Jag tänker att många av de som FK bedömt som icke-arbetsföra kan göra värdefulla bidrag inom anarkistiska organisationer eller anarkistisk kamp. Har t.ex. träffat sjukpensionärer som gjort värdefulla bidrag till aktivism trots att de inte kan hävda sig på arbetsmarknaden. Fler ryms inom ”fritt och frivilligt” än inom löneslaveriet. Jag hämtar mest inspiration från anarkosyndikalism och anarkokommunism, inom de strömningarna strävar vi efter den kommunistiska principen ”bidra efter förmåga, få utifrån behov” på frihetlig grund. Då ska det såklart finnas utrymme för så många som möjligt att bidra så mycket som möjligt, och förhoppningsvis räcker det till att tillgodose allas behov. När det målet är uppnått kan vi festa 😀

Jag håller med dig om att ömsesidig hjälp m.m. ryms inom den anarkistiska organisering som sker och spontana interaktioner så som när en kollega täcker en kamrats arbetspass. Däremot tror jag ändå att den poäng jag försöker framföra, att anarkistiska institutioner behöver byggas för att lösa konkreta vardagsproblem, är viktig.

Vi vill ju se ett anarkistiskt samhälle växa fram och att stat, patriarkat och kapital hamnar på historiens skräphög. Jag tror att anarkistiska samhällsinstitutioner som är oberoende av stat och kapital är viktiga för att det en dag ska vara möjligt.

Förutom arbetande och arbetsvägrande, så glömde du icke-arbetsföra. Dvs. sådana som FK bedömt som icke-arbetsföra på arbetsmarknaden. Ibland när jag träffar ”anarkister” och vissa utomparlamenteriska får jag känslan av att dom helst ser att vi avskaffar den expertis som läkare utgör, då många av dom utomparlamentariska(likt moderater) kan SE vad någons arbetsförmåga är.