Att alla skulle aktivista ibland tror jag tyvärr inte på. Tror snarare att kanske så stor andel som 70% av vuxen ”befolkning” är livstids-passivister, om inte mer. Och om man nu inte inräknar den ”aktivism” som högerextrema, nyliberal lobby, och liknande, ägnar sig åt, eller ägnat sig åt.

Har vi otur blir SD största parti. Dom lagförändringar som det partiet vill se, lär nog påverka även utrymmet för aktivism, så som skett i andra länder.

Apropå definitionen av direkt aktion så kan det väl ibland nästan en filosofisk fråga i stil med ”Om ett träd faller i skogen men ingen hör det, gör det då något ljud?”
Resonemanget om specialisering, roller och att lära av andra, var intressant och går säkert att utveckla.

”Kritiken av experter är viktig – för att hierarkier ska kunna etableras måste först specialiseringen vara på plats. Kunskapsutjämning, roterande uppgifter, mångsidig träning, att undvika att utdela titlar eller pengar som belöning för uppgifter med mera, är goda praktiker för att motverka expertvälde. Men alla är inte lika bra på allt, och kan och kommer aldrig att bli det heller.”
Bra skrivet!
Väldigt mycket idag, som ligger till grund för överlevnad/välfärd beror ju tyvärr också på hur (yrkes)-specialiserad någon är. Även aktivister verkar ju i någon mån också värdera/attraheras av sådana personer, utefter hur dom avlönas av marknad/stat. I detta finns väl också ofta någon slags fundamentalistisk tro på ”vetenskap”, så som det vore oberoende av stater, företag, marknad, färdigproducerade ramverk. Jag förstår inte hur anarkister kan vara för specialisering i samhället alls, i varje fall inte när den nästan är tvingande från tidig ålder och blir till något som sedan ger individen rätt till något(entitlement). Tror även det gör oss dummare och mindre empatiska.

Nu ska jag läsa själva texten som nämns:
https://libcom.org/library/give-up-activism