Roland P. och många andra (bullshit jobs, glömt namnet, osv) har skrivit mycket och läsvärt om det. Om än det mesta självklart sedan tidigare. Kopplingen till psykisk ohälsa och psykofarmaka tycker jag också går att göra. Roland har ju gjort dessa en del, efter det han angrep arbetsförmedlingen som bäst, mest känt. I något tv-program eller inslag, jag glömt namnet på, de senaste två åren. Att däremot se självuppoffring(organisering) som något gott i sig, som lösning, är att ta psykologins tumregler och korrelationer, och göra dem till absolut avgränsade led, som något slags försök att vara ”konkret” eller ”att få något gjort”. Som verkar vara ett vanligt symptom bland de flesta organiserade. Ofta oförmögna att förhålla sig icke-antagande(coola) utanför stadgar, riktlinjer, färdigskrivna kategorier, kariktyrer, osv.

Mycket av det som nämns är ju förstås ändå sant, om än med modifikation och möjligt att utveckla. Det viktigaste är(och som också permanent går att krossa framtida förutsättningar för) är förtroende, respekt, attachment).

(höll på att skriva alldeles för långt och kortade ned)

Sociala center får mig att tänka på AåA, som jag tycker är skitdåliga.

Work-play funkar som komplement till ömsesidig hjälp. Är det play för mig och uppfattas som work för någon annan, finns det ju ingen förhoppning om något tillbaka.

Tyvärr innehåller play, vad jag sett exempel på, överorganiserade, idiotgrejer, och typ sjukt oträffande poesi-framförande, dans och annat som inte situationellt tyder på någon form av ”att vara i nuet” eller att kunna vara kreativ, cool, fördomsfri.