationer. Det krävs att polisen bedömer att det finns risk för att den allmänna ordningen störs.

7) En kan bli omhändertagen, bortkörd eller inlåst i max 6 timmar (i normalfallet) om en enligt PL (Polislagens) 13 § ”stör den allmänna ordningen”. Detta är i praktiken en godtycklig gummiparagraf som inte sällan används (mot lagen) som bestraffning mot den som inte uppfattas tillräckligt underdånig.

8) Du har ingen skyldighet att legitimera dig vid en demo om du inte är misstänkt för brott. Detta kringgås på rutin genom att polisen säger ”du kanske är efterlyst”, så lämna legget (och tågbiljetter, bibliotekskort m.m.) hemma om du inte vill bli registrerad.

9) Polisen har ingen allmän rätt att visitera dig, men får göra det för att identifiera dig eller hitta vapen om du är gripen eller omhändertagen.

10) Polisen följer ofta inte lagen, men de vill samtidigt spara energi och inte strula i onödan, och börjar inte sällan med en vänlig ton. Att visa att en kan sina rättigheter kan ibland räcka för att de inte ska orka. Men de är inte där för din skull, all info som framkommer kan vändas mot dig, och så fort underdånigheten inte är på plats finns risken att våld och hotfullhet kommer fram. Det är vanligt att polisen använder mer våld än vad lagen tillåter, och det finns en stor tolerans för ”övervåld” och för polisen att gå utanför lagens ramar. Polisen ljuger också systematiskt, så lita aldrig på en polis, och minimera det du säger så mycket som situationen tillåter! 

11) Att något är straffbart betyder inte att du behöver bli straffad. Endast en liten, liten del av alla ”brott” som begås leder till fällande dom. Så ha koll på risker, men var inte för ängslig.

12) Det är en beprövad praktik att arbeta med ”vängrupper” vid demonstrationer där det föreligger risker. En ”vängrupp” är 2-5 personer som litar på varandra och backar varandra innan, under och efter en demo/aktion. De kan bygga på existerande relationer och nätverk, eller skapas i samband med en demo/aktion.

Lycka till, gatorna tillhör oss! Vi ses där ute!

Läs mer:

Aktivistens lagbok, Åsa Ågren, Federativs 2012.

Snutkoll.se (hemsida + Facebook)

”Haffakort”

Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning

Inlägget Tillstånd att demonstrera? 12 tips till den demosugna. dök först upp på anarkism.info.

Direkt aktion kan vara civil olydnad, det vill säga norm- eller lagbrytande aktioner som sker öppet och icke-våldsligt. Men all direkt aktion är inte civil olydnad. Direkt aktion kan innefatta våld eller hot, och/eller ske anonymt eller under maskering.

Idag fokuserar de flesta på parlamenten när de tänker på samhällsförändring. Men historiskt sett har många verkligt positiva och djupgående förändringar inte kommit på maktens initiativ. Människor har engagerat sig, organiserat sig och agerat på ett sätt som utmanat den rådande ordningen. Det är grupper och rörelser bland folket som är de viktigaste förändringsagenterna. Därför är det också alltid där vårt fokus borde ligga, och i detta är direkt aktion och aktivism centralt. Det betyder så klart inte att all aktivism är bra. Det finns knasiga målsättningar såväl som olämpliga metoder. I överflöd.

1999 kom Andrew X:s text ”Ge upp aktivismen”, en kort text som gett tydliga avtryck. En av huvudpoängerna här är att aktivistrollen är en specialisering, en expertroll som skapar särskildhet, isolering och fokus på enfrågekampanjer och aktioner. ”En verklig revolution kommer att innehålla utbrytandet ur alla förutbestämda roller och slutet på all specialisering – ett återtagande av våra liv.” Andrew X skriver slagfärdigt och slår i vissa avseendet huvudet på spiken. Men den är samtidigt idealistisk. För om vi ska vara ärliga och omfamna en nykter analys finns det inget som tyder på att en global socialistisk revolution står för dörren. Och OM en sådan revolution skulle bli verklig har i alla fall jag svårt att tänka mig att ALL specialisering kommer att upphöra.

Kritiken av experter är viktig – för att hierarkier ska kunna etableras måste först specialiseringen vara på plats. Kunskapsutjämning, roterande uppgifter, mångsidig träning, att undvika att utdela titlar eller pengar som belöning för uppgifter med mera, är goda praktiker för att motverka expertvälde. Men alla är inte lika bra på allt, och kan och kommer aldrig att bli det heller. Därför behöver vi bland annat lära oss av människor som kommit längre än oss på vissa områden, och lämna mer ansvar för vissa saker till vissa personer.

Dessutom lever vi ju tills vidare i ett system där vi inte, som liberalerna anser, kan välja vad vi ska bli och göra. Ett visst manöverutrymme finns, men ingen genuin frihet. Om vi inte är aktivister, då kommer vi garanterat ändå att vara något annat, kanske föräldrar, kanske lärare, kanske student, kanske arbetare. Förhoppningsvis inte kapitalist, polis eller politiker.

Att aktivister moraliserar över andras brist på engagemang är knappast en framkomlig väg att utmana uppdelningen mellan aktivister och passivister. Inte heller att aktivisterna ständigt ska göra mer. Istället för att aktivisterna ger upp aktivismen genom att professionaliseras, bli utbrända, eller ”mogna”, tycker jag tvärtom att vi borde utmana aktivistrollen genom att försöka sprida aktivistiska idéer och praktiker. Aktivismen behöver avexpertifieras. Alla kan aktivista, alla kan, i någon utsträckning, vara aktivister. Och jag tror också att alla de facto aktivistar ibland, medvetet eller inte.

Som jag ser det är direkt aktion hyperviktigt och centralt i frihetligt förändringsarbete. Det betyder inte att det alltid är det bästa; ibland är det inte möjligt eller rimligt, och ibland är t.o.m. passivitet att föredra. När vi lever under ett system som är så djupt präglat av förtryck som vårt måste vi i regel varken använda direkt eller indirekt aktion, utan (o)gilla läget. Det tror jag också är helt nödvändigt för att hålla länge som aktivister.
Vi behöver ha vissa punkter där vi gör motstånd, både för att skapa förändring och momentum, och för att odla vår egen olydnads- (och därmed frihets-)potential. I övrigt får vi ”acceptera” att det ser ut som det gör, samtidigt som vi övervintrar, gödande vårt hat mot systemet, vår vilja till solidaritet med varandra och de mest förtryckta, och våra drömmar om en bättre tillvaro.

Att hålla fram aktivismen och det medvetna motståndet som ett levande alternativ är, tror jag, en central del av frihetliga rörelsers överlevnad. I väntan på revolutionens vårar.

Texten ”Ge upp aktivismen” hittar du i textsamlingen I stundens hetta : Svarta block, vita overaller och osynliga partier (Roh-nin Förlag, Stockholm, red. Mathias Wåg). Lyssna också på senaste podden där bl.a. direkt aktion diskuteras!

Inlägget Ge inte upp aktivismen! dök först upp på anarkism.info.

Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.

Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.

Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.

Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.

(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).

Inlägget Aktioner och solidaritet dök först upp på anarkism.info.