Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

Anarkismen har som politisk tradition under sitt knappt 200-åriga liv lidit av vissa sjukdomar som kan framstå som kroniska. Möjligen kan de alla kopplas till det som av feminister i rörelsen kallats manarkism, en anarkism färgad av traditionella maskulina och patriarkala värderingar. Den sporadiska glorifieringen av våldsamma aktioner, fokuset på manliga arbetare och den industriella sfären, ett hyllande av individen, med mera, har i och för sig levt sida vid sida med feminism och med mjukare och mer ekologiska och gemenskapsinriktade motiv. Men som helhet har det anarkistiska skeppet lidit av en grabbig slagsida. I så hög utsträckning att det fått människor att hoppa av i oron att fartyget ska kapsejsa.

Den italienska historiefilosofen Chiara Botticis (född 1975) bok Anarchafeminism (2022) skulle kunna fungera som både medicin och vaccin mot den manarkistiska sjukligheten. Jag råkade springa på den här boken på Stockholms anarkistiska bokmässa i somras, och Örebro stadsbibliotek värmde mitt hjärta genom att acceptera mitt inköpsförslag. Det här är nämligen en anarkistisk teori för 2020-talet som innehåller i stort sett allt man [sic]vill ha, och som man gärna vill se på bibliotekens hyllor. Här befinner sig ett intersektionellt fokus på sambandet mellan olika förtryck och kamper i teorins hjärta, snarare än som ett pliktskyldigt påstruket utanpåverk. Feminismen är här inte bara skarp och djupgående, utan också queer och transpositiv. Antirasismen och solidariteten med urfolk är också viktig, och avkolonisering och ekologi central. Anarkafeminism är per definition ekofeminism, apropå det sistnämnda, menar Bottici. ”The globe first” heter därmed bokens tredje och avslutande del. Samtidigt står Bottici rotad i traditionen; hon använder många av de namnkunniga anarkistiska tänkarna, såväl kvinnor som andra kön, och tvekar inte i sitt motstånd mot både kapitalet och staten. Och genomgående är detta dessutom en klipsk, välskriven, underbyggd och tydligt strukturerad historia. ”This book does an excellent job in communicating the value of the anarchic”, som Judith Butler skriver i en blurb på bokens baksida.

I relation till annan anarkistisk teori är det några saker jag tycker sticker ut, inte minst betoningen på det Bottici kallar transindividualism. Vi har aldrig varit individer menar hon, i betydelsen tydligt avgränsade och självständiga enheter. Det finns krafter över, inom och mellan ”individer” som väver oss samman med omgivningen och varandra. Hela vår värld är i praktiken ett ”kroppskommunistiskt” samskapande. Vi är mångfald, till och med vår egen kropp är ett myller av interagerande liv. Ser vi detta utmanas såväl alla idéer om en isolerad, rationell individ höjd över miljön, som dogmerna om privat ägande och gränser. I västerländsk filosofi har (den maskulina) betoningen på allas vår framtida död och dödlighet främjat individualism, menar Bottici. Om vi istället låter födseln vara central i människoblivandet blir det tydligare hur beroende vi är av varandra i grunden. Den här betoningen rimmar förstås också bättre med ett mer ekologiskt tänkande och ett värnande av våra gemensamma livsmiljöer, och av andra varelsers ve och väl.

Sticker ut gör också hennes beskrivning av hur den västerländska mannen i slutet av 1700-talet vände ryggen åt det ljusa, färgstarka, yviga och flärdfulla sättet att klä och smycka sig för en enkel, funktionell och enhetlig klädstil som för tankarna till det militaristiska. Bottici beskriver slagkraftigt hur detta har påverkat och fortfarande påverkar de moderna dualistiska könsrollerna. Tittar vi kritiskt på normer kring hårlängder och klädstil får vi snabbt syn på hur djupt präglade vi är av föreställningar kring kön, och vilka funktioner vi förväntas fylla.

På minussidan hittar vi möjligen det faktum att boken är skriven på ganska avancerad akademiska, och därmed tyvärr inte kan rekommenderas för de flesta läsare. En lindring för detta utgör dock det nio sidor långa och betydligt mer tillgängliga avslutande anarkafeministiska manifestet. Här uppmanas vi bland annat att börja vår anarkafeministiska revolution nu, för ”medlen är målen”. Det är bara att hoppas Botticis revolutionära frön landar i bördig mylla.

No rebellion is ever too small or too big, and most importantly, rebellions are not mutually exclusive: Resist gender norms, play with them, refuse to comply, disobey, boycott, fight capitalism, practice radical democracy … If you cannot build an anarchafeminist society in your country, build it in your neighbourhood. If you cannot build it in your neighbourhood, build it in your household. If you cannot build it in your household, build it within yourself. These actions are not simply ”individualist strategies”, as some have labeled them. The are prefigurations of another world. They are political acts per se, which are the other side of collective projects, such as the increasing examples of mass mobilization, grassroots organizations, general strikes, occupations, communal and queer living that are proliferating around the globe and aiming at abolishing capitalism and the authoritarian state.

Inlägget Anarkafeminism för 2020-talet! dök först upp på anarkism.info.

Fight the Power

Underklassens kulturella preferenser har genom historien på olika vis avvikit eller stått i kontrast till överhöghetens estetik. Således har det funnits olika populärkulturer, dvs de kulturer som är populära för underklassen. Populärmusik är en del utav populärkulturen. Under den andra delen av 1900-talet etablerades fenomenet populärmusik i väst (England, USA). Från början handlade det främst om popmusik (t ex inte rock). Med tiden har gränserna till andra musikstilar dock suddats ut och idag ingår de flesta moderna musikgenrer ofta i resonemang om populärmusik. Hur väsensskilt det än kan tyckas verkar diverse brokiga artister med mer eller mindre anarkistiska kännetecken inom popkulturen.

Den som anammar en avvikande kulturell livsstil anses ibland tillhöra en subkultur. Vissa subkulturer har mer än andra dragit till sig anarkister. Punk, hiphop och ravekulturen är exempel som har tydliga anarkistiska kännetecken och som präglats med ett underdog-perspektiv (klass, kön, sexualitet, etnicitet, status). Idag finns dessa kulturer etablerade över hela jorden. Subkulturer har överlag en anarkistisk aura. Per definition är en subkultur mot överhöghet, mot etablerade normer, mot mainstream, mot majoritetssamhället eller mot ”den goda smaken”. Många subkulturer börjar som relativt avgränsade fenomen. Ofta dras ungdomar till friheten inom subkulturen. I och med den ungdomliga prägeln har subkulturer ofta nedvärderats som oseriösa. Pubertal musik behöver såklart inte vara något negativt. Många gånger inser jag att mina barn är bättre anarkistiska förebilder än jag själv. Även om jag med åren blivit lite mer ideologisk anarkist är jag smärtsamt medveten att jag med tiden också blivit färgad av det samhällssystem som jag vill krossa. T ex har jag blivit alltmer pragmatisk och kompromissvillig med åren. Med tiden blir även subkulturer mindre farliga, mindre ett utmanande alternativ till den härskande kulturen. T ex hiphop. Lagliga graffitiväggar, rappare som stående inslag i ”Så mycket bättre” och att Snoop Dogg gör reklam för Klarna känns inte särskilt samhällsomstörtande. Ur askan uppstår gärna nya avarter. Nya subkulturer föds, varvid ny moralpanik sprider sig i majoritetssamhället. Härligt!  

Anarkist javisst

Det finns anarkistiska tendenser i de flesta musikstilar. Vad gäller punk finns en mängd namnkunniga anarkistiska artister. Nordamerikanska Black Flag, The Clash, Crass, Ebba Grön och Cortex för att nämna några. Inom reggaekulturen har anarkistiska tendenser acklimatiserats väl med rastafarianismens postkoloniala kritik, artister som Linton Kwesi Johnson och svenska Regeringen är bra exempel. Vad gäller hårdare musik finns åtskilliga grymma anarkister såsom Refused, His Hero is Gone, SvartEskerm och feministiska Ragana. Bland mer traditionell rock bör nämnas artister som Mc5 och Sonic Youth samt inom krautrocken flera anarkistiska pionjärer, som CAN och Faust. Även Bob Hund förtjänar att uppmärksammas (att de skånska byrackorna gjorde sig av med sina instrument i syfte att försöka skapa musik utifrån nya förutsättningar är om något ett frihetligt projekt att hävda sitt oberoende). Inom vis/folk- och poptraditionen finns många anarkistiska artister, som Mattias Alkberg och Joe Hill. Elektronisk musik är ett brett område som inbegriper en mängd olika musikstilar, exempel på artister med anarkistiska kännetecken är Muslimguaze och Rome (de tidigare skivorna). Inom afrobeat har Fela Kuti om någon befäst ett postkolonialt perspektiv. Jazz har präglats av frihetliga tendenser och artister som Miles Davis är bra exempel på gränsöverskridande musiker. Vad gäller hiphop finns många artister med anarkistiska förtecken, exempelvis kanadensiska Dälek, Lee Reed eller Max Peezay.  

Vissa artister utgår återkommande ifrån specifika frågor i sitt skapande. T ex trans-feministiska punkbandet G.L.O.S.S (Girls Living Outside Society’s Shit), eller femi-punkarna Bikini Kill.  I vegan- och djurrättkretsar är såklart Earth Crisis framstående, också svenske Follow Him to the End of the Desert bör nämnas (”Die Wolfhater Die”). Vad gäller antirasism har artister som Body Count och Maxida Märak utmärkt sig. Inom religionskritik är Bad Religion självklara. Förutom dessa teman förekommer ofta andra frågor inom anarkistisk musik, som miljöaktivism, demokratiperspektiv, facklig kamp, kritik av äganderätten, snuthat, arbets- och kapitalismkritik, antifascism, våld- och förstörelseestetik.

Genreöverskridande är i grunden anarkistiskt. När överhögheten inte kan klassificera, kontrollera, eller genrebestämma blir subjektet subversivt och autonomt. Musiken gör uppror mot strukturen. T ex är brittiska The Fall eller svenska Dag Vag inte helt enkla att kategorisera.

Även om anarkistisk musik ofta intar en avvikande position i musikbranschen finns det etablerade och respekterade artister inom mainstreamkulturen som är övertygade anarkister. Artisters politiska åsikter är i och för sig inte alltid synliga i deras musik. Ibland blir dock en övertygade anarkist slätstruken och tråkig när hen vill anpassa samhällskritiken till en bredare publik. T ex var Hasse Alfredsson mer intressant som Lindeman eller att läsa i Arbetaren än att lyssna till i ”Gula Hund”. Nick Cave och Patti Smith är exempel på artister som har upprätthållit sin integritet och accepterats av allmänheten. Ibland kan det verka som en etablerad artist har ett anarkistiskt uttryck. Skrapar vi på den svarta ytan visar det sig ibland att artisten egentligen har ganska lite att göra med anarkism. Hur anarkistisk var egentligen Johnny Cash (lyssna på ”Man in Black”)?

Ibland hör vi att artister ger avkall från sina tidigare ideal. Framförallt för artister med ideologiskt patos kan sådana påståenden föregå höga fall. Vanligt är att artister kritiseras för att byta skivbolag och sälja sin anarkistiska själ. T ex som punkarna Against Me. Huruvida artister medvetet begår våld på sina egna värderingar eller om de systematiskt och omedvetet anpassar sig till systemet är dock ofta oklart. Ibland är det istället konstigt när kritik inte uppstår inom anarkistkretsar. Som när det åldrade punketablissemanget i Sverige våren 2019 ordnar en stödgala på Södra Teatern för Tompa Eken och inträdet kostar 800-900kr. Hur många av dagens punkkids har råd med den biljetten?

Musik för din Kravall

Att försöka klassificera musikens natur är i grunden ett o-anarkistiskt sätt att tänka. En låt kan såklart ha tusentals innebörder för tusentals personer. Något som dock verkar förena anarkistisk musik är det kritiska perspektivet. T ex samhälls- och normkritik. T ex hos brittiska post-punkarna Sleaford Mods. Utifrån den anarkistiska musikens kritiska anlag är det möjligt att generalisera och kategorisera hur musik kan användas av oss anarkister. Exempelvis, för att drömma, att informera, att skapa identitet/gemenskap eller för att kritisera.

Ibland behöver vi anarkister drömma oss bort. Hur många gånger blir vi inte arga, sorgsna eller frustrerade över något i samhället som vi tvingas vara en del utav? Som anarkister är vår första reaktion på orättvisor såklart att göra uppror eller organisera oss. Ibland finns emellertid varken ork eller möjlighet till aktivism. Vid sådana tillfällen kan musik hjälpa oss att inte förlora hopp eller förstånd. Ett sätt att fly vardagen samtidigt som vi fortsätter att kämpa för en bättre värld utan chefer, rasister eller politiker. Hur många gånger har jag inte med Kartellen i lurarna på väg hem från jobbet drömt hur livet blir efter att vi vunnit klasskriget. Det är sköna och naiva drömmar som hjälpt mig att stå ut och kämpa ännu en dag.    

Trött på okunskap, rasism eller korruption vill jag ibland bara lyssna på något jävligt allmänbildande. Jag vill bli informerad. I dessa lägen är jag oftast arg eller frustrerad. Då är det skönt att lyssna på musik med ideologiska texter. T ex Totalt jävla mörker eller Public Enemy. Det har hänt att jag i affekt spelat upp låtar riktat till vissa personer i min omgivning. Personer som enligt mig behövt en ideologisk uppläxning (tyvärr har dessa personer ofta ingen aning om mina intentioner). T ex att på högsta volym spela ”Hjälp dä brinner” riktat till en S-väljare på jobbet.

Att lyssna på anarkistisk musik kan vara sätt att förstå eller visa vem jag är/vill vara. Att identifiera mig med musiken på olika sätt. T ex som med “N.E.S.T.A” av Antibalas Afrobeat Orchestra (Never Ever Submit to Authority). Om vi är flera som, av samma anledning, lyssnar till musiken blir jag inte ensam i min övertygelse. Musiken kan således vara gemenskapsfrämjande och stärkande för oss anarkister. Hur många gånger har vi inte skrålat tillsammans, ”Fuck you, I won’t do what you tell me…”!

Burning Structures

Frihet brukar såklart vara en viktig aspekt för många anarkister. Individens autonomi är en grundbult i anarkistisk teori och praktik. Genom att maximera självständighet för flera individer blir jag friare. Individens frihet växer genom kollektivets styrka. Är anarkistisk musik för och av individen eller för kollektivet? Eller finns det inget motsattsförhållande? Det finns såklart både artister samt grupper som spelar anarkistisk musik. Ani DiFranco har genom åren gjort jävligt bra normkritisk musik på egen hand och har hon samarbetet med anarkister, som Utah Phillips.

Anthem for No State

I punkmiljön går det att hitta goda exempel på hur anarkistisk estetik och praktik förenas på bra sätt. Åtskilliga har funnit punken för att senare ”radikaliseras” och bli övertygade anarkister. I båda sammanhangen möter vi likasinnade, knyter kontakter och bildar vänskapsband.  Musiken blir ingången till aktivism och organisering. I den kreativa processen kommer många redskap och uttryck till användning. T ex fanzines, skivor, konserter, kläder, film, festivaler (som ”Burning Man”, och ”Black Flags Over Brooklyn”), teatrar, målningar/graffiti och podcast (som musikpodden ”Burning Cop Car”). Genom att först leva som punkare, t ex dumpstra, ockupera och fixa soppkök, är steget inte långt till att leva som anarkist. Genom att nätverka, organisera, samarbeta och leva motståndet blir vi anarkister. Som Pussy Riot. Genom DIY-kulturen praktiserar vi prefiguration långt innan vi kanske startar militant kamp för att frihetligt samhälle. ”Reclaim the Streets” hade aldrig blivit sådana schyssta upplevelser utan liknande erfarenheter. För vissa går aktivismen dock längre än till enstaka demonstrationer eller fester. T ex som Far och Son (som byggde en gaybar på ryskt territorium, stämdes av ryska staten och släppte sedan låten ”Dom tar oss aldrig levande”) eller Symbiotiska befrielsearmén (stadsgerillagrupp, där vissa medlemmar hade teatrala ambitioner, som använde lösensummor från en kidnappning till att köpa mat åt behövande).   

No Gold No Masters

På senare år har anarkistiska kollektiv blivit allt viktigare och intressantare för mig. T ex Godspeed You! Black Emperor, Oiseaux Tempete, Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Einsturzende Neubauten, Fat White Family, Swans och Circle. Något som kännetecknar dessa artister är att de ofta är subtila och samtidigt upplyftande subversiva i sin anarkism. GY!BE och Oiseaux Tempete är mästare på att göra radikal instrumental musik med otroligt snygg anarkistisk estetik. Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Swans och Circle är prestigelösa musikkollektiv, där nya medlemmar, samarbeten och musikstilar kommer och går. Einztursende Neubaten och Fat White Family är på olika sätt avantgarde och vilt kompromisslösa, både i sitt skapande och i sin samhällskritik. Något som tilltalar mig i allt detta är det genomgripande anarkistiska i sättet att skapa. Inte enbart genom musiken utan via hur de skapar/lever/förmedlar sin musik förmedlas också anarkism på befriande vis. Sättet att skapa påminner mycket hur tidigare konstnärskollektiv som surrealister, dadister och situationster bedrivit samhällskritik. Samt Adbuster.

Against the Grain

Att försöka definiera anarkistisk musik är ett dödsdömt uppdrag. Tolkningen bör finnas i betraktarens öra. För mig framstår dock vissa aspekter som kännetecknande för anarkistisk estetik. Musik byggt utifrån teorier och praktiker som är decentraliserade, anti-auktoritära och icke-hierarkiska är kännetecknande för anarkistisk musik och estetik. Gränsen mellan artist och publik är hårfin eller obefintlig i anarkistiska sammanhang. Vi som upplever och kommer på konserter är lika stor del i helheten som artisten. Tillsammans är vi upplevelsen. Detta perspektiv är en livsviktig motpol till idoldyrkan och det kapitalistiska samhällets hierarkier. Således bör anarkistisk musik inte vara beroende av ”musikbranscher”.  

Till syvende och sist är anarkistisk musik det obeständiga, det jobbiga, det underbara, det ohanterliga. Anarkistisk musik är som temporära autonoma zoner där vi antingen kan fly undan eller där vi smider planer att förgöra Babylon! Samt en möjlighet att komma med anarkistiska plattityder. Ya Basta!

Se Crimethinc:s artikel om punk & anarchism (”Music as a Weapon”)
https://crimethinc.com/2018/10/22/music-as-a-weapon-the-contentious-symbiosis-of-punk-rock-and-anarchism

Se TV-serien ”Eran”, om svensk punk
https://www.svtplay.se/eran-punk-i-tre-delar

Se Sub.Media, om radikal hiphop (Trouble: ”And You Don’t Stop”)
https://sub.media/video/trouble-15-and-you-dont-stop/

Se artiklar på lib.com.org om surrealister, situationister & anarkism
https://libcom.org/history/1919-1950-the-politics-of-surrealism

Se recension av festivalen ”Black Flags Over Brooklyn” https://www.rollingstone.com/music/music-live-reviews/black-flags-over-brooklyn-kim-kelly-anti-fascist-metal-fest-785088/

Inlägget Svart i blicken – reflektioner om anarkistisk musik dök först upp på anarkism.info.

Papillon (1973) är en film baserad på en autobiografi av Henri Charrière som ligger nära mitt hjärta, en sann inspiration till revolutionär kamp och om att aldrig ge upp:

”Convicted murderer Henri Charriere (Steve McQueen), known as ”Papillon” for his butterfly chest tattoo, is transported to French Guiana to serve his sentence in a work camp. Determined to escape, Papillon forms an unlikely relationship with the frail but notorious forger Louis Dega (Dustin Hoffman), who reluctantly joins in the attempt. Despite the harshness of solitary confinement, brutal conditions and constant threats of betrayal, Papillon leads a desperate escape off the island.”

Med Steve McQueen i huvudrollen som den titulära Papillon så får vi följa en kassaskåpstjuv som blir oskyldigt dömd för mord, och sedan förvisad till livstids fängelse på en ö i Franska Guyana. På båten som går till straffkolonin blir Papillon vän med en annan brottsling, Luis Dega och startar således ett långt kamratskap genom otroliga livsförhållanden.

Huvudtemat i filmen behandlar främst total isolering och psykologisk nedbrytning. Papillon får vara med om mer än 8 år av mörker, helt utan ljus i en isoleringscell, såväl som enorm psykisk, fysisk stress, utpressning och hot för att tjalla på sina kamrater. I de absolut värsta förhållandena som finns så ger Papillon dock aldrig upp. Trots att allt hopp är utom sikt, med rädslan och döden så nära som man bara kan komma. Papillon ger ändå aldrig upp. Han slåss, äter insekter, försöker fly gång på gång – det enda han har i sikte är överlevnad och en ilska, enorm ilska, till systemet och de som försatt han i sitt predikament.

”GE ALDRIG UPP!” Med utgångspunkt för hur vår jord är i dagsläget så kan det kännas fruktansvärt, nästan omöjligt tungt att höra dessa ord. För att klara av att kämpa lägger väldigt många radikaler tillit på hopp eller mening. För mig är frågan huruvida dessa förankringar är relevanta.

Likt Papillons predikament på straffkolonin, går Jorden allt snabbare mot ett öde där det kan vara svårt att känna just hopp för framtiden. Ju mindre hopp vi har, desto mer accelererar våra farhågor och rädslor. Vare sig det är det ekologiska massmordet, imperialism, kolonialism, krig, kapitalism, fattigdom eller sjukdom så blir det svårare att begripa vardagen och relatera till sin omgivning. Hur ska vi likt Papillon orka med, och kämpa vidare?

Svaret är tydligt, om än bittert, – Att vi inte har något val. Vi är tvingade att organisera oss. Ändrar vi inte på förhållandena så kommer vår jord att gå under. 97% av världens klimatforskare är eniga om detta. Kapitalismen låter miljontals, efter miljontals lida och dö varje år i misär, något som kan undvikas totalt. Vi kan inte tillåta att the 1% lever i en bubbla av lyx medans Jorden blir mer och mer obebolig, dödlig.

Vi måste släppa de indoktrinerade idealen om att vi är fria. Vi är och blir inte fria förrän vi tar itu med våra kedjor. Frågan är bara hur vi kan nå en acceptans utan att vara bundna till våra rädslor. Att inte ge upp när hoppet är borta och det känns lönlöst.

Frank Ruda skriver bra tankar om detta i boken Abolishing Freedom: A Plea For A Contemporary Use Of Fatalism:

”The belief in and reliance on fortune is connected to passions that emerge only when one believes in fortune (otherwise they do not emerge), namely hope (if “there is much … prospect of our getting what we desire”) and fear (if there is little prospect): “Thus we may hope and fear, even though the expected outcome does not depend on us at all.” Hope and fear belong together, for “what, in fact, is hope if not a sort of fear with its head hidden?” We fear and hope in relation to the arbitrary future outcome of externally desired things. Consequently these passions not only are related to the future but also start to determine our present conduct. In short, desiring external and independent things leads to the fact that one does not properly act and live in the present anymore. The present is lost, which means that we can experience neither joy nor sadness proper, since only the “consideration of a present good arouses joy in us and consideration of a present evil arouses sadness.” If the satisfaction of our desires relies on good or bad fortune, we do not only hope and fear but by doing so we are also here and now unable to relate to the present. ”

Istället för att låta rädsla eller hopp styra vår relation till nuet, istället för att förlama oss i önskningar som kan slå ner oss ödesdigert mentalt när de inte slår in- så måste vi återta en materiell och sund koppling till vår omgivning. Vi måste börja leva! Här och Nu!  Alla element som ingår i den radikala kampen hör till att återta kontrollen för våra egna liv! Vi måste agera på ett sätt så att vi accepterar de kamper vi inte kan fly från. I sökandet efter svar till varför vi är tvungna att få ett slut på kapitalism, miljöförstöring eller stater så har vi glömt bort en av de viktigaste detaljerna till vår existens, vilket är att leva. Vad vi ska göra för kunna uppnå detta beror på lokaliteter och organiska samarbeten. En central del är dock att agera emot social isolering. Vare sig det urartar sig i squatting, sociala center eller temporära dynamiker som reagerar på lokala/globala kontexter så är våra sociala kopplingar grundläggande för att just kunna leva och relatera. För vad kommer före medvetenhet? Materiella event. Dock;

”The classic trap for any revolutionary is always, “What’s your alternative?” But even if you could provide the interrogator with a blueprint, this does not mean he would use it: in most cases he is not sincere in wanting to know. In fact this is a common offensive, a technique to reflect revolutionary anger and turn it against itself. Moreover, the oppressed have no job to convince all people. All they need know is that the present system is destroying them. ” -Shulamith Firestone, The Dialectic of Sex: The Case For Feminist Revolution

Här är Papillon en sådan inspiration igen. I sin isoleringscell, tillsammans med galenskapen och ensamheten genom åren så glömmer han aldrig vad han vill eller vilka som har försatt han i denna situationen. Varför ger Papillon aldrig upp? Han förstår att det inte finns någon mening med hans lidande. Och det gör honom arg. Papillon vill ut! Leva sitt liv som en fri människa utan några hinder! -Att ge upp tillsätter attribut som legitimerar en applicerad mening till död och lidande. Därför måste vi aldrig ge upp.

”We’re fucked. So now what? We fight, clutch for flotsam, like any other doomed beetle caught upon the flood, not for any ‘reason,’ but because this is what beetles do, drowning.
Fight.” –R. Scott Bakker

”Today, to fight death first means to fight new fascisms.” – Hito Steyerl 

Papillons historia får ett gott slut. Efter alla år i isoleringscellen och alla utbrytningsförsök, blir han slutligen bannad till en öde ö utanför straffkolonin och återförenas med Dega:

”Papillon is then moved to the remote Devil’s Island, where he reunites with Dega, who has long given up all hope of being released. From a high cliff, Papillon observes a small cove where he discovers that the waves are powerful enough to carry a man out to sea and to the nearby mainland, but only with every seventh or so big wave. Missing the wave means a high risk of hitting the seafloor and dying. Papillon urges Dega to join him in another escape, and the men make two floats out of bagged up coconuts. As they stand on the cliff side, Dega decides not to escape and begs Papillon not to either. Papillon embraces Dega a final time, and then leaps from the cliff committing to his calculated risk towards freedom. Grasping his float, he is successfully carried out to sea. Papillon made it to freedom. He lived out the rest of his natural born life. The Penal Colony did not. ”

Straffkolonin dog ut. Likväl är det kapitalismens öde.

Nu när vår jord håller på att drunkna, och därmed allt liv som finnes här också -så kan vi inte göra något annat än att kämpa för våra liv likt Papillon. Hierarkier, kapitalism, och stater hindrar oss från att leva ett fullt fritt liv. På grund av detta så kommer jag aldrig att ge upp. Det finns inte någon underliggande mening. Jag vill bara vara, leva -existera. Vi måste slåss för friheten även om det skulle vara meningslöst. Till våra fiender har jag bara detta kvar att säga:

Vi Är Fortfarande Kvar Här, Era Jävlar -Och Vi Ger Aldrig Upp!

Inlägget Ge Aldrig Upp! dök först upp på anarkism.info.

Det som följer nedan är en skildring av händelseförloppet i dokumentären. Jag rekommenderar de som är intresserade av detaljer och laddade historiska filmklipp att se den i sin helhet här.

***

Sydney var en stad i förändring det första årtiondet efter andra världskriget. Genom migration dubblades stadens befolkning, vilket bland annat resulterade i en kraftig expansion av byggsektorn och förde på det sättet tusentals byggarbetare till de nya byggena i stadens centrum. En av de dominerande fackföreningarna i områdets byggbransch vid den tidpunkten var New South Wales-avdelningen av Builders Labourers Federation (NSW-BLF).

Fackföreningen var byråkratiserad, toppstyrd och i princip icke-existerande som faktisk stridbar organisation. Detta reflekterades i den låga status och de usla villkor som rådde på byggena. Ledarskapet i fackföreningen benämndes av arbetarna för ”gangsters”, så korrupta och ovilliga var de att låta arbetarna få inflytande över fackföreningen. Det hörde till exempel inte till ovanligheterna att fackpamparna hyrde hantlangare för att hota eller angripa byggarbetare som var på väg till möten.

Inflödet av nya arbetare intensifierade denna motsättning och utlöste en strid som skulle komma att pågå i nära tio år. Arbetarna på de nya stora byggarbetsplatserna började först organisera sig lokalt på sina byggen och diskutera problemen. De började därefter utöva påtryckningar på fackföreningsorganisationen, etablerade sina egna kommunikationskanaler, och vann bit för bit tillbaka fackföreningen. De demokratiserade den, kavlade upp ärmarna, och började kämpa för att förbättra branschens usla villkor.

Det var ett otacksamt jobb, som började i uppförsbacke eftersom byråkraterna hade lämnat fackföreningen skuldsatt, men i takt med att arbetarna kände att de nu hade inflytande över sin organisation och att den på riktigt satte sig för att kämpa för deras intressen, så började fler ansluta sig och betala avgifterna. Det självförtroende och den styrka som en sådan organisering gav arbetarna skulle komma väl till pass i de kommande striderna mot staten och de stora byggföretagen.

Fackföreningen bröt också med många av de byråkratiska organisationernas elitistiska principer. Bland annat infördes begränsningar på hur länge officiella poster kunde hållas av samma person, och de fackanställdas löner knöts till byggarbetarnas. Byråkrater och pampar från andra organisationer var ofta motståndare till detta, bland annat för att de menade att arbetarklassen hade ett ansvar att utbilda ledare, och att sådant kunde ta lång tid. NSW-BLF var inte intresserade av den teorin, och de ville istället utveckla kollektiv makt såväl som kollektivt ledarskap.

En av de som tagit initiativet till beslutet, Jack Mundey, beskriver det hela väldigt träffande:

Vi ville bekämpa byråkrati och tjänstemannavälde […] Allt för ofta i fackföreningar så ser vi hur militanta ledare går in i facken, men med årens gång mjuknar de, de lär känna arbetsköparna på förnamnsbasis, de kohandlar över huvudet på arbetarna, och involverar dem inte i beslutsfattandet.

Allt detta hände parallellt med det sena 60-talets väldigt militanta sociala rörelser mot bland annat Vietnamkriget, med blockader, demonstrationer, ockupationer och gatustrider mot polisen, och den militansen smittade av sig på byggarbetarna. De utvecklade exempelvis taktiker där de vid strejker patrullerade byggarbetsplatserna i grupper om 50-60 arbetare och omöjliggjorde för företagen att ta in strejkbrytare. Plötsligt var byggarbetarna en kraft som byggföretagen inte kunde ignorera.

Det här ledde till att fackföreningen lyckades höja statusen på byggjobben, göra dem säkrare, höja ersättningen för skadade eller sjuka arbetare, och höja arbetarnas löner – ofta med hjälp av olika typer av uppfinningsrik direkt aktion. En konflikt som sticker ut vid den här tiden är just den för ersättning för sjuka och skadade arbetare, som förvandlades till en stor kampanj med många inblandade fackföreningar.

Kampanjen hade på några veckor byggt upp ett oerhört momentum över hela New South Wales, men blåstes av när en av fackpamparna i en av de mer byråkratiska fackföreningarna lyckades få till en överenskommelse med skiljedom-kommissionen, och manade arbetarna att återgå till jobben innan det hela hade resulterat i konkreta eftergifter. På klassiskt fackpampsmanér hade en konflikt med oerhörd medvind på detta sätt neutraliserats, och villkoren i själva avtalet blev föga förvånande inte alls så bra som det annars kunde ha blivit, eftersom strejken var avblåst när de förhandlades fram.

Trots motgången var NSW-BLF nu en kraft att räkna med, och vann hela tiden makt och inflytande. Här skulle historien kunnat sluta, men byggarbetarna i New South Wales blev inte mätta på framgång, utan fortsatte kampen. De nöjde sig inte heller med att bara jobba för bättre villkor, utan började att blicka utanför sin egen arbetssituation och ut i den breda sociala omgivningen. De började forma ett politiskt självmedvetande – en process som fick skjuts från något oväntat håll.

Under sommaren och hösten 1970 hade ett till synes anspråkslöst grönområde i Sydneys utkanter, Kelly’s Bush, blivit brännpunkten för en konflikt. Området hade sålts till ett byggföretag som skulle omvandla det till bostäder, men de boende i området protesterade – det var ett av de sista grönområdena i Sydney och de ville att det skulle bevaras. Motståndet mot byggprojektet organiseras främst av kvinnor boende i området, som höll möten och försökte väcka opinion för att bevara det.

Kvinnorna anordnade bland annat öppna picnics för att människor skulle komma och se området med egna ögon, och försökte också komma i kontakt med alla möjliga organisationer som skulle kunna tänka sig att stödja kampen. En av byggarbetarna från NSW-BLF såg ett inslag om saken på TV, och kontaktade organisatörerna. Fackets medlemmar var till en början tveksamma till saken, inte bara för att fackföreningen i och med detta gav sig ut på, bokstavligt talat, okänd terräng, utan också för att det rörde sig om ett medelklassområde.

Efter långa diskussioner enades dock organisationen om att agera – när grönområdet försvann, så skulle det försvinna för alla, även byggarbetarna och deras familjer, och det här var inte ett tillfälle att låta misstänksamhet splittra människor, vilket bara skulle gynna de stora byggföretagen och de lokala myndigheterna som sålt marken. NSW-BLF och ett antal andra fackföreningar, bland annat grävmaskinisterna, utfärdade så kallade ”black bans”, svartlistningar, som innebar att de ansåg allt arbete i området under blockad, och stoppade på så sätt byggplanerna.

Det här var början på en lång rad svartlistningar – som någonstans under den här perioden döptes om till grönlistningar – riktade mot byggplaner som antingen ansågs utgöra en miljöfara eller som var en del av en pågående gentrifieringsprocess av arbetarklassområden i centrala Sydney, där arbetarna, precis som idag, bit för bit trängdes undan på grund av nybyggen och upprustningar de själva förvisso med sitt arbete genomförde, men sedan inte hade råd med.

NSW-BLF gick då in och stödde lokal boendeorganisering, patrullerade de grönlistade platserna, och förhindrade ofta utvecklingsplanerna eller tvingade fram förhandlingar för att garantera invånarna boende de kunde ha råd med. De här striderna kunde många gånger vara våldsamma, och involvera sammandrabbningar med polis, rena maffiametoder från byggherrarna, ockupationer, vräkningar, och till och med kidnappningar av aktivister och dödsfall som inte klarades upp på grund av en korrupt och ovillig poliskår. Men den organisatoriska mångfalden visade sig för det mesta vara för stark både för staten och de stora byggföretagen.

Den nya politiska linjen förklarades på följande sätt av Jack Mundey i ett tal under en av alla dessa kampanjer:

Så länge fackföreningar finns så är förstås deras främsta uppgift att kämpa mot kapitalisterna för att tvinga fram bättre löner och arbetsvillkor. Men å andra sidan, som jag sagt förut, så är det inte till någon nytta att vinna en 35-timmars arbetsvecka om vi kvävs till döds i förorenade städer helt berövade grönska, där hyrorna är för höga och där vanligt folk inte kan bo.

***

En helt annan aspekt av fackets ansträngningar var försöken att bryta diskrimineringen av kvinnliga byggarbetare genom att aktivt uppmuntra kvinnor att ansluta. Samtidigt utsattes arbetsköpare som vägrade anställa kvinnor för demonstrationer och strejker. Faktum är att filmens kvinnliga regissör, Pat Fiske, själv blev byggjobbare under just denna tidsperiod. Det här var dock tyvärr långt ifrån okontroversiellt även bland NSW-BLFs egna medlemmar. Även de som kunde acceptera kvinnor på arbetsplatsen såg dem ofta som ”annorlunda” och trodde exempelvis inte att deras egna partners och fruar skulle kunna utföra liknande arbete.

På den ekonomiska fronten rådde det i början av 70-talet en del arbetslöshet, även i byggbranschen. Dessutom var de anställningar som ändå fanns väldigt osäkra och arbetare kunde i princip sägas upp utan vidare varsel. Detta fick NSW-BLF att än en gång testa på nya metoder. Fackföreningen började att lista arbetslösa byggarbetare och försökte förmå arbetsköparna att direkt kontakta facket när det behövdes arbetskraft.

På så sätt kunde de försöka göra en insats för de arbetslösa och samtidigt flytta fram positionerna in på ett för arbetsköparna ”heligt” område; rätten att godtyckligt avskeda och anställa arbetare. För de som kan svensk syndikalistisk historia så kan det här låta väldigt mycket som ett första steg mot registermetoden, som så framgångsrikt användes på svenska arbetsplatser under 1900-talets första hälft.

NSW-BLF hade några år inpå 70-talet inte bara etablerat sig som ett starkt militant fack, utan också som en energisk och nyskapande politisk aktör i området. Detta retade förstås både de privata byggföretagen och myndigheterna, men vad värre är började även byggarbetarnas egen centralorganisation att vädra missnöje med de okontrollerbara elementen i New South Wales. Det hela berodde förstås till viss del på New South Wales arbetarnas höga profil, men hade också en hel dimension av politiskt och ideologiskt spel.

Under 60-talet skedde en splittring mellan Sovjetunionen och Kina, vilken ledde till att kommunistiska partier över hela världen också delades upp. I Australien resulterade denna delning i tre nya konstellationer; den pro-Sovjetiska, den pro-Kinesiska/Maoistiska, och en oberoende. BLF kontrollerades på det nationella planet av den Maoistiska falangen, och ledarfiguren var en viss Norm Gallagher.

New South Wales organisationen hamnade nu i en situation där de hade en liten men inte obetydlig intern opposition, som lovade att se över – och i praktiken försvaga – grönlistningarna, och denna fraktion hade direkt stöd från centralorganisationen såväl som indirekt från de privata byggherrarna. För Norm Gallagher handlade det dels om att fackföreningen inte skulle blanda sig i politiska angelägenheter, dels om att han i sin tur hotades på det nationella planet av den pro-Sovjetiska falangen, och behövde visa handlingskraft i frågan om de bångstyriga arbetarna i New South Wales.

När det i val till fackliga förtroendeposter stod klart att den militanta gräsrotsgrupperingen med god marginal behållit kontrollen i New South Wales, angreps fackföreningen på alla fronter; av regeringen; av byggherrarna; och av sin egen centralorganisation. Trots tappra strider blev det till slut för mycket, och de tre fienderna tillsammans underminerade fackföreningen fullständigt. Regeringen lyckades avregistrera dem, vilket gjorde det oerhört svårt att organisera effektivt. Samtidigt satte den nationella federationens ledning, med Norm Galalgher i spetsen, upp en konkurrerande lokalorganisation som fick både regeringens och byggherrarnas välsignelse.

Scenerna när Norm Gallagher anländer till Sydney för att genomföra detta, och möts av buande arbetare, är talande. Återigen hade partipolitik – från konservativa till kommunister – samt ideologisk dogma och maktaspirationer sålt ut arbetarnas självorganiserade kamp. Efter en tids försök kapitulerade den ursprungliga NSW-LBF och rekommenderade sina medlemmar att ansluta sig till den nya organisationen för att försöka påverka den inifrån. Många av de ledande och mest militanta arbetarna blev dock omedelbart utslängda ur den nya fackföreningen, och en militant era i New South Wales byggbransch hade nått sitt slut.

Men allt hade inte varit förgäves, och många av de kamper fackföreningen deltog i resulterade i långvariga förbättringar för många tusentals arbetare och boende, och för kvinnors situation i byggbranschen. De skakade sannerligen fundamenten i en stel och till synes orubblig värld, och bröt ny mark bland de som mest bara repeterade invanda rörelser. Det är något vi kan lära och inspireras av även idag.

Inlägget Rocking the Foundations – om byggarbetarna själva får bestämma dök först upp på anarkism.info.