Jag håller med om att det existerar gemensamma och viktiga konfliktlinjer, och att det oftast är dumt att komma med ”vi är ju alla ändå mänskor”. Korta fraser och slagord blir väldigt ofta menlösa. Dom gemensamma konfliktlinjerna kan dock trumfas av det personliga eller privata, tänker jag, och allt har nog inte bara rötter i (ibland på sina håll lite för fyrkantigt) framlagda ”orsaker”(patriarkat, kapitalism, klass, rasism).
Självklart går det inte att blunda för konfliktlinjerna. Jag gör det inte. Men att det ena alltid ska ha företräde eller givet eller som från ovan ges som ett påbud, kan också bli fel.
Det finns nog många som blundar för det och som ändå inte kommer leva några (utåt sett) svåra liv eller (kraftigt) förkortade liv.

Att sträva efter ens bra kunskap låter bra, men tänker jag iaf är extremt ovanligt idag. Perfekt kunskap tror jag inte på. Och jag tror det är en tro att tro på perfekt kunskap, som i ”fully automated” osv. Men det bör ju inte vändas till, att frågor eller ifrågasättande är obstruerande försök mot ”det goda”/rörelsen/osv. Där det inte går att få ett svar på en fråga eller ens är lovligt att ställa en fråga, går bara att beskrivas som auktoritärt och mer självbevarande än självorganiserat. Eller där ”den stora texten” som ”den stora tänkaren/gruppen” sammanställt vore tillräcklig. (ex: vi är marxister, läs antionio negri + marx + några specialister till, så förstår så det ”räcker”)

Nu vet jag ju inte ännu exakt vad Malatesta utgår från och hur han menar, men apropå ”stänga av empatin” så menar jag nu inte ”the usual suspects” ( som ofta brukar vara reducerat till vissa grupper) och där autonom vänster och fascister ofta gör gemensam sak, eller nätminglar, utan mer om specifika individer(oavsett om dom är M,SD,fascister, V, S, osv) som har det gemensamt:
* att dom har en ( nästan för livet ut säkrad ) maktposition i systemet(jag menar inte politiker)
* tydligt priviligierade(livslångt oftast), sett även ur lokalt samhällsperspektiv och
* som ändå ser till att orsaka skada(jag menar inte fysiska angrepp) för andra individer eller grupper, utan mer sådant som i grund och botten handlar om att så länge det går bra och uppåt eller stabilt för dom själva, är dom beredda att offra mänskor som spelpjäser, i tro om att det finns en absolut och underbyggande sanning, som självklart inte finns.

Att hysa minsta ljusstrimma av hopp, om att dessa specifika individer kommer göra grundläggande viktiga insikter, är som att lura sig själv att man hamnar i himlen om man gör gott, följer vissa regler, eller att det alltid kommer sol efter regn. ”Stänga av” kanske inte är ett exakt överenstämmande uttryck, men jag känner och tänker nog snarare att det känns väldigt bra och väldigt rätt, om dessa individer hamnar extremt illa, eller tidigt eller plötsligt permanentas med svåra hinder för alla sina förhoppningar om grundläggande behov i livet.

Annorlunda uttryckt: det dom(som stark antipati är den enda passande känslan inför) trodde om sin egen inkännandeförmåga var ingenting annat än rationaliserande önsketänkande, enormt självförtroende, som helt oberoende av godhjärtade försök, verkar bestå större delen av deras liv.

Sorry för lång kommentar.. 🙂

Tack! När det gäller andra människor, lite oavsett åsikt, så är jag svag för Malatestas resonemang, att inte låta sin empati vara selektiv på en grundläggande nivå och börja stänga av den för folks lidande. Men samtidigt inte sudda ut viktiga konfliktlinjer (klass, rasism, patriarkat, etc) under någon slags vag ”vi är ju alla människor” – vilket ju många, speciellt till höger, gärna gör. Omöjligheten av perfekt kunskap ska inte heller förväxlas med att det skulle vara dåligt att sträva mot så bra kunskap som möjligt. Det handlar mer om en viss ödmjukhet och självinsikt (och om makt och tillgång på resurser, som så ofta).

Det var intressant att du tog upp, att äga problemställningen. Grundantaganden och begrepp som går att bryta ner och under och omkring det finns andra som påverkar. En tråkig erfarenhet är att det ofta verkar vara viktigare att komma med något konkret och kortfattat än att svara på frågor, och diskutera sig framåt.

Texten knyter, förresten, också an lite grann till det som gatorna länkade nyligen, från Raoul Vanegeim, att karantän ger tid för reflektion, och som du skrev, typ, hobby- (eller kanske amatör)-filosofi. Båda dom här grejerna med behovet av att komma till en slutsats, och något som kan uppfattas som ett beslut och något konkret, väger ofta emot att välja tid för att bättre förstå och för bättre och mer fullständig information kring olika grejer.

Förstå vidd och kedjeffekter av handlande. Personligen hade jag inte haft några problem med att offra moderater eller sd:are som ligger på ett spår. Så ”försoningsvillig” är jag.

En annan grej som är intressant när det gäller beslutsfattande, och som du lite kommer in på, är detta med själva avståndet (både fysiskt och känslomässigt) till den eller de som påverkas. Vad som är ”anti-socialt” i ett sammanhang eller en kultur behöver absolut inte vara det i en annan. Ibland kan man nästan få lust att slänga ur sig att någon är konservativ, för att dom lutar sig mot lokal kultur, typ, så funkar det i europa/sverige.

Frågan är också om moderater alls identifierar sig som mänskor, och varför man i så fall ska betrakta dom som mänskor. Men jag håller med om att identifikation är viktigt på något sätt, iaf som mänska. Humanioran verkar tyvärr ändå bekräfta specialiserings-normen, som basis för vad värdet av en mänska, i ett samhälle är. Jag menar, jag upptäcker sällan betalda humanister som inte stödjer någon slags mainstream-sysselsättnings-statistiskt-fokus, om det går att förstå. Men det är väl andra frågor iofs.

Apropå perfekt kunskap, så kan det nästan få en liten negativ klang, och en ursäkt eller obstruktion, för att i väldigt ringa grad försöka komma fram till så bra och säkert underlag som möjligt. I ett anarkistiskt perspektiv, som jag tänker mig oftast är ganska lokalt förankrat, blir då detta med avstånd kanske ännu mer tydligt.
Att lyssna till källor och auktoriteter(skomakaren) är ju inte det samma som att dom oftast eller alltid har rätt. Motiv, intresse, grundvärderingar, tro, osv, styr ju ofta. T.ex. en expert/auktoritet säljer en förklaring/problembeskrivning i tron att hen kan bli förlåten i efterhand och inte t.ex. dödad, typ budordet du skola icke döda, som om det vore universiellt.

Att vara principfast kan ju också bytas ut mot att vara dogmatisk eller ridig, allt har en viss klang och mänskor vill väl ofta uppfatta sig själva och andra på ett visst sätt. Både amatör-, hobby- och ”professionella” filosofer har säkert blivit kallade för det komik-befriade ordet ”kuf”, trots att dom själva säkert tagit sitt filosoferande på stort allvar, eller landat i det typ ”naturligt”.

Sedan har vi ju en massa titlar, så som diverse coacher, och annat, vars auktoritet man kanske inte med respekt ska ge sin tid till.

Sorry för lång kommentar. Det var en väldigt bra text iaf.