Apropå hur större ömsesidighet kan nås/odlas, så tror jag det kan vara svårt att nå dit, och då är det väl bara att försöka acceptera, tänker jag. Ibland ger man upp för tidigt, ibland anstränger man sig för länge, eller så har man inte hittat rätt medel/väg. Som med mycket annat.

Personligen kan jag känna att många delar jag mött inte är intresserade av samtal, frågor, diskussion, argument, lära känna varandra, utan väldigt inriktade på tydliga, korta projekt och resultat, presentationer som ska levereras färdiga för en grupp eller föreläsningar och kort frågestund.

Viktigaste är nog att som förälder lyfta behoven inför andra, lyssna på varandra, lära känna, försöka förstå. Men det tar väl ofta ganska mycket tid också, tänker jag. En annan tanke är att dom grupper som har intromöten kan ju upplysa om läget, att det finns föräldrar och att det uppskattas om medlemmar/anslutna ställer upp för föräldrar/barn.
Det kan ju iofs också få personer från att avstå att ansluta sig eller söka sig till en grupp, eller hoppa av/byta grupp.

Även utanför det som utgör en specifik grupp, rörelse, organisation så kan det ju t.ex. finnas personer i det sociala nätverket/anhöriga, som (även om dom inte ingår ) vill eller kan ställa upp.
Själva rollen som en förälder fyller i ett sammanhang(aktivism, rörelse, grupp, etc) kanske också går att, istället för att helt pausa, ändra på lite grann. T.ex. göra sådant som mer handlar om propaganda, planering, analys, texter, osv.

Apropå, ”det behövs en by för att fostra ett barn”. Ja, vi lever ju väldigt mycket längre ifrån varandra idag. Det går förmodligen att diskutera hela området om barn, anarki, rörelse, föräldraskap länge.

Ömsesidighet är såklart att föredra, så länge det inte finns någon typ av makthavare som garanterar en rättighet är begreppet ganska meningslöst. Däremot upplever många föräldrar att ömsesidigheten saknas, även i en anarkistisk rörelse, och att tankar om överbefolkning eller att en inte bör skaffa barn av klimatskäl eller dyl, blir en händig ursäkt för att slippa stötta föräldrar i deras föräldrande. Sannolikt har många föräldrar inte heller så mycket att ge i ett ömsesidigt utbyte eftersom deras bidrag för tillfället, till stor del, består i föräldrandet. Har du några tankar på hur en större ömsesidighet kan nås/odlas?

Själva uppställningen: eremit”samhälle i gemenskap med andra”.. känns ganska oprecis och lite svart-vit. Det går att bry sig om vissas reproduktion och vilja vissa gemenskaper.
Det finns ingen som helst risk för att mänskligheten eller samhället kommer upphöra eller sluta reproducera sig.
Personligen skulle jag aldrig medvetet (föräldra-)stödja någon som någonsin gjort mig något illa.
I en akut situation är det något annat.
Det låter rimligt att föräldrar lyfter sina behov av stöd i olika sammanhang.
Hellre ömsesidighet framför skyldighet och rättighet.