( På vilket sätt knyter det an till texten? Jo, ”Nej till dominans,”
Men dominans är ingenting som går att genom ett strikt regelverk applicera i en social kontext, t.ex. ”du är cis-man” alltså ska du städa i detta sammanhang. Visst, då går det kanske ändå att kalla sig själva självorganiserade, men det har ändå ingenting med anarkism att göra. )

Rätt många och rätt mycket i världen och ”samhället” känns som det går att se socialdarwinistiska ”den starkes”/”elit-tävlarnas” RÄTT i, tyvärr. Se bara hur det skryts på twitter, bland google-anställda, vänster-”ikoner”, och tech-akademiker.

”Vad är viktigast att angripa?”(skrevs i texten). Det är för grova kategorier. Känner någon sig rastlös, glömt av känslan av mänskor i sin närvaro, och det är en manifestation, aktion, demo, motdemo, event, osv, på g, är det ju bara att dra iväg dit. Men, detta att tro att självoffer/självoffrande för en viss inriktning(vad är viktigast-kategorin) alltid är vad som är bästa vägen, mest bang for the buck, tror jag är ett kraftigt feltänk/felkänn, tyvärr. Och inte alls hur jag personligen tolkar och ser på anarkismen.

Den genomusla psyko-analytiska-filosofiska föreningen i göteborg försökte någon gång utveckla detta ( men misslyckades som vanligt, trots att flera av talespersonerna och de inbjudna är så duktiga att dom skolat av en massa poäng på universitetet). Det finns många sådana tröttsamma sammanhang att välja bort för något bättre och mindre ”ja tack till allt syster/brödraskap”. Som om självoffer och organisering alltid är en stjärna att navigera emot. Oftast total brist på civilisationskritik, mixat med en mängd kalla-kriget-kommunism-paranoia.

Apropå stycke 1, så går det kanske att tillägga, att inställningen att inte vilja bli dominerad eller att dominera, dels ibland (felaktigt) förväxlas som ”dålig självkänsla”(som om detta validerar mot att ”ta för sig”/ta något/någon/några”, dels av många leder till ”konstig känsla” och rädsla. Vilket kanske beror på den psykologiska drivkraften att snabbt komma till ett beslut, om något, någon, några.. (rätt oexistentalistiskt kanske ändå), vilket förstärker det där med vad jag tänkte skriva, om att relationer bör byggas långsamt men ändå ständigt, i allt. Istället för att kasta sig in i grejer, mänskor, osv, med något slags religiöst ”positivt tänkande”. Tyvärr, uppfattar jag mycket av det relationskapande som mänskor håller på med som baserat i ingruppsbaserad självkänsla och knutet till konservativa ideal så som familj, stat, specialisering/profession på ”marknaden”.

Ett nej är en gräns, kanske kan sägas. Egoism(nämndes i texten) kan verkligen vara något positivt och där ett nej kanske är det viktigaste ordet. Egoism som ordet används dagligdags brukar ofta vara infekterat av nyliberal kalla-kriget-kommunist-paranoia, typ. En del verkar se det ”positiva” JA som något vanligtvis önskvärt. Som om självupplösning är optimalt och annars destruktivt, eller self-promotion-aktigt, eller att det motsatta till självupplösning vore dominans, vilket som bäst kan framstå som ett skämt, för religiösa natalister.

Iofs så är det bra att tröttna på allt snack om stark/svag, dominans, icke-dominans. Trötthet kan göra att man skiter i att engagera sig med giftiga(osjälvkritiska) mänskor och aldrig låter sig beröras av deras självsäkra ”mamma/pappa/ledar/idol-gestalten upp idagen”-mentalitet.

Avslutningsvis, istället för tomhet: skruva ner ängslan av att behöva reducera ned dig själv och andra i kategorier och teoretiska invecklingar, vägra konsten(som något professionellt, marknadsmässigt och kommersiellt), presentabelt för den turistande civilisationen, som vill smaka lite här och lite där, som om det hos någon äkta mänska skulle skapa ”avund” eller vilja till dominans, icke-dominans. Istället för blank sida: en massa långa snirkliga röda trådar som löper runt om och i varandra och ibland råkar korsar varandra.

Jag gillar inte alls detta(som så ofta brukar vara kopplat till något slags icke-immediatistiskt) glöm det gamla, se framåt. Utan historien(både den kollektiva och den individuella) tror jag(förhoppningsvis inte ensamt) inte att vi kan komma dithän vi alla mest och/eller helst önskar. Även om det finns ett ”smörgåsbord” betyder det inte att det bör smakas av något alls. Mod kan vara ingenting, och det är en modernistisk övertro på att vetenskapen kan reducera ned något i små fiffiga logiska slutledningscheman, att tro att ”den som lyckas, förmodligen ”ansträngt” sig rejält… Eller att ”det enda alternativen” skulle vara religon, (utomparlamentarisk) sekt, eller självdestruktivitet.