Anarkistiskt kritik av ”demo krati”? Hellre verkligheten varje sekund som den är med alla dess olika illegitima auktoriteter, för givet tagna auktoritativa begrepp, men ändå med någon slags avvägningsförmåga mellan vad som är akut, allvarligt, osv, bland både mikro, makro, de ovanpålagda filtrena och det som glimrar i rännstenarna. Alltså lite åt det där hållet som chomsky sa som att oskadliggöra auktoriteter som (verkligen) skadar(eller kraftigt hämmar) livsnerv, utveckling, osv, istället för . Givetvis är hela civilisationskritiken inbakad i detta.

”Demokrati” får mig att tänka på livstidsavlönade politiker, prestige-utbrända, spenderar-byxförsedda timbro-”entreprenörer”(som känner att dom räddar ”nationen”) och som snubbigt tror dom är balla/mysiga, och andra idioter som tror det kommer dras något streck över någonting alls, deras faders-moderskomplex och lydnadsideal, för att börja om från något slags hålla-handen-scratch. Demokrati får mig att tänka på ”mognade” sosse-talskrivare som tycker dom skriver intelligenta och balanserade kommentarer på twitter och känner att dom lämnat sin gatu-aktions-period(en av många som det brukar vara i deras karriärer) och nu fått ännu något slags faders/moders-komplex(eller hobby-erövraraktigt-”mysigt”).

Det mest komiska i demokratin måste vara alla dessa intellektuella som gräver fram väldigt lokalt förankrade auktoritativa ”argument” för att mata sina lärjungars försvarsmekanism rationaliserande, om dom nu inte suktar efter nästa scen, försäljningssucce och strålkastarljus.

Framför allt bör anarkister lägga ner sin röst i utomparlamentariska sammanhang, när röstningen absolut inte föregåtts av någon rejäl diskussion(Framåt kamraters riktlinjer har åtminstone lyckats få en del fina formuleringar på den punkten, även om dom kallar sig socialistiska) där alla känt att dom fått tala till punkt(utan olika ohumoristiska ovanpålagda kategoriska filter) och fått meningsfulla och kamratliga svar av övriga. Om det sedan röstas i parlamentariska sammanhang, som taktik, för att undvika t.ex. repressionsutveckling i stil med total-övervakning-a-la-Kina, ser jag det som ett mindre problem än att det i slö, självgod utomparlamentarisk rörelse lurar sig själv till att tro att den inom någon generation är på väg att verkligen övertyga en bred majoritet om alla olika illegitima auktoriteter som bör oskadliggöras.

Apropå retorik, så tycker jag liksom det mesta annat, att det bör bedömas utifrån vem och varifrån det kommer. Hur sjutton någon ens kan vilja ha en enda beröringspunkt med dem som har makt någonstans och tjänar pengar på att ljuga, eller någonsin vilja dra ett streck över någonting, är för mig så obegripligt, att det skulle kännas mer görbart att frivilligt operera ut hjärtat och donera till militären. Det prefigurativa luktar nelson-mandela-bygga-gemensam-framtid-skaka-hand-låtsas-hitta-förståelse-i-allt-och-alla. Mao, tycker jag att diskussionre som går för djupt på området demokrati är bortkastade och att det hela tiden finns mer än tillräckligt att fokusera på, uppröras över, känna eld inom sig över.

Om du med ”parti” menar en organiserad grupp, så fanns ju Ungsocialisterna som till stor del fyllde den rollen ungefär då. Om du menar parlamentariskt parti, så fanns ju snart vänsterpartiet, men de som menar att en parlamentarisk väg vore det bästa har ju inte så mycket gemensamt med anarkistisk teori och praktik, då som nu, och det är svårt att se hur det skulle vara ”bättre” för anarkismen.