Morgonpasset: Varför tror du att den typen lockas av just Vänsterpartiet?

Dadgostar: Vilken typ är det? Anarkister?

Morgonpasset: Ja, vi säger AFA.

Dadgostar: Det är väldigt konstigt faktiskt, just på grund av att jag tycker att politik ska spela mer roll. När jag hör ”anarkism” så är det typ att det finns ingen stat, det finns inget samhälle, alla gör vad de vill. Jag skulle säga att mitt sätt att se på saken är att vi tvärtom behöver varandra ganska mycket, och vi behöver bygga ett samhälle som respekterar alla, och en stat och en politik som faktiskt löser många problem åt oss, så att säga. […] För den som lyssnar, tänker jag, det politiska här är ju det som är viktigt. Så det är egentligen helt fel, de kanske ska gå med i nåt [som] Moderaterna eller någonting.

Den här ordväxlingen har förvånat och upprört en del, men jag själv är egentligen inte speciellt överraskad. Vänsterpartiet har i viss mån i och för sig försökt upprätta en bild av sig själva som en mysig stuga där alla som känner sig ”vänster” kan samsas och driva frågor tillsammans, och med Jonas Sjöstedts karismatiska och sympatiska ordförandeskap har detta fungerat relativt bra.

Men om en bara tar ett steg tillbaka, och tar en titt på vad Vänsterpartiet faktiskt är, så är det hela egentligen inte så konstigt. Det handlar främst om två saker.

Den första är marxism och marxister. Nu påvisar ju inte Dadgostar någon vidare marxistisk hållning i sin syn på staten – kanske på grund av att hon genuint inte håller med traditionell marxistisk klassanalys, eller för att hon inte vill stöta sig med vänsterväljare som mest bara vill ha en mysig välfärdsstat. Men om vi tittar på Vänsterpartiet som helhet, så är det definitivt ett marxistiskt influerat parti.

Och här några förbehåll: Jag känner många marxister, som utvecklar bra analyser av olika samhällsfenomen, gör många bra saker i praktiken, och är riktigt fina och pålitliga kamrater. Men, om det är en sak där marxister är till rätt liten nytta, så är det analyser av anarkism. Plötsligt förvandlas den mest materialistiska analytikern till en dogmatisk idealist, som hellre upprepar nidbilder från 1800-talet än tar reda på hur saker faktiskt förhåller sig. En tradition av att skjuta ner antikapitalistiska ”konkurrenter” som tyvärr går hela vägen tillbaka till marxismens ursprung – Karl Marx.

Och det här handlar inte om en okunskap som i alla politiska läger frodas på bloggar, i sociala medier eller i små politiska sekter. Jag har själv hört några av de mest kunniga och pålästa autonoma marxister i Sverige påstå saker om anarkism som varit så felaktiga, att om jag vore högstadielärare, så hade jag varit tvungen att underkänna det hela om det var en del av ett skolarbete. På så sätt borde det inte förvåna någon att Vänsterpartiet inte kommer att vara en källa till bra analys och förståelse av anarkism. Det ligger i traditionen att inte göra detta.

Den andra punkten har att göra med respektabilitetspolitik, och en saklig analys av hur det politiska läget ser ut i Sverige. Vänsterpartiet är i all väsentlighet Sveriges socialdemokratiska parti idag – det parti som i praktiken driver en något sånär klassisk keynesiansk politik (fast ibland lyckas de tyvärr inte ens med det). De är i praktiken – och speciellt medialt – oerhört långt bort från radikal vänster och från radikala antikapitalistiska sociala rörelser och ideologier. Som ett parti med maktanspråk måste de uppvisa och leva upp till en slags respekt för de statliga och kapitalistiska institutionerna för att få vara med vid bordet.

Det innebär därför närapå medialt självmord att förknippas med antifascism och antikapitalism i dess direktaktionsbaserade former, även om många medlemmar och gräsrötter förstås kan tumma rejält på det där. Till syvende och sist är ändå partiet och personerna i toppen som är knutna till det väldigt beroende av staten och dess institutioner, och ju mer beroende de blir, desto viktigare blir det att upprätthålla dessa institutioners legitimitet i ord såväl som handling.

Då måste krafter som vill få till radikal förändring och redan idag i teori och praktik underminera de rådande institutionerna hållas på armslängds avstånd. De kan på sin höjd tillåtas att göra lite basarbete, men så fort det passar eller vissa politiska vindar viner till, kan de istället fördömas och utdefinieras som ett hot. Det är ett dubbelspel mot sociala rörelser som vänsterpartier ofta är skickliga på.

Så de som hyser förhoppningar om att Vänsterpartiet på något sätt skulle kunna vara de sociala rörelsernas fot i parlamenten, missar att det i praktiken alltid istället blivit att partiet blir den länk genom vilket staten får en fot i de sociala rörelserna. På så sätt splittras de, eller görs passiva genom att initiativ och makt förskjuts från folk där de är, till politiker, partier och statliga institutioner. Från Syriza till Podemos, genom gröna partier eller sydamerikanska rosa vågor – tendensen är densamma.

Det finns därför inget att sörja ifall bilden av Vänsterpartiet som en myshörna där även anarkister uppskattas – om någon nu haft en sådan bild – går i kras. Det är bättre att vakna upp till verkligheten än att leva i en villfarelse. Istället för att oroa oss för vem som blir ledare i Sveriges socialdemokratiska parti, och vad hen tycker om anarkister, borde vi se till så att de rörelser, fack och andra organisationer som vi är delaktiga i eller vill påverka i anarkistisk riktning undviker att hamna i partiets klor, nu när greppet om dem från de gamla sossarna blir allt svagare.

Många pratar idag om det intressanta fenomenet att de S-bundna fackens intressen numera bättre representeras av V. Men gräsrötternas bästa intresse ligger inte i representation överhuvudtaget. Så, kan vi tänka oss en folkrörelse som inte landar i knäna på partier, lagar, och indirekt representation, som skrider till verket med ömsesidig hjälp, direkt aktion, och byggandet av verkligt autonom motmakt? Hur kan en sådan utveckling se ut, hur stimulerar vi den, och hur förenar vi sådana rörelser utan att ta ifrån dem autonomi och initiativförmåga? Det är betydligt viktigare frågor än att oroa oss för partiledare. De kommer, och de går. Med andra ord, på vänsterfronten intet nytt att rapportera.

Inlägget På vänsterfronten intet nytt dök först upp på anarkism.info.

Att människor till och från tröttnar på att överheten roffar åt sig resurser och arrogant domderar över alla andras vardag är inte konstigt eller ovanligt. Olika ”illdåd” mot överheten är äldre än både nationalstaten och klassamhället, och är i själva verket en alltid närvarande del i den sociala dynamiken i ett samhälle.

I sin bok Anarchy Works, beskriver Peter Gelderloos ett antal antropologiska studier som visar hur egalitära samhällen alltid hade olika mekanismer för att subvertera auktoriteter – personer eller begynnande institutioner som började tillskansa sig makt över samhället de skulle tjäna. Sådana ”sanktioner” kunde sträcka sig från offentligt förlöjligande och gradvis mot allt allvarligare åtgärder som skulle underminera auktoriteten. Liknande tendenser kan läsas hos antropologer som David Graeber, James C Scott, eller Pierre Clastres.

Det mest intressanta i fallet med klottret på Svenonius villa är alltså inte det som har hänt, utan egentligen de reaktioner som följer på en sådan händelse.

Moderaternas partisekreterare fördömer det hela som ett ”avskyvärt illdåd”. Socialdemokrater fördömer dådet och kallar det förkastligt – och hoppas att familjen mår bra. Aida Hadzialic (S) går så långt som att kalla det ”ett hot mot demokratin”. Jonas Sjöstedt (V) kallade det inträffade, i direkt svar till AFA Stockholm, för ”omdömeslöst” och menade att ”hot, våld och skadegörelse är alltid fel.” Sist tillägger han: ”Riktad mot folkvalda är det ännu värre.”

Det här med att särskilt utpeka folkvalda som värda beskydd och respekt kan lite elakt läsas som en elitistisk attityd där vanliga människor inte är lika viktiga. Det är naturligtvis inte så Sjöstedt menar, men jag tycker att det ändå är konsekvensen av det spel han villigt deltar i. Vad politiker menar när de pekar ut angrepp mot sig själva som särskilt problematiska, är att detta på något sätt underminerar samhällets demokratiska grund.

För oss som ger blanka fan i det som dessa politiker kallar ”demokrati”, och som i själva verket ser det politiska spelet som så kallas för ett av de stora hindren för att människor ska kunna vara fria, jämlika och må bra, blir orden förstås tomma. Skådespelet är inte värt att försvaras, och bortsett en generell respekt för mänskligt liv och lidande, så finns det ingen anledning att vara rädd för att trampa den så kallade demokratin på tårna.

Vad det här resonemanget nu börjar närma sig är lite av kärnfrågan i betraktelsen. Det intressanta med reaktionerna är den maktdynamik som de avslöjar. I kölvattnet av det inträffade har det nämligen till och med hörts röster från utomparlamentariska och anarkistiska kretsar som menar att aktionen var illa genomtänkt, eftersom resultatet är att en korrupt och makthungrig politiker med mångas välmående på sitt samvete istället får breda sympatier från politiska motståndare.

Ett sådant resonemang har åtminstone befriat sig självt från den ”Sjöstedtska” moralismen (som är nödvändig för att kunna existera i den parlamentariska politiken, inte en karaktärsbrist hos Jonas Sjöstedt) samt accepterandet av statens och kapitalets samhälleliga grundpremisser, och betraktar det inträffade i ljuset av taktiska hänsynstaganden. Men resonemanget missar ändå poängen på åtminstone två sätt. För det första är det ett relativt litet problem huruvida aktionen var taktiskt bra – det är svårt att på rak arm ens avgöra detta – och därför bör fokus läggas på de oproportionerliga reaktionerna och den splittring¹ de försöker så, samt återcentrera diskussionen på vad Svenonius och hennes polare har gjort.

För det andra missar resonemanget att läsa reaktionerna rätt. Illdådet i Täby har inte skapat sympatier för Svenonius från de som till synes är politiska motståndare. Det har bara blottlagt den lojalitet till systemet och till sin egen position i detta som alla politiker redan har. Om något, så skulle det kunna sägas att klottret på så sätt faktiskt fyller en väsentlig funktion: Det påminner oss om vilken sida politikerna – oavsett politisk färg – hamnar när de grundpremisser på vilka deras makt över oss vilar hotas.

Det är bara på det sättet som klotter på en husfasad kan ”passera en gräns” som många års kortare livslängd mellan fattig och rik, blod, svett och tårar på skitjobb, död eller men för livet på grund av bristande sjukvård, kroppar i medelhavet, eller utblottade papperslösa mitt i vårt överflöd, tydligen inte gör.

1) Det här med splittring skulle det gå att skriva en hel avhandling om. En av de viktigaste funktionerna av att institutionalisera motstånd är just att kunna indefiniera en ”respektabel” del av en rörelse och utdefiniera en ”farlig” som hotar systemets premisser, och sedan, med löften om eftergifter och viss makt inom systemet, få den förstnämnda att fördöma och disciplinera den sistnämnda, och på så sätt underminera rörelsens verkliga maktbas.

Inlägget Illdådet i Täby dök först upp på anarkism.info.