Det är alltid en massa förutfattade, ”offra dig själv för nästnästa generation”/”dansa på gatan” och fördomsfulla antaganden när det kommer studie-cirkel-aktiga ”nu ska vi krossa patriarkatet”.

Det finns gott om illegitima auktoriteter ändå. Skolan, familjen, handskakningsklubbar för ”exklusiva” mänskor, osv.

Fundament och premiss för hela diskussionen är Relationen, den religiöst-liknande marknads-idol-”ledaren”, Familjen och vänsterns vanliga tanketerminerande ord som dom behöver för olika kategorier och för att inte känna sig rotlösa.

En sak som jag verkligen tror behövs av pedagogiska skäl är modeller att efterapa. Att lära sig genom att härma tror jag är någonting djupt mänskligt (och djuriskt för den delen). Träning tror jag är jätteviktigt, men tänker att modeller behövs för att vi ska kunna veta vad det är vi bör träna på. Inte som ett individualistiskt projekt utan som ett kollektivt. Det kan inte bara vara kvinnors och andra ickemäns jobb att peka ut problemen. Samtidigt behövs deras ledarskap, för att det är de som ser problemen först. Sedan tänker jag att det är vårt jobb att lyssna och att utbilda varandra.

Läste ett spännande och väldigt enkelt tips i Jessica Mills föräldrabok My mother wears combat boots: Att ordna pappaträffar, där pappor och barn hänger tillsammans.