Ett av de vanligaste argumenten mot kommunismen är att människan inte är tillräckligt god för att leva under ett kommunistiskt samhällssystem. De skulle inte foga sig för en tvingande kommunism, men de är heller inte mogna för fri, anarkistisk kommunism. Århundraden av individualistisk utbildning har gjort dem för egoistiska. Slaveri, underkastelse inför de starka, samt arbete under nödvändighetens piska har gjort dem olämpliga för liv i ett samhälle där alla skulle vara fria och inte känna något tvång utom det som kommer av löften frivilligt givna till andra, samt deras ogillande ifall man inte skulle hålla det man lovat. Av den anledningen får vi höra att kommunismen är omöjlig, eller att det kommer att behövas någon form av övergångsperiod mellan kapitalismen och kommunismen.

Gamla ord i ny skepnad; ord uttalade och upprepade sedan det allra första försöket till någon reform, politisk eller social, i något mänskligt samhälle. Ord som vi hörde innan slaveriets avskaffande; ord som sades för tjugo och fyrtio århundraden sedan av de som är för förtjusta i sin egen frid och ro för att gilla snabba förändringar; de som förskräcks av djärva tankar, och som själva inte lider tillräckligt av de nuvarande orättvisorna för att känna av det djupa behovet av förändringar.

Människan är inte god nog för kommunismen, men de är goda nog för kapitalismen? Om alla människor vore godhjärtade, vänliga, och rättvisa, skulle de aldrig utnyttja varandra, trots att de hade möjligheten. Med sådana människor vore inte det privata ägandet av kapitalet något hot. Kapitalisten skulle skynda sig att dela med sig av sina vinster med sina arbetare, och de mest välbetalda arbetarna skulle genast hjälpa de som led av tillfällig fattigdom eller sjukdom. Om människan var vis skulle hen inte producera sammet och lyxartiklar samtidigt som människor svälter i torpen: hen skulle inte bygga palats så länge det fanns slumområden.

Om människor hade en långt utvecklad känsla för rättvisa så skulle de inte förtrycka andra människor. Politiker skulle inte lura sina väljare; Riksdagen skulle inte vara en sandlåda för pladder och lurendrejeri, och polisen skulle aldrig misshandla en demonstrant. Och om människan var tapper, självrespekterande, och mindre egoistisk, skulle inte ens en inkompetent kapitalist vara ett hot, då arbetarna snart skulle ha reducerat hen till rollen av en enkel medförvaltare. Inte ens en monark vore ett hot, då folket endast skulle betrakta hen som en människa inkapabel till att göra något mer värdefullt arbete som därmed gjorts anförtrodd endast med att skriva under några dumma papper som skickas ut till andra excentriker som kallar sig själva monarker.

Men människor är inte de fritänkande, självständiga, visa, kärleksfulla, och barmhärtiga varelser som vi skulle önska att de vore. Och just av den anledningen kan de inte fortsätta leva i det nuvarande systemet, som låter dem förtrycka och exploatera varandra. Ta, till exempel, de fattiga skräddarna som marscherade längs gatorna förra söndagen, och anta att en av dem skulle ärva 100 pund [ca. 120 000 kr i dagens penningvärde] från en amerikansk farbror. Med dessa hundra pund kommer hen knappast starta ett kooperativ samman med ett dussin andra fattiga skräddare, och därmed förbättra deras situation. Hen kommer att bli en fabrikör; en modern slavdrivare. Och därför säger vi att i ett samhälle där människor är så usla som denna amerikanska arvinge, är det mycket svårt för hen att ha fattiga skräddare runt sig. Så snart hen kan kommer hen att göra dem till sina löneslavar; men om dessa samma skräddare kunde säkra sin försörjning från de kommunistiska förnödenhetslagren, skulle ingen av dem behöva slava för att berika sin före detta kamrat, och den unge utsugaren skulle inte själv bli det odjur hen annars säkerligen kommer att bli om hen fortsätter vara utsugare.

Vi får höra att vi är för undergivna, för snobbiga, för att placeras under fria institutioner; men vi besvarar att, just därför att vi är så kuvade, borde vi inte vara kvar under de nuvarande institutionerna, som i sig skapar än mer undergivenhet. Vi ser att britter, fransmän, och amerikaner uppvisar den mest avskyvärda underkastelsen gentemot Gladstone, Boulanger eller Gould. Och vi drar slutsatsen att i en mänsklighet redan försedd med så underdåniga instinkter är det mycket dåligt att ha massorna tvångsmässigt fråntagna högre utbildning, och tvingade att leva under den nuvarande ojämlikheten av rikedom, utbildning, och kunskap. Bättre utbildning och en relationernas jämlikhet är det enda sättet att förstöra den nedärvda slavmentaliteten, och vi kan inte förstå hur en sådan instinkt kan göras till ett argument för bevarandet, även för endast en dag till, av ojämlika förhållanden; för att vägra en jämlik utbildning för alla samhällets medlemmar.

Vårt utrymme här är begränsat, men applicera samma analys på vilken aspekt som helst av vårt sociala liv, och du kommer att se att det nuvarande kapitalistiska, auktoritära systemet är fullständigt olämpligt för ett samhälle av människor som är så oförutseende, så giriga, så egoistiska, och så undergivna som de är idag. Därför undrar vi endast, när vi hör någon säga att anarkister tänker sig människor som mycket bättre än de egentligen är, hur intelligenta människor kan upprepa sådant nonsens. Säger vi inte hela tiden att det enda sättet att göra människan mindre girig och egoistisk, mindre ambitiös och mindre undergiven, är att eliminera de omständigheter som främjar framväxten av egoism och girighet, av undergivenhet och ambition? Den enda skillnaden mellan oss och de som presenterar den ovan nämnda invändningen är detta: Vi överdriver inte, som de gör, massans underlägsna instinkt, och stänger inte lydigt våra ögon när dessa samma dåliga instinkter visar sig hos de övre klasserna. Vi menar att både styrande och styrd förstörs av auktoritet; både exploaterade och exploatörer förstörs av exploatering; medans våra motståndare verkar erkänna att det finns en sorts jordens salt – härskarna, arbetsköparna och ledarna – som lyckligtvis stoppar dessa onda människor – de styrda, de exploaterade, de ledda – från att bli ännu sämre än de redan är.

Det är däri skillnaden ligger, och det är en väldigt viktig skillnad. Vi erkänner de ofullkomligheter som finns i mänsklighetens natur, men gör inget undantag för de styrande. De gör det, även om det ibland är omedvetet, och då vi inte gör något sådant undantag, säger de att vi är drömmare, “opraktiska människor”.

Det är en gammal konflikt, den mellan de ‘praktiska’ och de ‘opraktiska’, de så-kallade utopiska: en konflikt som återupplivas vid varje föreslagen förändring, och som alltid avslutas med ett fullständigt nederlag för de som kallade sig själva de praktiska människorna. Många av oss minns den diskussionen när den rasade i Amerika innan slaveriets avskaffande. När den fullständiga befrielsen för den svarta befolkningen förespråkades, brukade de praktiska människorna säga att om inte ägarens piska tvingade svarta till arbete så skulle de inte arbeta alls, och skulle därmed snabbt bli en börda för samhället. Tjocka piskor kunde förbjudas, sade de, och piskornas tjockhet kunde stegvis reduceras genom lagstiftning, först till en centimeter, och till slut till en bråkdel av en centimeter; men någon sorts piska måste man ha kvar. Och vad fick abolitionisterna höra när de sade – just som vi säger nu – att tillgången till det egna arbetets frukter skulle vara ett mycket mer kraftfullt incitament för arbete än den tjockaste piskan? ‘Nonsens, min vän,’ – precis som vi får höra nu. ‘Du förstår inte människans natur! År av slaveri har gjort dem oförutseende, lata och uppgivna, och människans natur kan inte förändras på en dag. Du har, så klart, de bästa av intentioner, men du är mycket “opraktisk”.’

Nå, under en tid hade de praktiska människorna sitt eget sätt att utveckla förslag för den gradvisa befrielsen av de svarta. Men olyckligtvis visade sig deras förslag vara mycket opraktiska, och det amerikanska inbördeskriget – det blodigaste genom tiderna – bröt ut. Men kriget resulterade i avskaffandet av slaveriet, utan någon övergångsperiod; – och, se, ingen av de hemska konsekvenser som de praktiska människorna hade förutspått inträffade. De svarta arbetar, de är flitiga och arbetsamma, de är förutseende, och det enda som man kan beklaga sig över är att den idé som förespråkades av det opraktiska lägrets vänsterfalang – total jämlikhet och omfördelning av land – inte förverkligades: det skulle ha besparat oss mycket problem idag.

Vid ungefär samma tid rasade en liknande debatt i Ryssland, och anledningen var denna: det fanns i Ryssland 20 miljoner trälar. Sedan många generationer tillbaka hade de varit under sina ägares kontroll, eller snarare björkkäpp. De blev slagna om de plöjde sin jord dåligt, slagna för bristande renlighet i sina hus, slagna om de inte vävde tyg tillräckligt bra, slagna om de inte gifte bort sina söner och döttrar tillräckligt tidigt – slagna för allt. Undergivenhet och oförutseende var deras påstådda karaktärsdrag.

Då kom utopisterna och krävde inget annat än följande: Total frigörelse av trälarna; direkt upphävande av alla förpliktelser trälen har mot sin ägare. Mer än så: omedelbart upphävande av ägarens rätt att stå till doms över dem, samt ett överförande av alla de affärer där han tidigare varit domare till en tribunal bestående av bönder och vald av bönderna själva, där de inte tvingas döma efter lagar de själva inte känner till, utan istället följer de egna oskrivna sederna. Sådant var det opraktiska förslaget från det opraktiska lägret. Det behandlades som ren dårskap av praktiska människor.

Men som tur var fanns det vid den tiden i Ryssland en stor mängd av opraktisk anda bland bönderna, som gjorde uppror med käppar mot gevär och vägrade ge sig, trots de många massakrerna. De tvingade därmed fram den opraktiska inställningen så till den grad att de gjorde det möjligt för det opraktiska lägret att tvinga Tsaren att skriva under på deras plan – om än något avgränsad. De mest praktiska människorna skyndade sig att fly från Ryssland så att de inte skulle få sina halsar skurna några dagar efter genomförandet av det där opraktiska förslaget.

Men allt fortskred i stort sett problemfritt, bortsett de många misstag som praktiska människor alltjämt begick. Dessa trälar som ryktades vara oförutseende, själviska odjur, uppvisade sådan intelligens, en sådan organiseringskapacitet, att de överträffade även de mest opraktiska utopisternas förväntningar; och tre år efter befrielsen hade byarnas karaktär fullständigt förändrats. Trälarna blev människor!

Utopisterna vann det slaget. De bevisade att de var de riktigt praktiska människorna, och att de som låtsades vara praktiska var imbeciller. Och de enda ångerfulla röster som nu kan höras bland alla de som känner de ryska bönderna är att allt för många eftergifter gjordes till de praktiska imbecillerna och de trångsynta egoisterna; att de råd som gavs av det opraktiska lägrets vänsterflank inte följdes till fullo.

Vi har inte utrymme för att ge fler exempel. Men vi bjuder i all välvillighet in de som gillar att tänka självständigt till att studera historien kring valfri stor social förändring som har skett i mänsklighetens historia, från kommunernas uppgång till Reformationen och till vår moderna tid. De kommer att se att historia inte är något annat än en kamp mellan styrande och styrda, de förtryckande och de förtryckta, och att det praktiska lägret i den kampen alltid tar de styrande och förtryckandes sida, medan det opraktiska lägret tar de förtrycktas sida; och de kommer att se att kampen alltid slutar i det praktiska lägrets slutgiltiga förlust efter mycket blodsspillan och lidande, på grund av vad de kallar för sitt ‘praktiska sunda förnuft’.

Om de som kallar oss opraktiska menar att vi förutser händelsernas förlopp mycket bättre än de praktiska, kortsynta ynkryggarna, så har de rätt. Men om de menar att de, de praktiska människorna, är mer förutseende än oss, så hänvisar vi dem till historieböckerna och ber dem att komma i fas med dess lärdomar innan de påstår något så arrogant.

(Stort tack till Svartkatt och Barbamamma för hjälp med korrekturläsning)

Inlägget Är vi bra nog? dök först upp på anarkism.info.

Bakgrunden till konflikten är att Glasgow City Council (Motsvarande en kommunstyrelse, ungefär) har vägrat att acceptera att ge lika lön till manliga och kvinnliga arbetare, framförallt inom skötes- och utbildningssektorn – de har till och med tagit fackförbund till domstol för att försvara den. Detta trots att könsbaserad lönediskriminering har varit olagligt i snart 15 år i Storbritannien. City Council, som har kontrollerats av Labour och Scottish National Party, två partier som båda gillar att presentera sig själva som progressiva och feministiska – i Labours fall drar de till och med ibland Socialismen ur den dammiga vrå där de har stuvat undan den sedan decennier, har spenderat två miljoner pund på att bestrida lagliga krav på lika lön. Det har använt alla olika typer av smutsiga taktiker, de har hävdat att de inte har råd att betala samtidigt som de slänger miljoner på domare, de har försökt skrämma arbetare, splittra arbetarklassen efter män och kvinnor, de har försökt muta sina kvinnliga arbetare med en direkt utbetalning av en tiondel av det de är skyldiga dem för 15 år av rån, de har satt upp svartlistor av arbetare som har vägrat strejkbryta och alla andra trick som finns i arbetsköparnas handbok. Men trots alla deras fula knep, trots alla splittringsförsök, hade Glasgows kvinnliga arbetarklass enat sig, och gått ut i strejk.

Medans vi marscherade genom staden fortsatte de goda nyheterna att rulla in. Vi hörde att Glasgows (nästan helt och hållet manliga) gatustädare och sopgubbar hade gått ut i en vild solidaritets-strejk, trots att både vilda strejker och solidaritets-strejker har varit olagliga sedan Thatcher knäckte arbetarrörelsen på 80-talet. Vi hörde att alla förskolor i hela Glasgow  var stängda. Vi hörde berättelser om lärare som, trots att de inte täcktes av strejken, vägrade att bryta deras kollegors strejk. Vi hörde upplästa solidaritetshälsningar från hela Europa. Vi hörde arbetande kvinnor, strejkande kvinnor, tala till oss, och uppmana till kamp. Vi skrek så att till och med statsråden kunde höra det inuti sin fästning av granit, byggd stor och tung på rikedomar som Imperiet stal. Vi var, för en stund, oslagbara.

Den känslan skulle inte vara för länge. När vi kom hem hade det styrande nationalistpartiet, SNP, kommit överens om hur de ska svara. Konspirationsteorier som gör gällande att strejken har organiserats av Labour, i ett försök att diskreditera SNPs styre och därmed projektet med nationellt självbestämmande och självständighet sprids som en blå-vit sotsjuka över sociala medier. Som att kvinnorna inte hade någon egen agenda, som att de inte alltid var drivande – och som att de inte i praktiken fick driva sina manschauvinistiska och fega fackförbund framför sig för att handla. Denna hysteri greppar mängder av människor som till vardags brukar se sig själva som vänster. Vissa förespråkar öppet att bannlysa fackförbund i ett “fritt” Skottland, då de bevisligen är fulla av nationsförrädare. Det progressiva skynke som den skotska nationalismen har klätt sig i rycks av på en sekund, och det fascistoida trynet därunder blottläggs inför hela världen.

Sedan hör vi att City Council ämnar dra fackförbundet GMB, som representerar många av de strejkande kvinnorna samt Glasgows sopgubbar, inför rätta med hjälp av Thatchers anti-fackliga lagar. Vi hör att kvinnor som vägrat bryta strejken blir sparkade och hotade med att svartlistas och tvingas flytta. Reaktionen är enad och kraftful, och bara en samlad kamp från hela Glasgows arbetarklass kan vinna nu.

När den här artikeln skrivs har inget mer hänt, och hur historien kommer att utformas över de kommande dagarna och veckorna är fortfarande otydligt, men många olika möjligheter har visat sig. Vad som händer nu beror på hur arbetarklassen reagerar – om vi låter oss splittras efter kön, om vi låter oss splittras efter nationalitet, eller efter partisympatier. Det är dock redan nu möjligt att dra några slutsatser av vad vi har sett än så länge, och vad det här betyder för den Anarkistiska rörelsen, och den radikala vänstern generellt.

Den första lektionen handlar om nationalismen. Det finns i många vänster-kretsar en tanke om “de förtrycktas nationalism”, eller ibland “anti-imperialistisk nationalism”, som tydligen är kvalitativt annorlunda från andra former av nationalism. Detta applicerades av många – inte alla – till ett ganska enhetligt stöd för Skotsk självständighet under kampanjen inför omröstningen 2014, både internationellt men också i Skottland – även bland anarkister. Här i landet var det endast anarkisterna som påminde resten av vänstern om våra internationalistiska rötter, om våra grundprinciper – om att nationalismen i grunden är klasskollaborationistisk och har inneboende tendenser åt högern. Resten av vänstern lyssnade inte, utan kastade sig entusiastiskt in i “Radical Independence”, in i Scottish National Party, och i nationalismens stora tält – sida vid sida med fascistiska organisationer som Soil nan Gàidheal eller Scottish Nationalist Society. Nu blir SNPs och nationalisternas, till och med ‘progressiva’ sådana, attacker på facklig organisation och kvinnors självbestämmande tydliga och uttalade. Nationalismen har visat sitt rätta ansikte i Skottland, och det är inte vackert. Dock bör vi se det som en bekräftelse av vår analys, med praktisk relevans för vår vidare analys av tanken om “nationell självständighet” som ett sätt att kämpa mot imperialismen, även Svensk imperialism.

För det andra kan vi notera att lagen rent tekniskt har stått på kvinnornas sida sedan länge, det är bara det att lagen rent selektivt inte har applicerats, och att överheten bekämpat dess applikation- i 15 år. Man kan endast påminnas om alla strider som fackföreningarna behövde ta för att tvinga staten att applicera lagarna om åtta timmars arbetsdag som hade klubbats som lag.  Till syvende och sist är det inte att välja “progressiva” eller “arbetarvänner” till parlamenten som verkligen kommer att föra fram våra positioner som arbetare, utan det är arbetarklassens självaktivitet, det är kollektiv direkt aktion, som alltid kommer att behövas. Glasgows kvinnor har kämpat den lagliga vägen utan resultat. Nu går de framåt med direkt aktion, med strejken, som sitt vapen.

Glasgows arbetande kvinnor visar vägen framåt. Frågan är bara om vi andra kan följa.

Inlägget Feministisk strejk i Glasgow: Solidaritet och repression dök först upp på anarkism.info.

För tillfället är jag huvudorganisatör för IWW Couriers Network, en medlem av IWW, samt en av grundarna till Glasgow-avdelningen av Couriers Network. Själv jobbar jag som cykelbud för UberEats.

Couriers Network har organiserat arbetare över hela Storbritannien och har haft en hel radda av nya succéer. Men hur började allt? Och varför IWW?

IWW har organiserat arbetare genom nätverksmodellen sedan Februari 2018. Nätverksmodellen är i grunden organiserade enligt federalistiska principer. I praktiken är varje avdelning av Couriers Network ett mini-fack som är affilierat med IWW.  Lokala nätverksavdelningar är öppna [för alla arbetare inom industrin], vare sig du är medlem i IWW eller ej. De leds direkt av sitt medlemskap och fattar sina egna beslut, baserat på de frågor som är relevanta i deras område.

Genom nätverkssystemet hoppas vi påvisa för buden att arbetsplatsorganisering lyckas vinna förbättringar – om man är villig att göra jobbet och är modig nog att agera tillsammans. Vi vill använda den här strukturen för att utveckla praktiska organiseringsfärdigheter för att vinna våra medlemmars krav och för att bygga upp cykelbudens kollektiva självsäkerhet.
Nätverket började egentligen i en liten pub i Cardiff, när tre cykelbud för UberEats som var medlemmar i IWW beslutade sig för att försöka organisera sina arbetskamrater. Avsaknaden av fackföreningssegrar i sektorn, en hög omsättning bland arbetare och en lönesättning med stor variation från dag till dag gjorde medlemskap i mer traditionella fackförbund oattraktivt för många av buden. IWW beslutade sig för att vi måste bevisa för dem att det finns ett värde i att agera gemensamt och direkt, följaktligen skapade vi Couriers Network! När vi såg att de första försöken i Cardiff var lyckade etablerade andra cykelbud och andra IWW-medlemmar en avdelning i Glasgow, vilket snabbt följdes av en avdelning i Edinburgh, och avdelningar i Manchester, Bristol och Southampton. Bara förra månaden etablerade vi en avdelning i London med tusentals bud för första gången!

IWW är det perfekta fackförbundet för den här typen av organisering, på grund av vår långvariga ståndpunkt för direkt-demokratisk organisering och arbetarnas självförvaltning av sina arbetsplatser. Visst är vi ett litet fackförbund, men det betyder också att vi är mycket snabbare och mycket mera motiverade för att faktiskt kämpa för våra medlemmar. Om man vill bli teoretisk så låter vår anarko-syndikalistiskt inspirerade organisationsmodell oss vara mycker mer flexibla vad gäller stridsåtgärder – en modell som alla mer mainstream-fack rynkar på näsan inför. Buden är en hetsigt självständig grupp av arbetare, och de är väldigt militanta – precis som IWW, om du frågar mig! Jag tror att de båda, facket och arbetarna, går samman som hand i handske.

Varför bör buden organisera, och om de gör det, varför ska de välja Couriers Network eller liknande projekt?

Bud bör organisera då det är ett tragiskt faktum att, oavsett vilket jobb du är i, så kommer din chef inte att frivilligt ge dig bättre arbetsvillkor eller betalt genom hans egen godhet (Och det är antagligen en han). Du kommer att behöva kämpa för alla krav, tillsammans med dina arbetskamrater.

I gigekonomin, och speciellt inom buds-sektorn, så exploaterar cheferna oss så mycket de bara kan, vilket gör organisering så oumbärlig för oss. Om du inte är villig att behandlas som en slav, gör något åt det! Prata med dina arbetskamrater och bilda en fackklubb för att kräva förändringar.

Bud aktiva i Storbritannien borde välja nätverket och IWW därför att vi helt respekterar din självständighet som arbetare, och din rätt att själv fatta beslut om vilken åtgärd ni vill vidta. Många av fackförbunden som organiserar sektorn gör så på ett väldigt top-down och auktoritärt sätt, där de i princip bara säger åt buden vad vad buden bör vilja ha. Det vägrar vi göra. Du som bud säger åt oss vad det är du vill att vi ska göra, och vi gör det, tillsammans. Som bevisades av UberEats-strejken i London den 4:e Oktober (Där tusentals vilda strejkande helt självständigt bjöd in IWW att ta en ledande roll inom organiserandet) så är nätverket inte rädd för att arbeta väldigt snabbt när det är dags för det. Vi leds direkt av våra bud, för våra bud – inte för betalda fackbyråkrater.

Vad har ni avklarat än så länge, och vad finns kvar att göra?

Kollektiv handling från nätverkets sida har lyckats tvinga Deliveroo att ta bort diskriminerande språk från deras träningsmanual som förhindrade bud att leverera till sexarbetare, samman med rättigheten att slippa bära uniformen med företagets logga om vi inte vill. Vi har också sett både UberEats och Deliveroo börja erbjuda extra betalt under dåligt väder för första gången – i direkt respons till nätverkets envetna organiserande.

Vad gäller större eller bredare segrar har vi inte sett några större ändringar än så länge – men kampen är ännu ung och vi förväntade knappast att vända jorden upp-och-ner på några månader. Gigantiska företag, värderade till flera miljoner pund och som är så fanatiskt anti-fackliga som dessa kommer att undvika eftergifter så länge de bara kan. Men vi organiserar och vi blir mycket starkare för varje vecka som går. Vi började med en avdelning i Februari, och nu, i Oktober, har vi åtta. På bara åtta månader har vi lyckats organisera den första landstäckande strejken av budarbetare i Storbritanniens historia (Vilket också råkar vara den första landstäckande strejken av IWW-medlemmar). Det är något som Deliveroo och UberEats borde vara livrädda inför.

Vad gör Couriers Networks metoder annorlunda från andra fackförbund som organiserar i sektorn, som IWGB eller Unite Private Hire Drivers? Och varför är det Couriers Network och inte Couriers Union?

Våra metoder skiljer sig åt på ganska många vis – i huvudsak därför att vi är en av de få fackförbunden i Storbritannien som leds direkt av sina gräsrötter, istället för att styras av byråkrater längst upp. Det låter nästan fjantigt att säga det, men vi är tydliga med att faktiskt lyssna på exakt vad våra bud säger – inte vad vi vill höra.

Vissa fack har fokuserat sin budsorganisering på lobbying, att stämma eller försöka gå genom domstolarna för att försöka få bud erkända som så-kallade Limb B-egenföretagare, vilket skulle ge oss grundläggande lagligt skydd. Det är en ärbar strid att ta, men vad vi har upptäckt är att de flesta av våra medlemmar är mycket mer motiverade av mer grundläggande frågor angående vad man får i betalning och våra arbetsvillkor än de är i en lång top-down laglig process. De var också villiga att genomföra militanta direkta aktioner för att uppnå de målen, då de var fullt medvetna om den lagliga vägens svagheter. Som ett syndikalistiskt fackförbund med en långvarig förbindelse till direkt demokrati har våra medlemmar alltid det sista ordet vad gäller våra krav och våra taktiker, därav vårt fokus på direkt aktion snarare än att ändra på lagen.

Till skillnad från andra fackförbund har vi också en långvarig princip att inte ha betalda organisatörer, utan alla som arbetar med facket är också arbetare i samma industri. Vi är också stolta över att vara självständiga från alla politiska partier, och vi slösar absolut ingen tid på att jaga efter gillandet från den “parlamentariska arbetarrörelsen”. Långvarig förändring kommer att ske genom arbetarnas massorganisationer – inte genom att kultivera “vänner” bland de rika och mäktiga.

Vi kallar det för Couriers Network snarare än Couriers Union därför att nätverket själv består av dussintals informella fack som är affilierade till IWW Couriers Network, snarare än att vara en självständig grupp. Det är i princip en federalistisk struktur som drivs på anarkistiska principer, gjord för att ge bud i varje stad så mycket frihet och flexibilitet som möjligt. Bud uppmanas att gå med i IWW om de håller med om våra mål och medel, men vi jagar inte medlemmar aktivt – vi fokuserar på att organisera och på att förändra villkoren för arbetare i industrin.

Vad skulle du säga är de viktigaste sakerna som ni har lärt er under sedan starten, och hur har organisationen förändrats som ett resultat?

Jag skulle vilja säga att det huvudsakliga som har förändrats från nätverkets skapelse vad gäller hur vi organiserar är att vi inte kör med en heltäckande metod för varje stad, och vi har släppt alla förutfattade meningar om vad det är bud faktiskt vill ha. Vi har också upptäckt att kraven kan variera mycket från stad till stad, vilket är riktigt intressant. Vi har också lärt oss att man ibland hittar både vänner och fiender på helt oväntade håll.

Vad har varit huvudutmaningarna för Couriers Network under kampanjens gång, och hur har förhållandet mellan nätverket och mer etablerade fackförbund och rörelser, som ex. Labour med sin nyfunna vänsterprofil, sett ut?

En av huvudutmaningarna för oss har alltid varit att hantera apati hos andra bud som du försöker organisera, vilket kombinerat med den höga personalomsättningen skapar en feedback loop som är väldigt svårt att bryta ned. Vi är dock fortfarande igång med att bryta den, genom praktisk kamp som både väcker medvetande hos arbetare och ger en anledning att stanna i sektorn, och vi har sett riktiga vinster på det området.

Vi har fantastiska relationer till IWGB, som också organiserar bud i Storbritannien på en horisontell och demokratisk grund, och den senaste strejken organiserades tillsammans med BFWAU [Översättaranm. Bakers, Food and Allied Workers Union. Ansluten till TUC, som är en nära parallell till Sveriges LO, inklusive med starka band till Labour] ledde till ett ganska gott förhållande till dem också.

När man strejkar så upptäcker man dock verkligen vilka ens vänner inom arbetarrörelsen egentligen är. Det var riktigt inspirerande att motta officiella solidaritetsmeddelanden från CNT i Spanien, och naturligtvis våra kamrater från SAC i Sverige. Responsen från fackförbund här i Storbritannien har dock varit väldig lågmäld till direkt oppositionell, vilket jag tycker är ganska underhållande.

Jag tror att mainstreamfacken ser oss som ett direkt hot mot deras dominans inom arbetarrörelsen – framförallt därför att vår anarko-syndikalistiska organisationsstrategis succé bevisar att revolutionär syndikalism har visats att fungera när det gäller att organisera “oorganiserbara” jobb här och nu, på 2000-talet. Det är rolig att se de vanliga grupperna av mainstream-aktivister skrika sig hesa om hur landed behöver ‘återuppbygga radikala gräsrötter’, samtidigt som de ignorerar att en ny, radikal fackföreningsrörelse skapas rakt under deras näsor!  

Med allt det sagt så är vi fullt villiga att samarbeta med de flesta aktiva fackförbunden, så länge som de respekterar vår attityd och våra medlemmars åsikter. Vi har svårt för småsint sekterism, och det är precis därför vi finner deras fisförnäma reservationer så underhållande!

Om jag får tala i en personlig kapacitet så har jag varit väldigt besviken vad gäller Labours respons. Labour-medlemmar har skickat in stöduttalanden och bidragit på olika sätt, men ledarskapet har varit väldigt tysta – så till den grad att John McDonnell [Labours finanspolitiska talesperson och Corbyns högra hand], som var på en demonstration i London för att uppmärksamma strejken, inte ens nämnde IWW Couriers Network, trots att han nämnde alla andra fack, att vi gav strejken dess namn [Fast Food Shutdown] och att vi var facket som tog ut flest bud i strejk över hela landet!

Som jag sade, dock, så har den största delen av vårt stöd kommit från helt vanliga människor över hela landet, snarare än politiska partier eller politiska organisationer, vilket jag tycker är mycket viktigare.

Apropå strejkerna, hur har ni lyckats genomföra dem, i en sektor som traditionellt betraktas som oorganiserbar, och i ett land som är så högervridet som Storbritannien, med sina väldigt fientliga anti-fackliga och anti-strejk-lagar?

Vi lyckades genomföra den senaste strejken genom försiktig, djupgående organisering under det senaste året. Jag skulle hävda att vi lyckades organisera en sådan ‘oorganiserbar’ sektor genom att helt enkelt följa grundläggande principer för old-school radikal fackaktivitet: lyssna på arbetare och ge dem kontroll.

Dessutom är de flesta fackförbund väldigt försiktiga med att strejka. Inte vi! Både facket och nätverket vad ganska orädda inför att handla radikalt när bud närmar sig oss och bad oss hjälpa dem. Att ha modet som krävs för att vara principfast är viktigt.

Att organisera i Storbritannien kräver mycket tålamod. Landet är väldigt konservativt, och vi stöter ofta på sådana attityder när vi pratar med arbetare. Det är ingenting man kan komma undan.

Det är dock fascinerande (och rättfärdigande!) att se regeringen upptäcka i realtid vad som händer när man trycker ned fackförbund och strejker och ‘liberaliserar’ rättigheter och arbetsvillkor. Bud räknas som egenföretagare, vilket betyder att vi inte har samma rättigheter och villkor som arbetare som klassas som anställda. Det betyder att vi inte har rätt till saker som sjukersättning, semesterersättning, etc, men det betyder också att vi inte täcks av lagarna som gör det svårt att strejka och svårt att organisera fackförbund. Det orsakar Torypartiet en riktig huvudvärk just nu. Om vi vill strejka så kan vi bara göra det! Det riktigt fina är att cheferna och Torypartiet inte riktigt kan vinna. De kan antingen behålla oss som ‘egenföretagare’ och spara pengar på så vis, eller så kan de ge oss ett ordentligt jobb, spara pengar, men förlora ännu mer till fortsatta vilda strejker, eller så kan de ge oss ett ordentlig jobb, ge oss bättre lön och villkor för att förhindra sådana strejker. Vad de än gör så vinner vi.

Några sista ord eller goda råd till svenska syndikalister och anarkister intreserade i att organisera sektorn.

Överge alla förutfattade idéer som ni har om vad buden vill ha – till exempel förväntade vi oss att alla bud skulle hata att vara ‘egenföretagare’, men många gillar det. Fråga dem vad de vill förändra, och lyssna på svaret! Processen av att organisera kan vara långsam, men det är givande för rörelsen och klassen – fältet ligger öppet för att våra principer och metoder kan göra en comeback.

Kom också ihåg att det här är en internationell rörelse, som har internationell solidaritet som vapen. Vi kommer egentligen inte att uppnå våra mål utan en stark, internationell budsrörelse, vilket gör det så viktigt att vi förbinder den här kampen över gränserna. Om ni behöver någon hjälp eller mer direkta råd, kontakta oss på couriers.network@iww.org.uk. Även om du organiserar med ett annat fack, eller i ett annat land, så vill vi gärna ge den hjälp, solidaritet och stöd som vi kan erbjuda. Er strid är vår strid. För att citera IWWs odödliga slagord: “An Injury to One is an Injury to All”

Inlägget Klasskrig på hjul: IWW Couriers Network dök först upp på anarkism.info.